Fredrik Sidenvall Regnbågsflaggorna – tecken på en ny medeltid? Under medeltiden, som i det katolska Europa varade längre än i det protestantiska – bildade den kyrkliga hierarkin och klosterordnarna en andlig överklass inom den rådande kristna samhällsideologin. Från missionstidens maktlöshet och martyrskap arbetade sig kyrkan fram till en ledande ställning. Under hänvisning till tidigare lidanden och förföljelse kunde helgonens minne firas med stor prakt och kyrkan brukade friskt maktens olika symboler.
Till slut fick kejsare och kungar böja sina huvuden inför kyrkans överhuvud – påven. När kyrkliga processioner drog fram på gator och torg, stod det enkla folket beundrande bredvid och lärde sina barn att vörda det heliga och dess höga företrädare. Vissa ordnar fick en sådan makt att de närmaste bildade stater i saten. Såsom enkönade gemenskaper var hierarkin och ordnarna inte självreproducerande. De var beroende av att vanliga familjer avlade barn i naturlig ordning och sedan lät dem gå i prästskolor eller gå i kloster.
Ja, allt det där känner vi till. Man kan se på medeltiden som en verklig blomstringstid för Guds rike eller bedöma det mera kritiskt – just nu är det inte vårt intresse. Av intresse är möjligen att ställa sig frågan om det finns någon motsvarighet till medeltidens andliga överklass idag? Vilken idéströmning har tagit över kristendomens plats i dagens Europa? Det svar som blir allt tydligare är: hedonismen, den filosofi som upphöjer lust och njutning till den högsta dygden. I enlighet med hedonismens principer är konsumtion, särskilt av det exklusivare slaget närmast en helig handling. Våra shoppingcentra framstår alltmer som den nya religionens helgedomar.
För en tid sedan gjorde en s k outlet reklam för sig med hjälp av en s k kändis som avbildad på ett stort plakat uttalade: ”Shopping är min religion och Outlet är min kyrka”. Vilka är då hedonismens överstepräster? Länge har man i TV i USA och i Sverige sänt program där modemedvetna och utseendefixerade homosexuella män framträder som de verkliga auktoriteterna. När pridefestivaler genomförs i världens stora städer så drar där fram ett slags hedonistiska processioner där det homosexuella nätverkets olika ordnar drar fram inför väldiga skaror av beundrande åskådare. Man kan lätt tänka sig mödrar och fäder, vanligt simpla heterosexuella människor, som vet att de aldrig kan platsa i de sammanhangen, som med förhoppning pekar ut för sina barn de beundrade hjältarna på paradvagnarna.
Schlagerfestivalen framstår som ett slags hedonismens och gayrörelsens söndagsskolefest där de unga får ett första lockande möte med det andliga ledarskapet. Erövringstänkandet är mycket utvecklat i det nya andliga ledarskiktet i västvärlden, gay-rörelsen. Den vill helst erövra hela stadsdelar så att de officiellt skall kallas deras, som en slags hedonismens Vatikanstat, markerad av vajande flaggor. Går inte det så måste lokala politiker i alla fall upplåta så många offentliga flaggstänger som möjligt, för att inte pekas ut som förföljare och kränkare.
När organisationen Rädda äktenskapet för något år sedan betalade för reklamplats inom Stockholms lokaltrafik väckte det vrede högt upp i hedonismens hierarki. I år måste samma företag göra offentlig bot genom att förmodligen helt gratis sätta regnbågsflaggor på alla stadens bussar under pridefestivalen i augusti. Detta för att markera att ett särskilt sexuellt beteende inte bör lämnas att vara en enskild sängkammarfråga utan något som vill ha makt och kräver respekt av alla.
När biskopen i Göteborg kallades att medverka vid en s k Regnbågsmässa, så var det inte för leda den eller för att predika. Han skulle, enligt uppgift endast läsa Herrens bön och så betyga sin vördnad inte endast för Herren utan också för de nya herrarna. Hur kan en så liten grupp människor få så stort inflytande?
Revanschism, viljan att hävda sig efter utståndna oförrätter är förstås en stark kraft. Det hedonistiska samhället präglas till sin kultur inte främst av vetenskap och tung industri eller traditionell religion utan av media och nöjesbranschen. Där tycks den nya hierarkin ha skaffat sig en mycket stark ställning.
Dessa små reflexioner syftar inte till att demonisera enskilda medmänniskor med en homosexuell läggning utan till att försöka förstå snabba förändringar i vår kultur och vad som händer i det offentliga rummet. Finns det anledning och möjlighet till motstånd? I kampen om det offentliga rummet kommer man kanske längst om man hänvisar till likabehandlingsprincipen och kräver rätt för olika kristna rörelser att få kolonisera offentliga byggnader och stadsdelar. Kristna föräldrar kan ju också fundera på hur de bäst hjälper sina barn att se och förstå de olika maktsfärer som slåss om deras uppmärksamhet och trohet. Intressant blir också hur gayrörelsen i längden skall lyckas med konststycket att på en gång framstå som martyrer och erövrare.