Luthersk identitetskris i Sverige, ledare nr 23-24 2009 PDF Skriv ut Skicka sidan
2009-05-27 kl. 13:49

Luthersk identitetskris i Sverige

Många kristna i Svenska kyrkan ser att deras kyrka riskerar att få en ickekristen bekännelse genom att könsneutrala vigslar införs i kyrkohandboken. Var går Guds väg i detta? Som lutheran frågar man sig självkritiskt var gjorde vi fel? Vad kan vi göra bättre i framtiden?

Vi frågar oss varför romersk-katolska länder är mindre sekulariserade. Vi undrar varför de har fler kyrkliga institutioner inom utbildning, sjukvård osv. Beror det på att vi lutheraner tappat en del goda andliga traditioner?

Någon kanske undrar om det varit bättre om Sverige aldrig reformerats. Men hade dagens Romersk-katolska kyrka sett ut som den gör idag, om inte reformationens kyrkor genom sin förkunnelse och tillväxt hade gjort intryck och i sig utgjort ett argument för Rom att i viss mån justera sig i mer nytestamentlig riktning i vissa frågor. 

Felet med reformationen var inte dess lära. Innehållet motsvarade ett uppdämt behov av att återföra kyrkan till grundläror, t ex att hålla fast vid Nya Testamentets användning av och distinktion mellan begreppen rättfärdiggörelse och helgelse, samt mellan å ena sidan apostlarnas ögonvittnesskildringar med andeingivna förklaringar i Nya Testamentet och å andra sidan senare utvecklade traditioner, som är svårare att bevisa ursprunget i och som därför inte kan användas som grund för att fastställa trosartiklar.

Troligtvis var våra lutherska fäders misstag att de föll för frestelsen att få en snabb reformation genom att alliera sig med den världsliga makten i Tysklands regioner och i Nordens nationalstater. Problemet är inte O Petri förkunnelse och L Petri Kyrkoordning 1571. Problemet är att kyrkan blev nationaliserad, vilket är något annat än att vara rikets officiellt gynnade religion (jfr Konstantin).

Med facit i hand skulle en internationell luthersk kyrkoprovins formerats, som hade ett internationellt biskopskollegium och kyrkomöte. Idealet hade varit en situation där varje stift hade vetorätt mot radikala förändringar av andra stifts läror eller ordningar. Den nationella opinionen för prästvigning av kvinnor i Sverige 1958 hade genast stoppats av andra stifts veto. En konsensusprincip i bevarande syfte hade bidragit till stabilitet.

Med en internationell luthersk kyrka hade man tagit vara på de organisatoriska fördelar som vi idag ser Rom ha. Påven har möjlighet att tillsätta konservativa biskopar för att styra upp liberala stift i USA. Stabila stift i den internationella kyrkan stöttar stift som för tillfället har problem med lära och liv. Visst, man har inte fått bukt med pedofili, homofili och samboskap i den Romersk-katolska kyrkan, men det beror kanske mer på utformandet av det obligatoriska prästcelibatet än på att det är en internationell kyrka.

Spekulationer kring hur Sverige hade varit om det förblivit romerskt likt Irland eller Bayern kan vara tänkvärda, men det är också intressant att fundera kring vad det hade kunnat betyda för hela kristenheten om Rom hade lyssnat på sin egen prästmunk och doktor i Wittenberg och gett honom en plattform, likt Franciskus, inom kyrkan för att ge impulser till förnyelse och återupptäckande av kyrkans rötter. Då hade kanske inte den reformatoriska rörelsen splittrats upp och i viss mån hamnat i utomkyrkliga händer, vilket blev fallet när påvens utnämningsrätt av biskopar lades på furstar och senare våra tiders politiker.

Luther själv ville reformera Rom. Han kunde underordna sig påven, men hans samvete var bundet till Skriften. Luther skilde på Bibeln som är objektiv sanning och traditioner som är nyttiga. Skriften är en pålitlig källa, eftersom de apostoliska ögonvittnena torde ha prioritet. Utan Guds ord är kyrkan inget, men med ordet är den allt. En kyrka buren av ordet, även en påvekyrka, skulle kunna få betydelse i den kommande kampen mellan kristendom och islam i Europas mitt. Om 30 procent är muslimer i Europa om tjugo år är hotet från Muhammed lika allvarligt som när turken stod utanför Wien och Melanchthon skrev Augsburgska bekännelsen. Vi "protestanter" klarar det inte om vi fortsätter vara söndringslystna. Kan det vara så att vi kritiserar påvedömet, kanske inte minst för att vår gamla människa vill vara sin egen påve. Försök görs exempelvis genom Missionsprovinsen att samla oss, men var och en vill gå sin egen väg, ha sin egen lilla organisation och tänka ut sina egna lösningar. Men det duger inte med privata lösningar av en gemensam kris. Det är läxan vi har lärt oss av den kollapsade kyrkokampen i Svenska kyrkan.

Låt oss ta vara på det omistliga i vårt lutherska arv och ta lärdom av kyrkor som har lyckats bättre i en sekulariserad omgivning än Svenska kyrkan. Vi lutheraner lägger oss inte ner för att dö, utan ser fram mot en nystart. Denna gång under parollen: Lutheraner i alla länder förena eder! Låt oss alla stödja Missionsprovinsen i att verka för att omgruppera resterande lutherdom i Norden och för att ta sig an katekisation och mission.

Kommentarer
Lägg till en ny kommentar Sök RSS
Skriv en kommentar
Namn:
Mail:
 
Hemsida:
Titel:
UBBKod:
[b] [i] [u] [url] [quote] [code] [img] 
 
 
:D:):(:0:shock::confused:8):lol::x:P:oops::cry:
:evil::twisted::roll::wink::!::?::idea::arrow:
 

3.26 Copyright (C) 2008 Compojoom.com / Copyright (C) 2007 Alain Georgette / Copyright (C) 2006 Frantisek Hliva. All rights reserved."

Senast uppdaterad 2009-05-27 kl. 13:52
 
 

Annonser

Läs bloggen Evangelisk tro!