|
Den demokratiska folkkyrkan har genomfört ännu ett val i stor skala. Kyrkans kostnad för varje avgiven röst stiger och närmar sig 300 kr och kyrkovalet står väl snart i klass med amerikanska presidentval när det gäller kostnad per röstande.
Inför årets kyrkoval har det stått klart att en av de stora frågorna har varit frågan om äktenskapets fortsatta ställning i kyrkan eller om det skall ersättas med partnerskap för alla. Trots denna ganska enkla fråga, där både naturens och kulturens traditionella ordning stöder äktenskapet mellan man och kvinna, fick de grupper och partier som stöder den nya ordningen en majoritet av rösterna. Den största ökningen har dock skett för grupper som vill värna äktenskapets bibliska innehåll. Kvar står dock det faktum Svenska kyrkans röstberättigade medlemmar har varit fria att rösta. Det finns anledning att tro att den krympande minoriteten på 11-12% som brytt sig om att rösta, återspeglar valmanskåren i stort. Finns det någon avvikelse så är det snarast åt det hållet att grupper som Frimodig kyrka, POSK och Kristdemokrater i Svenska kyrkan skulle ha fått lägre procenttal om fler hade röstat.
Vi måste alltså lära oss att tänka att det ingalunda bara är de politiska partiernas fel att det ser ut som det gör i Svenska kyrkan. Det är åsikter och värderingar hos Svenska kyrkans medlemmar, huvuddelen av de etniska svenskarna, som har värderingar som på många punkter avviker från traditionell kristen tro. Det är egentligen inte överraskande att internationella undersökningar av olika nationers kulturer och livsstilar pekar ut Sverige som det mest sekulariserade landet i världen närmast i tävlan med Japan. Svenskarnas värderingar formas i extremt låg grad av tradition och religion och istället i ovanligt hög grad av media och trender.
Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Att det trots detta har varit möjligt att bedriva ett kristet församlingsarbete och gudstjänstliv är att se som ett verk av Guds uppehållande nåd och svar på bön. Men i Svenska kyrkans ordning finns det inte tillräckligt skydd för att kunna förena öppenheten för alla med bibehållen integritet som kristen kyrka. Där det ändå fortfarande är möjligt skall förstås präster och lekmän ta vara på möjligheterna. Det kyrkopolitiska arbetet bl a genom Frimodig kyrka skall bedrivas vidare. Men samtidigt måste bekännande präster och lekmän i Svenska kyrkan arbeta för att bygga upp gudstjänstgemenskaper och kyrkostrukturer som främjar, inte först och främst folkets röst utan Guds röst. Sådana finns idag, med skiftande styrkor och svagheter, inom t ex Missionsprovinsen, ELM-BV, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Evangelisk Luthersk Samling med flera inomkyrkliga organisationer. Att S:ta Clara kyrkas församlingsliv nu läggs över på en nybildad EFS-förening med någon slags kvalificerat medlemskap istället för ett politiskt styrt kyrkoråd är en mycket spännande och hoppfull händelseutveckling.
Den kyrkohistoriska uppgift vi står inför är att, så långt människor kan medverka till det, främja att Guds röst får tala in i tiden genom lag och evangelium och att folkets röst i den yttre kyrkan inte skall vara en motsägelse (contrafessio) utan ett instämmande med Guds röst (confessio).
|
