|
Som lutherska kristna har vi ett rikt andligt arv att ta vara på, fördjupa oss i och räcka vidare. I kristenheten syns två huvudgrupper. Den ena består av de liturgiska kyrkorna med den Romersk-katolska och den grekisk-ortodoxa. Dessa har en kyrklig tradition som har vidarefört gudstjänst, ämbeten och historia ända sedan fornkyrkans dagar. Den andra huvudgruppen är de evangelikala och baptistiska samfunden, som betonar frälsningen genom tron och missionsansvaret. Problemet med den första gruppen är att man gjort dogmer av muntliga traditioner vars ursprung är svårbestämda och att man officiellt är oklar när det gäller rättfärdiggörelsen. Den andra gruppen saknar historisk förankring och den tidiga kyrkans struktur och former. Den lutherska kyrkan har både liturgi, kyrklig struktur och evangeliets klarhet, som ger frälsningsvisshet. Lutherdomen är egentligen på så vis en ekumenisk sensation.
Denna insikt har präglat vår svenskkyrkliga tradition. Denna höst pekar allt på att Svenska kyrkan (SveK) träder in på en väg som inte bara går vid sidan om Bibeln och de äldsta kyrkliga traditionerna, utan som bryter tvärt av från både vårt evangeliska och vårt kyrkliga arv. Man tar raska steg mot en helt ny religion där samfundets högsta regel och norm är tidsandan. Kristna fragment får bibehållas så länge de inte motsäger denna grundläggande politiskt korrekta utgångspunkt. Skriften kommenterar sådant i Ps 79:1; Mt 26:61; 1 Kor 3:17.
Vilken kyrkovision kan då vi lutheraner ha i detta läge? Det har länge funnits två huvudlinjer. Den första är den religiöst motiverade folkkyrkan. Genom kyrkliga handlingar har man sökt nå folket med evangeliet. Prästvigningsstoppet har satt punkt för den vägen. Även om enstaka slunkit igenom under diskreta former, minskar deras handlingsutrymme. Man har tvingats ge upp en samlad kyrkovision för en lokal kyrkosyn, som för i kongregationalistisk riktning. Så fort man rör sig utanför församlingsgränsen eller distriktskyrkan blir det problem. Den andra linjen bygger på inomkyrkliga väckelserörelser, som självstyrande försöker vara ett ljus och ett salt i folkkyrkan. Dessa har alltmer uppfattats som en belastning för SveK. Väckelsekristna utmålas som elitister.
Ett försök har gjorts för att hitta en konstruktiv lösning, som kan samla både kyrkokristna och missionsfolk. I Missionsprovinsen finns idag människor från de tre huvudtraditionerna. Var och en av biskoparna har särskilt förtroende i något av sammanhangen. Missionsprovinsen är därmed en inomkyrklig ekumenisk sensation. Men anslutningen har gått trögt, inte minst p g a att man blivit medias nya hackkyckling efter Synoden. Kan det vara så att vi svenskar omedvetet så långt det går vill positionera oss så nära etablissemanget i kyrka och samhälle som möjligt och därför är försiktiga med att sluta upp?
Oavsett hur det har varit hamnar vi denna höst i en ny situation. Under decennier har bekännelserörelser och väckelserörelser kunnat luta sig mot SveK. Man har kunnat kalla in en präst vid behov. Man har haft möten på tider som signalerar att man kompletterar. Man har i det läget inte behövt en kyrkovision, utan man har kunnat fokusera på sin specialitet; yttre mission, predikningar osv. Men nu när SveK inte längre går att luta sig mot och t o m cirka hälften av stiftsbiskoparna varnat för att SveK kommer bli isolerad i kristenheten har man inte så mycket att vinna längre på att avhålla sig från att göra en översyn av sin kyrkosyn och söka efter en kyrkovision, som kan bära den ursprungliga kristna kyrkotraditionen och väckelsetraditionen vidare.
Kommer vi att ta vara på vårt lutherska arv? Kommer vi att ta vara på möjligheten att låta Missionsprovinsen fylla det tomrum som SveK lämnar efter sig? Och i vilka internationella sammanhang behöver Missionsprovinsen finnas med för att inte riskera att med tiden utvecklas som SveK? Vad hade t ex hänt om ämbetsreformen 1958 kunde ha stoppats av andra lutherska kyrkors veto? Har vi tänkt fel när vi vid reformationen organiserade kyrkorna främst efter nationella gränser istället för konfessionella? Kan Gud ha menat något särskilt med att Missionsprovinsens församlingar i Finland är fler och större än i Sverige? Kan Gud ha en tanke med att Missionsprovinsen redan har präster i Norge och fler är på väg? Är det Herrens försyn att de lutherska kyrkorna på andra sidan Östersjön, som en gång var en del av Sverige, idag rör sig i en tydligt bekännelsetrogen riktning?
Om vi efter bön och samtal finner att svaren på dessa frågor är ja. Då kan vi gå vidare och formulera en biblisk och allmännelig kyrkovision, där olika traditioners och länders bidrag tas tillvara och samverkar för att återuppbygga den lutherska kyrkan i Norden. För Gud är allt möjligt. Herrens nåd är varje morgon ny.
|
