|
Säkert kommer mer än en att undra över den märkliga överskriften. "Logofobi" är knappast ett vedertaget ord men en god vän myntade det häromdagen med anledning av ett antal uttalanden som ärkebiskopen har gjort i anslutning till ordet "homofobi". Bland hbt-förespråkare är homofobi ett älskat sätt att nedlåtande beskriva alla som inte bejakar den livsstil de förespråkar. Ordet "fobi" betyder rädsla/fruktan medan "logos" betyder ord. Alltså betyder "logofobi" fruktan för ord, och i det här fallet en rädsla för Guds ord, som gör att man stöter det ifrån sig (och som är motsatsen till gudsfruktan).
I en rad uttalanden har ärkebiskopen gett den ståndpunkt i kyrkan, som inte följer hbt-förespråkarna och majoriteten i kyrkomötet, benämningen homofobi. Han gjorde det efter kyrkomötet t ex i en intervju i Kyrkans Tidning[1]. Han gjorde det också i en intervju i Genève i oktober i anslutning till ett sammanträde i LWF - en intervju, som finns publicerad i "Ecumenical News international"[2].
En sak är ju att sekulära medier använder en sådan benämning som homofobi på dem som inte följer den politiska agendan, men när en kyrkas främste ledare gör det, blir det djupt tragiskt. Ärkebiskopen vet, att han bland dem som inte delar kyrkomötets majoritetsuppfattning i äktenskapsfrågan, har några av sin kyrkas mest hängivna medlemmar och medarbetare. De har en annan ståndpunkt i frågan, därför att de i sina samveten är bundna av Guds ord. Det är närmast ofattbart att han på det sättet kan falla in i hbt-rörelsens ordförråd och göra det till sitt eget. Man kan inte komma ifrån att ärkebiskopen tycks mera frukta hbt-rörelsen och media än Gud och hans ord.
Ärkebiskopens tolkningsnyckel
När ärkebiskopen läser sin Bibel och försvarar sin teologiska ståndpunkt använder han en modern tolkningsmetod: han utmönstrar ur Guds ord allt som inte kan harmonieras med en modern förståelse av vad kärlek är. Allt, som inte stämmer med det som man menar vara innebörden i ordet kärlek, anses inte förpliktande. Kärleken är överordnad. Grundfelet i den tolkningen är att man menar sig veta vad kärlek är och kommer till Bibeln med sin egen förförståelse av ordets innebörd. Denna kärlek, som man menar vara Guds kärlek, står nu på en rad punkter i strid med vad Guds ord säger, t.ex. i frågorna kring äktenskap och homosexuella relationer. Sådant placeras då i det som förre ärkebiskopen kallade "historiens skräpkammare".
Denna metod att hantera Guds ord har likheter med vad urkyrkans kättarförklarade Marcion († 160) gjorde. Han utmönstrade från de heliga skrifterna alla sådana böcker, som han menade talade om den skapelsens Gud, som kunde vara vred på människan, bl.a. hela GT och alla evangelierna utom ett stympat Lukas-evangelium. Han "skapade en betydande motkyrka, som vid 100-talets slut utgjorde det främsta hotet mot den kristna kyrkan."[3]
Ärkebiskopens svikna vigningslöften
I själva verket har ärkebiskopen kommit att skämmas för såväl sin Herres ord som sin Herre själv och för sin Herres vänner, som tror som apostlarna trodde. Ärkebiskopen svarade i sin prästvigning "ja" på frågan: "Viljen I, efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och såsom vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?"[4]. Han har också svarat "ja" på frågan vid sin biskopsvigning: "Vill du stå fast i kyrkans tro, försvara den och tillse att Guds ord blir rent och klart förkunnat, så som det är oss givet i den heliga Skrift och som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och att sakramenten blir rätt förvaltade?"[5] Detta har han svikit grovt och man kan inte kalla honom för biskop i Kyrkan, möjligen i organisationen Svenska Kyrkan. Kanske att man hellre skulle säga, att han är en av biskoparna i den stora skökan, som är en världsvid motbild av Kristi sanna kyrka, Bruden. Att han sviker sina vigningslöften är förödande både för honom själv och för alla dem som följer hans ledning. Det värsta som kan hända är ju detta, som Jesus en gång talade om: "Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himmelen."[6]
Herrens profet Sefanja, verksam under senare hälften av 600-talet f. Kr., klagar: "Herrens profeter är skrävlare, trolösa män. Herrens präster vanhelgar det som är heligt och gör våld på lagen."[7] Har inte ärkebiskopen tillsammans med majoriteten av kyrkomötet vanhelgat det som är heligt och gjort våld på lagen (Guds ord), när de har öppnat äktenskapet för sådant som Guds ord betecknar som avskyvärt? Hebréerbrevets författare skriver: "Äktenskapet ska hållas i ära bland alla och den äkta sängen bevaras obefläckad. Ty otuktiga och äktenskapsbrytare ska Gud döma."[8]
En kvarleva av Guds folk i vårt land ropar till Svenska kyrkans ärkebiskop: Vänd om, gör upp din sak med Gud, låt dig renas från din synd, gör avbön inför kyrkan och folket! Ännu är det nådens tid, men också den har ett slut.
[1] KT nr 44/09
[2] Ecumenical News International, web-tidning, publicerat 2009-11-17
[3] C H Martling, Kyrkans tjugo sekel, sid 39
[4] Handbok för Svenska kyrkan 1942,ordning för prästvigning
[5] Handbok för Svenska kyrkan II 1987, ordning för biskopsvigning
[6] Matt. 10:33
[7] Sef. 3:4
[8] Hebr. 13:4
|
