|
Den grekiske antike författaren Homeros (700-talet f.Kr.) berättar i sitt verk Odyssén om Odysseus' kamp (troligen i Messinasundet mellan Italien och Sicilien) att rädda sig undan dels det stora klippvidundret Skylla med sex fula hundhuvuden och dels på den andra sidan sundet den farliga malströmmen Karybdis. Det var avgörande att inte komma för nära vare sig Skylla eller Karybdis.
Genom kyrkans historia har detta varit en sida av den heliga striden: att bli kvar mellan avvägarna. Risken när man försöker värja sig mot den ena faran är att man dukar under för den andra.
Uppenbarelsen, försoningen och förtappelsen
Uppenbarelsebokens författare Johannes avslutar den Heliga Skrift med orden: "Om någon lägger något till dessa ord... Om någon tar bort något ..." och hotar med "de plågor som det är skrivet om i denna bok" resp. ... att "skall Gud ta ifrån honom hans del i Livets träd". Genom kyrkans historia har båda dessa avvägar sina förespråkare. Somliga har satt i system ett gigantiskt tillägg som man kallar för traditionen och kyrkans lära och som har lika stor auktoritet som Skriften. En liknande väg går de, som gör profetior till normer, som sätter Guds Ord åt sidan. På den andra sidan finns hela den "liberala" kristenheten, som har frigjort sig från att stå under Ordets auktoritet.
I nr 7/2010 av Kyrkans Tidning skriver en av debattörerna i den aktuella dopdebatten att "Jesus var inget offerlamm". Så utvecklar hon en ståndpunkt, som ligger långt borta från Johannes döparens bekännelse "Se, Guds Lamm, som bär världens synd" och sammanfattar en teologi, som frånkänner människan behovet av frälsning. På en annan sida står den kyrka, som kräver att hennes präster dagligen bär fram ett oblodigt offer till syndernas förlåtelse.
Det finns idag ingen svenskkyrklig biskop som träder upp och bekänner Skriftens lära, att utan omvändelse och tro går en människa förlorad. Inofficiell lära är att det inte finns någon förtappelse. Därför behövs ingen omvändelse. En annan stor kyrka bekänner, att ingen undkommer skärselden, trots att Jesus på korset gav ett tydligt löfte åt en döende rövare: "Idag ska du vara med mig i paradiset." Det verkar dessutom som att tillräckligt lång tid i skärselden till sist kommer att rena i stort sett vem som helst. Den obibliska läran om skärselden är ett tillägg till Guds ord, som förringar och smädar Jesu försoningsgärning.
Äktenskapet och ämbetet
Alla vet att äktenskapet idag är utsatt för ett så våldsamt angrepp, att knappast någon för en generation sedan kunde ana var vi skulle befinna oss idag. När människor under kyrkans välsignelse gör förbjudna relationer likställda med äktenskapet, har förförelsen nått långt. Men i det andra diket ligger den kyrka, som förbjuder sina präster att ingå äktenskap, trots att aposteln Paulus i 1 Tim. 3:1ff i sin femton punkters kravlista på en församlingsledare (episkopos) har tre som är relaterade till familjelivet. Det som kommit i dagen de senaste åren av sexuella övergrepp genom romersk-katolska präster på olika håll i världen är inget att förundra sig över. Det är en frukt av den obibliska läran att präster inte får gifta sig.
Samma kyrka godkänner ingen präst, som inte är vigd av en biskop, som i sin tur står under påvens ledning. Detta betyder vidare att ingen riktig nattvard firas på annat håll än under den romerske prästens eller biskopens ledning. Att aposteln Petrus intog en ledande ställning bland apostlarna är lika ovedersägligt som det är omöjligt att åberopa bibliskt stöd för den romerske biskopens primatanspråk. I ett annat dike befinner sig de många, som förnekar att det skulle finnas ett bibliskt apostoliskt ämbete. Dessa har inte sett "stjärnorna" (församlingarnas "änglar", dvs. församlingsledare), som Herren hade i sin hand, när Johannes såg sin uppståndne Herre bland ljusstakarna på Patmos (Upp. 1:13, 16, 20).
Kyrkans väg
Vägen mellan avvägarna är ingen gyllene medelväg eller en kompromissens väg utan den väg, som Herren själv i sitt ord anvisat. Ondskans andemakter - kommande söndags tema - frågar inte efter genom vilken avväg Guds folk kommer ur spår - bara att de gör det. Den sanna Kyrkan varken lägger till eller drar ifrån vad hennes Herre har uppenbarat för henne. Och hon håller för sin omistliga skatt, att Han en gång för alla har gått in i det allra heligaste, som inte är gjort med händer. Hon predikar genom sitt apostoliska ämbete, att den som genom omvändelse och tro tar emot vad dopet skänker ska räddas från evig förtappelse.
Hur smärtsamt det än är att så många av reformationens kyrkor lämnat sitt reformatoriska arv, lika smärtsamt är det att se att många i sin besvikelse över detta far över i det andra diket utan att se vilken fara de kastar sig i. 1593 års möte i Uppsala visade en väg, som fortfarande är framkomlig.
|
