|
Vi behöver både renlärighet och evangelisation. Under årens lopp dyker det ibland upp föreställningar om att det ena utesluter det andra, men om vi vill gå i Jesu och apostlarnas fotspår prioriterar vi båda.
Det är ett tecken på god frukt när själarnas frälsning står i centrum, när en församling brinner för att nya ska komma till tro på Kristus. Det är också så att vi ofta kan lära av varandra även om vi kommer från olika kyrkor. Men det får inte tippa över så att vi i längden förnekar insedda sanningar. Vi lutheraner är i ett underläge, eftersom vi har sargats svårt av folkkyrkornas avfall. Vem frågar idag oss i den svenskkyrkliga traditionen hur vi lyckats pastoralt? I denna förvirrade tid kommer därför märkliga tankar om att vi ska ge upp också det som bekännelserörelser kämpat för och väckelserörelser erfarit i själakampen. Man tänker att om vi bara fokuserar på evangelisation och tiger om vad som skiljer så blir vi inte så isolerade längre. Men verkligheten är nog motsatt. Det är för att de lutherska nationalkyrkorna på många håll lämnat grunden som kristenheten hade gemensam som vållar splittring och mindre missionsiver. Att stå fast på goda grunder väcker respekt.
Det är en stor glädje när man hos nya bekantskaper upptäcker en iver i kampen för den bibliska och allmänneliga läran. Grunden för andlig gemenskap är att man kan känna igen den gode Herdens röst i varandras förkunnelse och undervisning. När vi känner igen Herrens nitiska pulsslag från Guds ord i medkristnas vittnesbörd i ord och handling blir vi styrkta och uppmuntrade. Vi behöver se positiva tecken inte minst i denna avfallets tid. Den stora kulturkampen i västerlandet för vi tillsammans med andra konfessioner som håller fast vid Guds ords auktoritet. Men att därifrån mörka det faktum att man har olika förståelse av vad som är biblisk rättfärdiggörelselära, arvsyndslära, doplära osv låter sig inte göras utan att man blundar för vad våra reformatoriska fäder funnit i Skriften. Kyrkan står och faller med en sådan central sak som att förkunnelsen ger frälsningsvisshet.
Under Sovjettidens svåra ateistiska förtryck hjälpte de kristna varandra på olika sätt. Historien visar att under riktigt svåra förföljelsetider kan oväntade saker ske. Vi är inte där i vårt land idag, åtminstone inte ännu. Vi kan glädja oss över föreningsfrihet, mötesfrihet, tryckfrihet osv. Vi har möjlighet att samlas för att fira evangelisk-lutherska gudstjänster. Vi har frihet att avlöna präster där vi går samman. Exempelvis kan 20 personer som ger 500 kr i månaden få ihop 120 000 kr på ett år. Möjligheten att bygga församlingar utifrån Skriften ligger öppen.
Att vi i vår situation också talar om vad som skiljer luthersk tro från andra läror behöver inte vara ett uttryck för att var och en vill vara sin egen påve. När t ex Stockholms romersk-katolska stift 2003 under Birgittajubileet gav ut ett bönehäfte där bedjaren uppmanas att be Birgitta om hjälp i helgelsen osv leder detta tankarna fel. När Rom säger att man inte ber till helgon utan endast ber om deras förbön blir man som lutheran bekymrad när man läser ett bönehäfte där denna distinktion inte framgår. Läser man häftet rakt upp och ned framstår det som att man verkligen ber till Birgitta. En del säger då att vi bara ska tala positivt om det vi tror på och sluta kritisera andra. Men stämmer en sådan inställning med Nya Testamentet? Apostlarna prioriterade förkunnelsen av evangeliet, men varnade också för sådant som kan förvilla själar. Att fäder och mödrar i tron ofta kan vara goda föredömen till inspiration för vår helgelse är en sak, men var i Bibeln får vi löften om att böner till dem ska bli hörda? Visst kan den romerska kyrkan "lämna vissa läror i träda" och har stor möjlighet att göra nya betoningar i en ny tid, men när man så sent som 2003 ger ut ett häfte i Sverige med drag av bön till helgon då underminerar man ju de enhetssträvanden som man själv gör anspråk på att vara särskild kallad till.
Visst kan det bli så att en kristen blir så självbelåten med sin egen lära att han brister i kärlek. Men detta är inte samma sak som att vi ska sluta ge skäl för vårt hopp också vad gäller t ex barnens möjlighet att få bli döpta, att Kristus verkligen är närvarande i nattvarden, att rättfärdiggörelsen sker genom tron endast eller att alla dogmer måste kunna ha sin grund i Skriftens klara ord. Det är Guds sak att döma själar, men vi är kallade att pröva andarna och ska fortsätta att bedöma alla läror utifrån den uppenbarade sanningen i kanon. Sedan är det en vällovlig utmaning att aktualisera vår missionsiver. Men den ivern väcks först när vi genom en tydlig förkunnelse blivit angelägna om att för egen del söka Frälsaren. Ur nöden för evigheten och som en frukt av det saliga bytet växer också nitet för medmänniskans frälsning fram.
|
