|
Så har den kyrka som i kärlekens namn brukar säga ja till allt vad människor begär genom ärkebiskopen sagt nej. Kronprinsessan Victorias starka önskemål att vid vigseln ledas in i kyrkan och fram till koret av sin far, HMK, har mötts av en offentlig kyrklig kritik som är ovanlig för folkkyrkan. I enlighet med principen om likabehandling få man förutsätta att ärkebiskopens och andra kyrkliga företrädares indiskreta kritik och motstånd mot brudparets bröllopsplaner, deras visioner om hur deras stora och lyckliga dag för att offentligt manifestera sin kärlek, syftar till att inspirera präster runt om i folkkyrkan till kamp mot folkliga önskemål i samband med vigslar, dop, konfirmation och begravningar.
En ny reformation där kyrkan med större tydlighet och fasthet hävdar sina ordningar och traditioner mot den sekulära folkviljan, visst kan det vara lika lovvärt som av nöden.
I ärkebiskopens kritik mot de kungliga bröllopsplanerna kan man ju utläsa flera principer som, om de konsekvent skulle hävdas i Svenska kyrkan, skulle kunna få mycket spännande följder. Den första principen som måste ligga bakom är att kyrkan skall ta strid inte bara om evangeliets kärna utan även om yttre kyrkliga bruk (adiafora). Inte minst vid vigslar möter ju kyrkan alltid olika typer av folkliga seder och bruk som vare sig regleras i Bibeln eller kyrkohandboken. Olika folkliga traditioner, som skiftar mellan trakter, folkgrupper och länder, ger här uttryck för mer eller mindre genomtänkta föreställningar. Med rötter i germansk folkrätt har bruket i Nordeuropa varit att brudparet, som självständiga kontrahenter som valt varandra vandrar sida vid sida upp för kyrkogången.
I länder med en latinsk kulturhistoria – och hit räknas i det här avseendet England (på grund av normandernas invasion 1066) – har kvinnans rättsliga ställning varit svagare och seden att bruden överlämnas till brudgummen av sin fader har fått fotfäste. Genom England har det spritt sig till USA och genom Hollywood till Sverige. Det minsta man kan göra som präst inför en vigsel när man ställs inför förfrågningar om den här ordningen är att berätta om bakgrunden till den. Men i ett läge där brudparet har starka önskemål om det, är det här vi skall ta striden också till priset av brudparets glädje på bröllopsdagen och deras förtroende för kyrkan? Man kan väl åtminstone säga att om Wejryd vill ha en adiafora-reformation så finns det en del andra frågor som ligger före i pipeline. Han och andra i det nuvarande kyrkoetablissemanget vet ju om att det avgörande argumentet för att prästämbetet för 50 år sedan öppnades för kvinnor var att frågan om prästens kön skulle vara att betrakta som ett adiaforon och därför kunde aktuella Bibelord som talade emot, lämnas åt sidan, då en luthersk kyrka är fri när det gäller adiafora, det som inte handlar om evangeliets kärna, enligt majoritetslinjen.
En andra princip som måste ligga bakom den kyrkliga kritiken mot de kungliga planerna är att riter inte kan tolkas om. Var och en som något bekantat sig med Sveriges kronprinsessa måste ju inse att vi här står inför en självständig och modern kvinna som knappast motvilligt skulle låta sin fader släpa henne till kyrkan och gifta bort henne med någon oönskad. Vad än ordningen med att en far leder fram sin dotter till en väntande brudgum en gång i tiden kan ha betytt så är det väl uppenbart för alla att kronprinsessan och många andra brudar som vill ha den här ordningen väljer så av andra skäl. Här handlar det inte längre om giftasbalken och ärvdabalk utan om djupa relationer, eller som det kunde uttryckas i modern psykologi, en överföring av positiv anknytning. Det är ju inte svårt att föreställa sig att kungafamiljen, som under år utsatts för spekulationer om att kungen inte skulle vilja ha Daniel Westling till svärson, här ser en möjlighet att i ceremonin på ett tydligt sätt visa kungens helhjärtade stöd för äktenskapet.
Omtolkningar ställer till en hel del besvär men för att uttrycka sig milt är ju inte kronprinsessan Victoria den första att ägna sig åt omtolkning när det gäller äktenskapet. Ärkebiskopen själv har ju gått i spetsen för, inte att omtolka någon folkloristisk sedvänja, utan att omtolka hela äktenskapet. I skarpaste strid mot den Heliga Skrift, mot en entydig kyrklig tradition och mot kristenheten i stort har han gått i spetsen för att ändra på ett av äktenskapets grundrekvisit: man och kvinna.
Så efter en kortfattad analys av principerna bakom ÄB:s lidelsefulla iver att förena Svenska kyrkan med alla andra krafter som ogint just nu tycks gör allt för att förstöra två unga människors glädje inför bröllopet, så tyder allt på att det inte handlar om signaler till kyrklig kamp på bred front för traditioner och mot omtolkningar utan snarare om ett magnifikt hyckleri.
|
