|
När dessa rader publiceras är det bara halvannan vecka kvar till de allmänna valen. Ett särskilt val som redan har genomförts är den organiserade högkyrklighetens vägval. När Missionsprovinsen bildades ställde sig många företrädare för aKF (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse) och SSB (Societas Sancta Birgittae) lindrigt talat avvisande. En och annan på den högkyrkliga kanten föreställde sig kanske då att alternativet var att fortsätta som förut, alltså med tjänster inom systemet, men uttalade kyrkokritik på en och annan punkt och med en pensionerad biskop som andlig fader.
För ett år sedan kallades så biskop Bertil Gärtner från sin jordiska tjänst och den lätt förutsägbara krisen inträffade. Till vem skulle man vända sig nu? Tydligtvis har den förre Visby-biskopen Biörn Fjärstedt, nåtts av propåer att försöka axla den fallna manteln. Som biskop har han med sina rika gåvor säkert uträttat mycket gott inte minst i arbetet med Teobalt, det teologiska samarbetet omkring Östersjön. Men väsentligt att minnas när det gäller just att utöva ett alternativ ledarskap är det väl relevant att minnas att Fjärstedt har prästvigt kvinnor, inte motsatts sig de nya behörighetsreglerna från 1993, som ju egentligen stänger dörren för präster som inte accepterar ordningen med kvinnliga präster.
I en debatt med undertecknad i SPT gjorde han sig också till tolk för ett uppenbarelsebegrepp som inte gör tydlig skillnad mellan den allmänna i naturen och historien och den särskilda uppenbarelsen i Bibeln. I artiklar och intervjuer i tidningen Dagen under sommaren framträder Fjärstedt som om han ansluter sig mer eller mindre till hela den kristna idéhistorien, från Jesus till Mao för att använda en titel från en känd bok i kyrkohistoria.
Den snart sagt enda del av dogmhistorien som inte tycks få plats i biskops Fjärstedts tankevärld är den lutherska. Det säger sig självt att den samlade massan av idéer i den kristna historien som vuxit fram i skarpaste kontrast mot varandra måste bli ett något trubbigt instrument att utöva kyrkokritik med och bjuda på betydligt tuggmotstånd när det gäller att smälta och få ihop till en integrerad helhet.
När begrepp som katolicitet, klassisk kristendom och ekumenisk kristendom används så att själva kvantiteten blir en avgörande kvalitet blir det svårt att förstå hur han och högkyrkligheten med honom skall kunna avgränsa sig från de nya lager i den kristna idéhistorien som den nya, sekulära teologin erbjuder.
När ordningen med kvinnliga präster fördes fram i debatten från 1946 och framåt stod högkyrkligheten väl rustad att ta strid i frågan. Genom kombinationen av det hierarkiska draget (det som betonar att präst och biskopsämbetena är väsentliga för kyrkan) och det bekännelsetrogna draget kunde man vinna debatten trots att man förlorade den politiska kampen. Man kunde också länge behålla en respekt för sin ståndpunkt. När aKF nu tyr sig till biskopar som Fjärstedt, Weman och Persenius så kan det bara tolkas så att man har lagt ned motståndet mot kvinnliga präster. Det faktum att flera högkyrkliga på senare år blivit kyrkoherdar och blivit prästvigda måste ju också betyda att de valt att lägga ned sitt motstånd (att man medvetet skulle ljuga och bedra biskopar och domkapitel vore ju helt otillbörligt att misstänka högkyrkliga för).
Motståndet mot kvinnliga präster som under 60 år vållat så mycket strid och sår och lidande i kyrkan inåt och så mycket badwill för kyrkan utåt har haft som sin enda ursäkt att frågan om kvinnliga präster inte är en ordningsfråga som det står människor fritt att ändra på utan en lärofråga där Guds ord har avgjort. Om man nu inom aKF och SSB kommit fram till att detta varit fel, att frågan om kvinnliga präster inte är en lärofråga, där våra samveten är bundna, då vore det väl på sin plats att offentligt erkänna detta och att i offentliga försoningsgudstjänster låta oss få se alla de som nu knyter an till kvinnoprästvigande biskopar och som förklarat sig villiga att fullt ut tjänstgöra med alla inom vigningstjänsten oavsett kön, fira mässa tillsammans med kvinnliga präster.
Om det inte är denna djupare omorientering som ligger bakom den organiserade högkyrklighetens ledarval så kanske det vore på sin plats att säga att man har valt fel och med lite mindre bokstäver kritisera Missionsprovinsens medvetna val att försöka hålla samman Ordets sanning och Ordets ämbete.
|
