|
Som tidigare framgått av våra spalter har kristenheten i Sverige berikats med en lika innehållsrik som lättillgänglig doktorsavhandling, nämligen Tomas Appelqvists bok Bönen i den Helige Andes tempel. Människosyn och kyrkosyn i Martin Luthers böneteologi (Lund, 2009).
Det är långt ifrån alla akademiska avhandlingar som är tillgängliga och intressanta utan för forskarnas led. Men här möter vi en text som genom sina rikliga citat från Luther och sitt lugna och sakliga resonemang verkligen kan läsas med uppbyggelse av många. Den skulle mycket väl kunna fungera som en gemensam studiebok för en bönegrupp eller alphagrupp som vill fördjupa sig.
Martin Luther framställs ibland som en vildsint kyrkostormare som till varje pris ville splittra kyrkan och röja undan dess rådande makt. När Appelqvist väljer titel ”Bönen i den Helige Andes tempel” så visar det på en helt annan verklighet hos Luther. Så långt ifrån att Luther vill bryta ned kyrkan ville han istället göra henne stark och stadig genom att arbeta på att varje döpt kristen skulle förbli en levande sten i det stora tempelbygget. Luther hade sett kyrkans förfall och förnedring i sin samtid. Det yttre hotet av en muslimsk ockupation också av Västeuropa fick Luther att frukta för hela den yttre kyrkans undergång. Han såg med djupaste oro att okunnighet, otro, lättsinnighet hade trängt in i kyrkans enskilda byggstenar, oavsett det var höga ämbetsbärare eller enkla lekmän. De söndervittrande byggstenarna hotade att få hela katedralen på fall.
Bakom oss har vi ett århundrade inom teologin som Otto Dibelius, en tysk teolog vid slutet av 1800-talet, profetiskt uttalade skulle bli ”ett kyrkans århundrade”. Han blev sannspådd. Under 1900-talet har det skrivits och tänkts enormt mycket kring kyrkotanken, prästämbetet, ekumeniken och liturgin. Kyrkans gemensamma strukturer har utforskats, ofta i syfte just att göra kyrkan stark och stabil. Mycket av detta har verkligen varit klara och viktiga tankar med stark biblisk förankring. Kyrkotanken i Bibeln har återupptäckts. Insikten att vi inte bara är enskilda lärjungar i, utan lemmar i Kristi kropp och medborgare i ett stort Guds folk, har framhållits. Det räcker i det här sammanhanget att bara nämna Bo Giertz som exempel på dem som aktivt och välsignat bidragit till kyrkans århundrade. Men nu, efter detta århundrades slut ligger kyrkan andligen och alltmer även strukturellt, i ruiner. Några får kanske vatten på sin kvarn och säger: vad var det vi sade? Allt tjat om kyrkan kan inte vara till någon nytta! Andra tänker: Vi räckte inte ända fram vi måste satsa än mer på att lyfta fram kyrkotanken och betona de bärande, gemensamma strukturerna!
Vad Tomas Appelqvist kan hjälpa oss med genom sin Luther-forskning är att inte slarva med grundarbetet. Huset i stort blir inte stadigare än de enskilda byggstenarna. Det är genom att den enskilda kristna bereder rum för Guds ord i hjärtats inre tempel och där troget står i bönens tjänst som Guds hus kan resas på nytt. Men detta kan bara ske på ett rätt sätt om den enskilda kristna förstår sig vara insatt i något större än ett individuellt lärjungaskap nämligen i Kristi kyrka, där Frälsaren kommer med sin nåd genom nådens medel, förvaltade av evangeliets och sakramentsförvaltningens ämbete. Den stora kvalificerade uppgiften i lekmännens prästämbete är, förutom tjänsten i yrket eller hemuppgiften, att stå i bönens tjänst. Detta grundmurande av kyrkan genom den Helige Andes verk i den enskildes hjärta sammanfattar Appelqvist bl a så här i anslutning till Luther: Luther skriver vidare att de som tjänar djävulen i förlängningen kommer att straffas med den eviga döden. Den kristna människans livssituation är däremot som en kamp, som även utspelas inne i människorna, där djävulens och Guds rike kämpar mot varandra. De som ställer sig på Guds sida och ber den andra bönen med ”ord, hjärta och handling” i syfte att breda ut Guds rike kommer att bli saliga (s. 117).
Givetvis grundas denna salighet endast på Kristi rättfärdighet men den blir vår endast när vi tar emot den i tro och bön och håller fast vid den i ett liv där motståndskampen aldrig upphör utan kämpas under bön och daglig omvändelse. Oändligt mycket mer finns att säga om detta. Klart står i alla fall att den som vill se en motsättning mellan enskilt böneliv och kyrkosyn är ute i ogjort väder.
|
