Veckans nummer av Kyrka och Folk innehåller två texter om Kyrkan. Den ena är skriven av Matthew Harrison, ledare för den största ortodoxa kyrkan i världen, Lutheran Church – Missouri Synod, i USA. Den andra är skriven av Per Gustafsson, prästson, hederlig arbetare och predikant i en fristående luthersk församling i Småland. Bägge författarna vill vara trogna Guds ord och den lutherska bekännelsen.
Bägge texterna brottas med ett svårt problem som många kristna står inför idag i vårt land. Vad gör man när församling och kyrkosamfund tappar den riktiga kompassriktningen? Hur gör man som medveten och bekännande kristen när innehåll och ordningar i kyrkolivet avviker från Bibeln? Båda skribenterna är medvetna om ”separatismens” väg – detta att man säger tack och farväl till sin gamla församling och kyrka och söker sig någon annanstans eller slår sig samman med några likasinnade för att bilda eget – i bästa fall ren och apostolisk församling med den rätta läran, det rena ordet och de lämpliga människorna.
Men det är också tydligt för var och en som läser de bägge texterna att författarna förhåller sig olika till separatismen. Så är också deras erfarenheter ganska olika. Harrison har nyligen fått förtroendet att leda en stor kyrka som är jämförelsevis välfungerande och som gång på gång valt rätt när den ställts inför tidens stora utmaningar till kyrkan: kvinnan och prästämbetet, bibelsynen, frågan om äktenskapet osv. Gustafsson har kämpat i kyrkoråd och med artiklar och förkunnelse för att värja fädernas kyrka i Sveriges land mot främmande inflytande men till slut funnit sig stå maktlös inför de nedbrytande krafterna.
Harrison pekar på separationens väg som en möjlighet som måste tas till i yttersta nödfall men utifrån Paulus sätt att förhålla sig till de villolärande och urspårade församlingarna i Korint och Galatien så är det långt ifrån en självklar väg. I sin glädje och iver för den lutherska bekännelsen blir Harrison aldrig förenklat självgod. Han är medveten om den brist som alltid kommer att vidlåda kyrkan på jorden och samtidigt att den sanna kyrkan som framträder i heliga tecken också finns utanför den lutherska bekännelsens gränser. Hans budskap är djupt präglat av kärlek till människor och en kärlek och uppskattning för det mänskliga och det jordiska som är skapat av Gud.
Gustafsson har av flera, lätt begripliga skäl valt separatismens väg. Om det valet någon gång skedde med tvekan och någon förblivande kärlek till Svenska kyrkan och hennes församlingar, så finns det nu inget i hans text som röjer någon tvekan eller några som helst varma känslor för den gamla kyrkan och människorna där. Gustafsson använder samma bild som en gång Bo Giertz i boken Kristi kyrka, den vita sockenkyrkan, solbelyst på en höjd. Skillnaden i perspektiven är dock tydlig; Bo Giertz stod inne i kyrkan för att enträget, kalla och inbjuda alla människor, och på nytt lära präster och församlingsbor uppskatta de skatter som kyrkan rymmer. Per Gustafsson står nu utanför och får därmed hålla sig till rykten för att beskriva det som möjligen skett inne i den kyrka som han inte sätter sin fot i.
Det finns säkert många präster och kyrkopolitiker som har en skuld i att Gustafsson och många med honom fått den inställningen och det är djupt tragiskt. Det Per känner finns det många av kyrkans trognaste som känner igen sig i. Vi behöver be om klarsyn och mod att handla i vår uppbrottstid men vi behöver också hjälp att inte se saker och ting i svart och vitt utan hysa blandade känslor inför det vi möter i vår milt sagt blandade värld. Det är ju faktiskt så att också präster som vanligen predikar ett rätt Guds ord på Tacksägelsedagen kan uppmärksamma de jordiska gåvorna och den första artikeln. Också i den ortodoxa Missourisynoden finns det plats för mycket mänskligt i och omkring gudstjänstlivet och församlingslivet.
Hur illa det än är ställt med Svenska kyrkan på de flesta håll så är det fortfarande så att det finns kvar präster här och där som predikar ett rent och klart Guds ord och förvaltar sakramenten rätt. Inte minst finns det kvar mängder av kyrkokristna som inte för sitt liv kan tänka sig något annat än att troget stå kvar på sin plats i fädernas kyrka – ibland kan man tycka att de vådligt länge står ut med falsk eller ytterst bristfällig förkunnelse. Det är säkert så att tiden på många håll är inne för att bryta upp och bygga upp något nytt. Men det är avgörande viktigt, när något nytt skall byggas upp att det leds av människor som tvekar och bävar inför de stegen, som förmår känna vånda och som känner stor kärlek till människor i allmänhet men i synnerhet de människor som har sitt andliga hem i vår kära svenska kyrka som för så många under så lång tid fått vara ett sammanhang där Kristi sanna kyrka trätt fram. Att enkelt och entydigt tala om var gränserna skall gå och vilka steg som skall tas är en uppgift som bara den enkelspåriga människan tar på sig med lätt mod. Det två infallsvinklarna och utgångspunkterna i dagens artiklar skall inte ställas mot varandra. De kan bägge ge oss anledning att tänka själva under bön om vishet, att ansluta oss eller argumentera emot det vi läser.
