|
Är Kristus uppstånden? Ja, han är sannerligen uppstånden! Kroppsligen uppstånden från de döda! Apostlarna och ett mycket stort antal människor mötte honom och vi kan läsa deras vittnesbörd i Skriften. På annan plats i detta nummer kan du läsa om att även mycket kritiska forskare erkänner att de är trovärdiga vittnen.
Att Jesus hade makt till och med över döden innebär att han också har makt att hålla sina ord. Hans uppståndelse är en mäktig bekräftelse på att allt han har sagt ska gå i uppfyllelse. Nu vid kyrkoårets slut aktualiseras särskilt Hans återkomst och domen.
Det går inte att komma ifrån att Skriften i sin helhet, och inte minst Jesus i evangelierna, är mycket tydlig med att det väntar en dom över all synd och orättfärdighet, över alla vars liv inte överensstämmer med Guds heliga vilja. Hur gärna vi än skulle önska att det inte var så, kan vi inte komma ifrån att det är vad Jesus lär. Vår räddning är att Bibeln är lika tydlig med att Jesus utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull (Rom 5:25), och att alla inbjuds att ta emot frälsningens gåva.
Det har alltid varit en frestelse att tona ner allvaret inför evigheten. Också i detta behöver kyrkan ha Jesus som förebild. Det är tydligt att han inte kom för att ge människorna det de önskade sig, utan vad de behövde. Det visar sig bland annat i Joh 6 där Jesus snabbt går ifrån stor popularitet, han hade nyligen mättat 5 000 män i ödemarken, till att bara ha de tolv runt sig. De stora skarorna lämnade honom eftersom de uppfattade hans undervisning som hårt tal. De fick höra att om man inte äter Hans kött och dricker Hans blod, om inte Han fick bli deras Frälsare, så skulle de inte få del av det eviga livet. Samtidigt gav Jesus ett underbart löfte: Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.
Det finns inget som tyder på att Jesus fick panik när människorna vände ryggen åt honom. Ingen tendens till att anpassa eller göra budskapet mer tilltalande, vilket troligen skulle ha legat nära till hands för oss. För Jesus var det förstås bättre att ge ett mindre antal vad de verkligen behövde, livets ord, än att stora skaror bara skulle få sina inomvärldsliga förväntningar och sin sensationslystnad uppfyllda. Efter att Jesus fullbordat det han var sänd för, visade det sig redan på Pingstdagen vilken enorm sprängkraft det är i budskapet lärjungarna fick. Kyrkan ökade med 3 000 personer och har sedan fortsatt att växa, även idag, även om vi inte ser det så tydligt i vår del av världen.
När man betraktar Svenska kyrkan och inte minst det nyligen avslutade kyrkomötet ser man raka motsatsen. Kyrkans ledning och kyrkomötets majoritet tycks ha en närmast total vilja att anpassa budskap och verksamhet till det som för tillfället är rådande i opinionen. Det stora bekymret verkar hela tiden vara att medlemsantal och övrig statistik pekar neråt. Frågan om huruvida de som är kvar får höra det eviga livets ord eller inte är frånvarande. Blint skyndar man vidare för att tysta ner varje röst som manar till besinning och omvändelse, antingen den kommer inifrån kyrkan eller från t ex Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien.
Den kyrka som vill vara världens vän, och därmed förleder människor bort från gemenskapen med Jesus deras Frälsare, kommer också efterhand få uppleva sanningen i ordspråket: Otack är världens lön. När saltet och ljuset försvunnit har kyrkan inget unikt kvar att bidra med, den förlorar respekten, och betraktas som värdefull bara så länge den kan bidra till att uppfylla egna syften.
Allvarligast är förstås Herrens bedömning. Den är utan brist och i fullständig samstämmighet med det uppenbarade Ordet. Därför är det enda riktiga, för Svenska kyrkan i stort, och för enskilda inom eller utom densamma, att bekänna inför Herren, i likhet med Gamla testamentets profeter, att vi och vårt folk har orena hjärtan, läppar och händer och be om förlåtelse och förbarmande. Kanske att Han vill ge oss och våra nordiska folk omvändelse och en ny väckelse?!
Än idag är evangelium om Jesus Kristus Guds Son, som dog på ett kors och uppstod på tredje dagen, Guds kraft till frälsning. Låt oss, även vid kyrkoårets slut, hålla fast vid både dess allvar och dess djupa glädje. Då kan det stora undret ske att tron tänds och fördjupas och att domens dag därmed blir en glädjedag för fler människor.
|
