|
I det här numret av Kyrka och Folk publicerar vi ännu en i raden av intressanta intervjuer. Den här gången ställs frågorna till historikerna Per von Wachenfeldt. Han har skrivit en intressant avhandling om sambandet mellan pietistiska väckelser och samhällsutveckling.
En del rotlösa politiker, intellektuella och kultureliten ägnar sig åt att underblåsa ett slags främlingsfientlighet mot den kristna tron. Detta bör stämma några till eftertanke till att se att en synnerligen intensiv och avgjord kristendomstyp – med ett andeliv som nuförtiden säkert skulle skällas för att vara ”fundamentalistiskt” – på ett avgörande sätt har varit med och bidragit till utvecklingen mot det moderna. De som vågade gå utanför det givna och gemensamma livet och tog steg som inte styrdes av det reglerade kollektivet utan av egna medvetna val i en fördjupad tillägnelse av frälsningens gåva och en bestämd avgörelse kunde senare också gå ut i det jordiska vardagslivet som självständiga och beslutsamma medborgare.
Glansen från Tabor dröjde kvar och blev till någon slags entreprenöranda som hjälpte till att förnya samhället så att Sverige blev en modern och stark nation.
Idag vet vi att det inte stannade vid denna positiva samverkan mellan Ande och materia. Individualismen har också bidragit till att kyrkan splittrats, till den enskildes uppbrott från kristendomen i stort och från gemenskapen med Gud så att Sverige idag inte bara är världens modernaste land utan också ett av det mest sekulariserade. Detta faktum bör givetvis stärka pietismens aktier på ”världens börser”. Men samma dubbla spår i jordelivet har satts av andra spår i andelivet.
Madeleine von Heland har i en bok visat vilken gynnsam inverkan kristendomens inflytande har haft på kvinnans ställning i samhället, hur det gav kvinnan ett absolut värde, lagligt skydd och del i en kunskap utanför kampen för överlevnaden. Det gemensamma kollektiva livet omkring konungen Kristus som låter sitt rike komma till sitt folk genom ordet och sakramenten, i liturgi och genom hierarkin, övervann blodshämndens laglösa klansamhälle och skapade förutsättningar för det gemensamma, lagordnade och solidariska livet under en kung.
Det livet bildade ju sedan den självklara förutsättningen för pietismen och dess längtan efter något mera. Det här har skildrats av Maja Hagerman i hennes bok ”Alla kungens män”. Säkert kunde någon i framtiden skriva en avhandling om hur den kollektivistiskt inriktade ortodoxin bidrog till att en liten nation som Sverige kunde samordna alla sina resurser i skattelängder, domstolsväsende, utbildning och krigsmakt och göra sig gällande i historiens elitserie. Gunnar Wetterberg har varit inne på den saken i sin biografi om Axel Oxenstierna.
Men det går säkert också att se historiska samband mellan en kollektivism som fötts fram ur gemensamma liturgier och psalmsång men som i massiva motreaktioner mot de industriella, individualistiska entreprenörernas snabba omdaning av samhället lätt kunde förledas till att stämma in i kampsånger i folkrörelser under svarta och röda fanor under 1900-talets första hälft. Vad vi kan lära oss är att Andelivet är en mäktig kraft i historien.
Att lag och evangelium rätt förkunnas och delas, att den rena läran värnas är viktigt främst för att själar skall föras till evig salighet. Men det är också av stor vikt för att de spår som kristendomen sätter i kultur och samhällsliv skall bli goda. I vår tid står den svenska kulturen under massivt inflytande av den amerikanska. Den är i sin tur präglad av de frikyrkliga väckelserörelsernas strävan att genom starka känsloyttringar få bekräftat att Anden var verksam och nåden tillgänglig.
Den gapighet som präglar populärkulturen har i sin tur fått olika kristna rörelser att tänka att gudstjänsterna måste vara ”happy-clappy” för att nå vår tids människor. Men det formar också utåtriktade och dynamiska människor.
Vänder vi blickarna österut mot det gamla Ryssland så möter vi fortfarande ett folk som lite surmulet gör vad de blir tillsagda, varken mer eller mindre. Men vi möter också ett folk som är angeläget om att gemensamt förvalta historiska skatter i konst och musik som liturgiska kärl och som nyligen återinvigt den gamla Bolsojteatern i Moskva som en kulturens katedral att stilla och värdigt förvalta vad som är höjt över modets växlingar.
Hur ser det ut med ditt andeliv? Vilka spår sätter du i jordelivet?
|
