|
Konsekvenserna av politiseringen av Svenska kyrkan blir allt tydligare. Opposition mot rådande ideologi ska tystas ner och rensas ut. Även om förespråkarna för ämbetsreformen 1958 även i praktiken vunnit en närmast total seger sett till antal anhängare tycks en del känna sig hotade av bara misstanken om att någon har invändningar.
Under ett antal år har det varit så att den som ska prästvigas eller bli kyrkoherde måste försäkra att de kan samarbete med alla i vigningstjänsten oavsett kön, vilket de ofta tvingats visa även i praktiken. Tumulten i Visby stift den senaste tiden tyder på att man vill gå längre än så. I oktober var komminister Markus Hagberg inbjuden till en prästfortbildning för att hålla föredrag om ”Elementa i nattvarden”. Några kvinnliga präster kände sig kränkta eftersom Hagberg uppfattades vara kvinnoprästmotståndare.
Mer än två månader senare är domprost Mats Hermansson med om att starta en medial attack på Hagberg. Hermansson säger till Hela Gotland att ”inget annat stift skulle komma på tanken att bjuda in honom till en studiedag som är obligatorisk för präster. Det var direkt olämpligt”. Inbjudaren hade säkert kallat Hagberg för att han har gedigen kunskap om det aktuella ämnet men domprosten anser honom vara en olämplig, icke önskvärd, person för att han uppfattas som kvinnoprästmotståndare.
Samtidigt kritiserade Hermansson att man kallat den engelske biskopen Lindsay Urwin till fortbildningsdagar nu i januari. Han har nämligen uttalat sig emot vigning av kvinnor till biskopar i den anglikanska kyrkan. Två kvinnliga präster har i ett upprop uppmanat till bojkott av hans föreläsning, som inte heller handlar om ämbetet utan han ska berätta om det ungdomsarbete med pilgrimsvandringar som bedrivs i Walsingham. Om man nu är så övertygad om att det är rätt med kvinnliga präster, varför vågar man då inte lyssna på dem som man tror har en annan uppfattning?
Med tanke på hur kyrkan bemöter och hanterar dem som inte anpassar sig är det på många sätt förståeligt att det har blivit ganska tyst om ämbetsfrågan även från dem som önskar att vara bibel- och bekännelsetrogna. Man ser en möjlighet att verka på lokalplanet utan att väcka debatt, men det leder också till att den enskilde står ganska ensam i sina ställningstaganden. Från olika håll hörs också signaler om att man tänker att duktiga personer gör bäst nytta inom kyrkans struktur och att det därmed kan vara bäst att ligga lågt med ämbetsfrågan för att de ska kunna bli präster eller få tjänster. Frågan är hur stor uppslutning ett uttalande likt de riktlinjer som Dekankollegiet i Svenska Kyrkans Fria Synod antog 1987 skulle få. Där var man tydlig och slog bl a fast: ”Som en följd av vår övertygelse beträffande kvinnor i prästämbetet, kan vi inte vara med, när en kvinna utför eller deltar i de gudstjänsthandlingar som är strikt prästerliga – att prästvigas, att vara prästerlig assistent vid vigningar av andra till ämbetet, att leda församlingens huvudgudstjänst och predika i den, att celebrera den heliga nattvarden.”
Kanske blir många tilltalade av ett sådant resonemang som Anna Sophia Bonde förde i en insändare i Kyrka och Folk nr 49 om att ämbetsfrågan bara handlar om förståelsen av några få bibelställen och att man inte kan ägna all hängivenhet till att värna dem. Om det kan sägas mycket. Hur många bibelställen skulle krävas för att övertyga? Varför skulle den helige Ande behöva upprepa sig fler gånger då Han är så tydlig i de orden Han gett? Att det bara skulle gälla några få bibelställen är inte heller sant eftersom det på många sätt framgår av Skriften att Jesus har valt att kalla vissa män till att i församlingen, som är hans brud, stå i hans ”stad och ställe”. Det är ingen motsättning till att nådegåvorna är många och att Jesus även kallar lekmän, kvinnor som män, till uppgifter i församlingen, även viss undervisning.
Argumentet att det är onödigt att ägna så mycket energi åt ämbetsfrågan som bara berörs i få bibelställen ligger nära Anders Wejryds tankar i nyårspredikan om att jungfrufödseln kanske inte är så viktig eftersom den bara nämns hos Lukas och Matteus. Den som är lite känd i sin Bibel vet att det är en helt grundläggande fråga för frälsningen att Jesus blev människa utan någon mans medverkan. Sedan behövs det inget längre bibelstudium för att se att det redan i 1 Mos 3:15 poängteras att det var kvinnans avkomma (säd) som skulle söndertrampa ormens huvud.
När man inte vill böja sig för Guds ord i det man uppfattar som mer perifera frågor, såsom ämbetet, är risken stor att man snart relativiserar huvudbudskapet också. Och just ämbetet hänger som vi sett på det djupaste sätt samman med frälsningen. Det förra handlar om hur vi ska få del av det senare. Bekännelseskrifterna slår ju fast: ”För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats.” (Aug bek artikel 5
Därmed kan vi bara uppmana till att, när det blir aktuellt, frimodigt framhålla Bibelns och den allmänneliga kyrkans lära om ämbetet där man är satt att verka. Skulle vissa dörrar stängas så kan vi lita på att Herren, som vill allas frälsning, är mäktig att öppna nya.
|
