|
Nyligen har Stockholms stift hållit vad man kallat för dopfestivalen. Teologen och prästen Anna-Karin Hammar inledningstalade. Hon presenterade för ett par år sedan en doktorsavhandling om dopet, en avhandling som klart visar att hon i allt väsentligt lämnat Svenska kyrkans officiella lära om dopet. Svaren, som hon och andra ger på frågan om varför vi ska döpa våra barn, ligger långt borta från Jesu ord: ”Den som tror och blir (är) döpt, han ska bli frälst.”
Nyligen har Stockholms stift hållit vad man kallat för dopfestivalen. Teologen och prästen Anna-Karin Hammar inledningstalade. Hon presenterade för ett par år sedan en doktorsavhandling om dopet, en avhandling som klart visar att hon i allt väsentligt lämnat Svenska kyrkans officiella lära om dopet. Svaren, som hon och andra ger på frågan om varför vi ska döpa våra barn, ligger långt borta från Jesu ord: ”Den som tror och blir (är) döpt, han ska bli frälst.”
I höstas utkom biskoparna med ett biskopsbrev om dopet, som kanske kan ses som ett svar på A-K Hammars avhandling och där dopet får en helt annan behandling. Men efter en snabb genomläsning sitter man med obehaglig fråga: Är det på riktigt? Är dopet verkligen här presenterat som en realitet, som en helig handling där den Treenige Guden verkligen gör något för frälsningen avgörande? Man blir sittande med frågan om dopet verkligen betyder något eller förändrar något för människan ur ett evighetsperspektiv. Kanske är det den uteblivna undervisningen om Guds helighet och vrede, som gör att dopet inte tecknas med den bakgrund där dopet får frälsande karaktär. Dopets verkliga poäng handlar ju om att det förenar oss med Kristus. Kanske att biskopsbrevet lämnar kvar en obehaglig känsla i maggropen: är det en verklig Kristus, Guds Son, Frälsaren, den Uppståndne och den som ska komma åter i härlighet? Tror verkligen ärkebiskopen och hans kollegor att Skriftens vittnesbörd om Kristus, som ska komma på den sista dagen till både dom och till evigt liv, är sant?
Dop till syndernas förlåtelse
Petrus hade i dopfrågan ett viktigt ord till svar, när han hade predikat på den första pingstdagen: ”Omvänd er och låt er döpas i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse, då ska ni som gåva få den helige Ande” (Apg. 2:38). För Petrus är dopet ”på riktigt”. Det var det för Paulus också. När han hade mött Kristus på Damaskusvägen och mötte Herrens tjänare Ananias, fick han höra: ”Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn!” (Apg. 22:16) Här är inte dopet på låtsas. Här handlar det om befrielse från en människas tyngsta börda – hennes skuld inför Gud.
”Men dopet skymmer ju Jesus!” Så kan ibland människor uttrycka sig, när de ställs inför dopets verklighet. Och nog händer det inte alltför sällan att dopet framställs som något, som verkar mekaniskt utan tro. Men det kristna dopet är ett dop till Kristus, till livsgemenskap med honom. Ingen brud vill väl säga att bröllopsdagen skymmer hennes brudgum. Tvärtom. Det är ju genom den dagens stora händelse de två förenas. Så är det också med dopet. Men det betyder då, att det är avgörande att undervisningen om dopet blir tydlig och bibliskt Kristocentrisk. Men det finns också en annan sida av detta förvaltande av dopets sakrament. ”Vad hindrar att jag döps?” frågade den etiopiske hovmannen. Fornkyrkan kände väl till olika dophinder. T ex var det ofta noggrann kontroll, att lärjungaskapet tog sig uttryck i reell kamp mot olika slag av synder. Ingen vuxen kunde döpas utan grundlig undervisning. I det perspektivet kan det finnas anledning att ställa frågan: är det riktigt att i alla lägen döpa barn utan att det i barnets omgivning finns någon form att undervisning för barnet i sikte?
Det är på riktigt!
Vid en avgörande punkt i världshistorien bar Kristus all världens skuld på sina axlar som ett offerlamm och vann en rättfärdighet åt varje människa på jorden. Vid en bestämd punkt i en kristen människas liv överräcktes den rättfärdigheten åt henne, när hon i det heliga dopet ”ikläddes Kristus” (Gal. 3:27). Hade dopundervisningen varit tydligare i de kretsar, där man drivit läran om världsrättfärdiggörelsen med sådan kraft, hade kanske de uppslitande diskussionerna inte blivit så svåra. På en rad olika fronter behöver bekännelserörelsen i Sverige förnya och fördjupa insikterna om dopet. ”Synden skall mig ej fördöma: jag är döpt i Jesu namn … Dopets nåd mig ger i tiden stöd och fäste för min tro …” (Sv. Ps. 69:2, 4) Läran om dopet är ansatt från flera håll, där man av olika skäl gör dopets realitet antingen till ett intet, till en vacker symbol eller till endast ett tecken på min Kristusbekännelse. Eller man ser dopets verkan som ett slags mekanisk kraft, där tron som mottagare av dopets välsignelse blir mer eller mindre betydelselös. Här ligger en viktig uppgift för t ex Kyrklig Samling, ELM-BV, Lutherstiftelsen, Kyrkliga Förbundet, Missionsprovinsen m fl. Uppgiften borde bl a vara att arbeta med frågan vad det innebär att förvalta dopets sakrament i enlighet med Kristi instiftelse (jfr Augsburgska bekännelsen, art. 7).
|
