|
"Predikan är prästens ämbete, liksom smida är smedens ämbete" - så rustikt och otvetydigt pekar den svenska reformatorn Olaus Petri ut vad som är kärnan i en kristens prästs verksamhet - att predika. Liksom en smed måste kunna smida för att kunna gå in i sitt yrke och bli kvar i det så måste prästen kunna predika. Som smedson och präst visste Olaus Petri att det finns andra sysslor som smeder och präster måste sköta om. Men kärnan i deras uppdrag, det som ger dem deras yrkesmässiga identitet är för smeden att i ässjans eld kunna forma verktyg av järn och för prästen att i den Helige Andes eld kunna forma döda människoord till levande Guds ord. Ordets ämbete rymmer två slags kallelser evangelieförkunnelsens ämbete och åhörarens, lyssnarens ämbete. I Rom 10:17 kan vi läsa hur avgörande viktigt detta ämbete är: Tron kommer av predikan (eller hörandet) och predikan i kraft av Kristi ord.
Uppdraget att predika rymmer flera uppgifter. För det första handlar det om att vara så förtrogen med Bibelns texter och den kristna läran att man kan förstå det väsentliga budskapet i texterna, kunna se vad Gud kräver och vad Gud lovar i varje text. För det andra handlar det om att kunna förmedla detta budskap till dem som lyssnar, vilket förutsätter kunskap om och inlevelse i medmänniskor, pedagogisk förmåga och förtrogenhet med talekonsten. Någon tycker kanske att det låter lite världsligt i sammanhanget att nämna talekonst men det är inte konstigare än att vi i kyrkans musik följer musikens lagar när det gäller harmonier och takt när vi skall lovsjunga Gud. Talet är en av de underbaraste gåvor Gud har skänkt oss. Den gåvan handlar inte bara om att kunna prata utan även om att ibland kunna lyfta talet så att andra lyssnar uppmärksamt och förväntansfullt, förstår, blir berörda och sedan minns. I Bibeln finns det rika exempel på att den Helige Andes sekreterare, alltså de bibliska författarna, liksom Jesus och apostlarna med skicklighet brukade talekonsten. Liksom de skickligaste hantverkarna och konstnärerna har prytt våra kyrkor till Guds ära så borde ju talekonsten nå sina högsta höjder i Guds rikes tjänst.
I predikstolen duger det inte med att - uttalat eller outtalat - säga: "Jag är ingen talare men...". En kyrkans präst är en människa och därför ofullkomlig men just hos en präst bör svagheterna företrädesvis framträda på andra områden än predikans. I stunden då man upplever en inre åstundan att bli en evangelisk-luthersk präst kan det finnas olika saker som lockar: att på heltid få vara en Jesu lärjunge, att få vistas i kyrkorummet, att få hjälpa och trösta människor som har det svårt, att få sjunga och utföra liturgi, att få försvara den kristna tron, att få bo i prästgård o s v. Men till kyrkans uppgift genom biskop och konsistorium hör att göra klart för varje prästkandidat att huvuduppgiften är att predika, att förkunna lag och evangelium för människor.
Det är för denna huvudsyssla som prästutbildningen måste formas. Den måste rymma ett betydande inslag av praktisk övning i predikans uppgift och ingen som inte visar tecken på att kunna bli en god predikant borde prästvigas. Vill man ändå tjäna i kyrkan på heltid finns det ju andra uppdrag, som diakon, pedagog eller församlingsassistent med flera.
Det finns många skäl till att människor reagerar negativt på en predikan. Den gamla människan tål inte Guds ord, vare sig lagen eller evangeliet. En människa kan ta anstöt av ett budskap som förs fram och vilja slå prästen med något hårt i huvudet. Det är oundvikligt att sådant händer.
Men vad som kan undvikas är att församlingen går hem från kyrkan utan att den hört vad som sades i predikan för att prästen talade för svagt, att den inte förstod någonting, för att prästen talade för krångligt och obegripligt, att åhörarna inte blev det minsta berörda eftersom prästen inte hade något angeläget att säga.
Vad som måste undvikas är att en människa inte får höra något väsentligt om hur hon skall få det rätt ställt med Gud, inte får höra om salighetens grund och medel. Predikokonsten är inte endast en nådegåva som några präster smörjs med och andra inte. Den är ett hantverk som alla präster ständigt och oförtrutet måste sträva med för att bli skickligare i. För lekmän är det en rättighet att söndag efter söndag få lyssna till predikningar som är goda till innehåll och form. Det är en kallelse för lekmän att lyssna med intresse och uppmärksamhet och så påminna prästerna om vad som är deras viktigaste livsuppgift.
|
