|
Och här skall våra barn också en gång på våra stigar gå, ha det vi haft, se det vi sett och be till Gud som vi har bett". Så uttrycker Johan Ludvig Runeberg i en fosterländsk psalm (Sv ps 593) sin tids självklara förmodan att de skall råda en stark kontinuitet mellan generationerna. Den som sjunger psalmen idag kan påtagligt känna hur den skär sig mot dagens verklighet. Förmodligen har det aldrig funnits en civilisation där det funnits så lite likhet mellan generationernas sätt att tänka och leva som i det nutida västerlandet.
På Midsommarafton kunde man runtom i vårt land se folkdanslag som gjorde årets kanske största framträdande. Säkert var det på mer än ett ställe så att medelåldern bland de folkdräktsklädda kulturbärarna låg snarare runt åttio än sjuttio. Kyrka och Folk missunnar förstås inte dessa åldrande medmänniskor denna form av trivsam motion och gemenskap där man får niga och kuta runt tillsammans. En reflexion man kan göra är dock, att om vi hade besökt en motsvarande folkfest i Polen eller Kurdistan, hade det varit en skara tonåringar som gestaltat de traditionella danserna. Varför är det inte så i Sverige? Varför är det så att det är de som lutar mot graven som i stor utsträckning står ensamma med uppgiften att bära vidare inte bara folkkultur utan också finkultur, föreningsliv och gudstjänstliv?
Vid en djupare analys skulle man nog finna att den stora klyftan finns mellan dem som är födda på 1930-talet och tidigare och de som växte upp efter Andra världskriget. Den kanadensiske psykoterapeuten och pedagogen Gordon Neufeld har i sin forskning om ungas utveckling lagt märke till den inverkan som ett kulturellt fenomen i västerlandet har. Han skriver och talar om "peer orientation" kamratorientering, på svenska. Han beskriver hur Västvärlden efter andra världskriget upplever hur tonåringen träder fram som ett socialt och psykologiskt fenomen. Kring tonåringarna växer det fram en egen kultur, som tar sig uttryck i musik, klädstil, språkbruk och annat. Tonåringarnas brott med föräldragenerationen uppmuntras av vänstermänniskor inom kultur och skola, för de vill gärna se den traditionella västerländska kulturens undergång. Men tonårskulturen uppmuntras även av de kommersiella krafterna som ser möjlighet att göra pengar. Ungdomar som sätter sprätt på pengar på områden som deras föräldrar inte begriper sig på är förstås perfekta konsumenter i producenternas ögon.
Varken Neufeld (eller Kyrka och Folk) är nu särskilt bekymrad över ungas kläder eller musiksmak. Det finns långt allvarligare ting att bekymra sig för. Neufelds ingång till sin forskning var ett uppdrag att utreda orsakerna bakom ungas självmord och självmordsförsök. Hans utgångspunkt var att det berodde på illa fungerande föräldrar. Vad han fann var i stället att bland dem som förlorat livsviljan fanns en överrepresentation av dem som inte riktat den grundläggande psykosociala anknytningen till föräldrar och andra vuxna utan istället orienterat sin inre kompass till jämnåriga. Problemet med detta är att barn och unga inte är avsedda det stora och långsiktiga ansvaret att vara en annan människas viktigaste anknytning till livet, den som man binder sig till för att tryggt kunna växa och utvecklas som människa. När man med djupet av sitt jag knyter an till en människa vill man ofta komma i beröring med den människan med alla sina sinnen, man vill själv bli sedd och hörd, man vill bli lik den människan (ha det hon haft, se det hon sett) och man är lojal med den människan till det yttersta.
I den naturliga relationen till far och mor även om de är ofullkomliga finns alla förutsättningar för att anknytning till dem skall rusta ett barn på bästa sätt för livet. Hos jämnåriga barn och unga finns däremot inte den villkorslösa kärleken och det osjälviska ledarskap som behövs för en trygg utveckling. Därför har så många i västerlandet i under årtiondena från 1950-talet och framåt blivit skadade i sin känslomässiga utveckling, vilket hämmar både den psykiska hälsan, inlärningsförmågan och förutsättningarna för att samspela med andra. Det här fenomenet medför också att den förmedling av tradition, såväl på det andliga livets område, som kultur och språk, som alltid har skett så att säga lodrätt - alltså från generation till generation - nu istället sker vågrätt, från kamrat till kamrat. Detta är en enorm betydelse för livet i både kyrka och folk. Endast den ytlige betraktaren kan tycka att detta är likgiltigt eller hoppfullt. Bekymret är förstås inte att knätofsarna nu endast pryder värkande, reumatiska knän utan att barn istället för att gå i livet med sina hjärtan i tryggt förvar hos mamma och pappa, sviks, såras, gör sig hårda och hämmas i sin känslomässiga utveckling för att de tyr sig till jämnåriga som saknar varje förutsättning att förvalta någons tillit.
Läs vidare: Gordon Neufeld " Hold on to your kids - why parents need to matter more to their children than peers".
|
