|
Sista helgen i augusti samlas arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse (aKF) till sina årliga kyrkodagar i Uppsala för femtionde året i rad. Denna den svenska högkyrklighetens främsta idérörelse har anledning att med tacksamhet blicka tillbaka på sin historia liksom att hyllas av kyrkan i stort. Rörelsens bidrag till Svenska kyrkan har varit många och rika. Större frimodighet och glädje att vara kyrka har främjats genom rikare liturgi med större inlevelse för både präst och församling, fördjupad pastoralteologi som återfört präster från byråkrati och föreningsmöten till altaret, bönpallen och själavårdsrummet och något av en stilla folkrörelse när det gäller att vårda och smycka våra kyrkor och rusta dem med textilier och försköna dem på andra sätt.
Den högkyrkliga rörelsen har sina rötter i den brända jord som lämnades där de frikyrkliga väckelserörelsernas gräsbränder dragit fram och sedan slocknat och bakom sig lämnat ett kyrkoliv i ruiner med bruten dopsed, förakt för kyrkans tradition och en djupt splittrad kristenhet i vårt land. Till den brända jorden bidrog också en uppfattning i samhällseliten som hellre ville vara protestanter än kristna, och uppfattade protestant som liktydigt med en sekulariserad och individualistisk kristendomstyp som såg varje brott med det fornkyrkliga och medeltida arvet som en dygd och ersatte Skriften som grund för kyrkans lära med det allt mer upplysta förnuftet - en inställning som självklart gjorde Svenska kyrkan till ett lätt byte för illvilliga politiska krafter.
Det var Gunnar Rosendal som tände vårdkasen och höjde ropet på inte bara förnyelse och förändring i allmänhet av kyrkan utan en verkligt kyrklig förnyelse, ett återuppbyggande av den heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan utifrån hennes av Gud givna grunder i Bibeln och bekännelsen, i gudstjänsten och bönen och i ett rätt instiftat och förvaltat prästämbete. Hans bok med namnet Kyrklig förnyelse utkom 1935 och har som få utövat ett långsiktigt inflytande på Svenska kyrkan. Vad som hade kunnat bli en rörelse för akademiska finsmakare vid universitetsstäderna har av hundratals präster omsatts till praktiskt församlingsarbete så att kyrkvärdar och andra aktiva lekmän självklart deltar i kyrkbruk som tidigare varit bortglömda i århundraden. I yttre mening har Svenska kyrkans gudstjänster och kyrkorum under aKF:s femtio år blivit mer lika den romersk-katolska kyrkans. I kyrkohistoriens ljus kan det komma att visa sig att den svenska högkyrklighetens viktigaste bidrag med dess uppskattning för sakrament och liturgi är att den har kunnat föra i bevis att det går att forma ett katolskt kyrkoliv utan skärseldslärans skräck som drivmedel.
I den mån som aKF och dess företrädare har hållit och kommer att hålla fast vid den evangeliska bekännelsen parat med det allmänkyrkliga gudstjänstlivet utgör rörelsen en ekumenisk utmaning både för den romersk-katolska kyrkan och för de lutheraner som i sin iver att vara protestantiska i praktiken blivit reformerta. Men aKF utmanas i sin tur av verkligt lutherska högkyrkliga både i Finland, Baltikum, Tyskland, Afrika och USA som förmått hålla ihop lidelsen för kyrkans yttre liv med lidelsen för kyrkans lära. I sin bok Kyrklig förnyelse framställer Gunnar Rosendal på ett mycket klargörande sätt det bekännelsetrogna draget som den viktigaste förutsättningen för en kyrklig förnyelse och med det avsåg han inte något godtyckligt urval av citat från kyrkofäder utan en konsistent och sammanhängande luthersk lära som inkluderade både det som kyrkan bevarat ända in i medeltiden och det som återupptäcktes av kyrkan vid reformationen.
Det är på det här området som aKF behöver som mest reflektera över sitt uppdrag. Vid ett prästkonvent i biskopsgården i Strängnäs yttrade en gång biskop Jonas Jonsson att högkyrkligheten i Svenska kyrkan segrat på alla väsentliga punkter. En av den svenska högkyrklighetens klaraste ljus, domprosten Carl Strandberg replikerade då: "Det där är ju helt fel. Högkyrkligheten har segrat på alla punkter utom de väsentliga". Kanske var det bristen på inspirerande dogmatiker, kanske var det olyckliga karaktärsdrag hos dem som ivrade för läran, kanske var det en trötthet inför en förment luthersk kritik mot varje del i det pastorala programmet, kanske bristen på internationella lutherska kontakter som ledde till att intresset för det bekännelsetrogna draget i den kyrkliga förnyelsen kom att svalna inom aKF.
Resultatet har inte sällan blivit just den typ av individualistiskt och egenmäktigt hopplockande av en lära som den kyrkliga förnyelse en gång såg som ett av de största hoten mot en sann kyrkokristendom. Detta är så mycket mer tragiskt som det inte minst bland unga och begåvade präster i våra östra grannkyrkor och inom Missourisynoden i USA finns rika exempel på de, som samtidigt som de skickligt och intelligent genomför högkyrklighetens program för gudstjänstliv och själavård, levandegör en sammanhållen luthersk lära och på ett pedagogiskt sätt förnyar bruket av katekesen.
Kanske kan Gud under tiden fram till hundraårsjubiléet ge den svenska högkyrkligheten nåden att återerövra och sedan gå segrande fram också med de väsentligaste punkterna i sitt program?
|
