|
Svenska kyrkans kris märks på många olika sätt. Kontinuerligt märks den i predikan och undervisning. Det visar sig där allt tydligare att kyrkan har tappat kontakten med både Skriften och traditionen. Människor får ingen tydlig vägledning så att de kan gå med Jesus genom livet.
Övriga krisfenomen härrör ur denna grundläggande kris. Ändå kan det ha sitt intresse också att titta litet närmare på svårigheter som kyrkan har att kämpa med även på ett yttre plan.
Risk för permanent kris
Under den rådande lågkonjunkturen är det många offentliga institutioner som drabbas av ekonomiska svårigheter och tvingas dra åt svångremmen. Som "fritt" samfund förblir Svenska kyrkan mycket av en offentlig institution och måste i yttre mening se om sitt hus. Därtill kommer för kyrkans del, liksom för många andra kristna samfund, problem som är mera långsiktiga. Många medlemmar i Svenska kyrkan som länge utövat endast ett passivt medlemsskap lämnar ett samfund som de inte måste vara medlemmar i. Den ekonomiska krisen för Svenska kyrkan är därför inte tillfällig utan riskerar att bli permanent. Den kan dessutom vara ännu mera långtgående i utflyttningsområden än än i de delar av landet, där det råder tillväxt.
Ser över indelningen
Svenska kyrkans olika stift ser sig i medlemstappets och den ekonomiska krisens spår nödsakad att se över den kyrkliga indelningen. Detta är ingen ny sak utan ett fenomen som församlingarna fått leva med mer eller mindre uttalat alltsedan 1920-talet. Det som möjligen är nytt i dagsläget är tillskapandet av jättepastorat med upp till i storleksordningen 60.000 kyrkotillhöriga. Tanken är givetvis att man eftersträvar vinster på det administrativa området. Risken är emellertid att man får en hel rad icke önskvärda bieffekter.
Stordriftens risker
Jag vill här peka på några potentiella risker med kyrklig stordrift. En risk är kyrkoherdens roll i ett jättepastorat. Kyrkoherden blir lätt mer superadministratör än andlig ledare och mister därmed lätt sin prästerliga identitet samtidigt som det är ovisst vem som då axlar herdeansvaret.
En annan risk är att administrationen och ekonomistyrningen får ökad vikt i det nya pastoratet och att man inte gör de samordningsvinster man hade tänkt sig. Vad som då kan hända är att man istället för att friställa byråkrater avskedar församlingsvårdande personal. Det är lätt insett att man då ytterligare eroderar verksamhetsgrunden för storpastoratet.
En ytterligare risk är att man i det nya pastoratet börjar titta på nyttjandegrad och effektivitet när det gäller lokaler. Då kommer kyrkorna lätt i fokus. Antalet kyrkobyggnader dras ner och det blir i längden inte lätt för andra än de allra mest engagerade att finna gudstjänsttillfällen. Och en församling som alltmera sällan firar gudstjänst tappar sin kristna profil och därmed sitt existensberättigande.
Storpastoratet blir en spegel av samhället?
Närbesläktad med denna farhåga är vad den kritiske skulle kunna kalla en konspirationsteori. Inte så få makthavare i Svenska kyrkan är angelägna om likriktning i allt kyrkligt liv. Det gäller inte minst gudstjänsten. I ett storpastorat är det lätt att införa långtgående restriktioner när det gäller gudstjänstens firande. Kanske önskar man slippa en viss väckelsetradition och låta allt gudstjänstfirande ske efter en allmänt accepterad modernistisk mall. Då har storpastoratet blivit en plats som fungerar som spegel i stället för salt i samhället. Var det det som var själva syftet med reformen snarare än att lösa ett ekonomiskt problem?
|
