|
När dessa rader skrivs väntar vi att kyrkomötet skall komma att besluta om kyrklig vigsel av samkönade relationer. Knappast någon har förhoppning om att kyrkomötet skulle besluta på annat sätt än vad kyrkostyrelsen har föreslagit - ett nej till förslaget skulle vara helt ett Guds under. När dessa rader läses har därför med allra största sannolikhet det beslut fattats, som somliga har kallat för "den sista spiken i kistan". Med det uttrycket menas väl närmast att en lång "dödsprocess" har nått ett slut. Svenska kyrkan har med detta beslut lämnat sin evangelisk-lutherska bekännelse och tydligt upphört att vara en luthersk kyrka. Vatten från en förgiftad källa har dödat livet. Men dessa rader är inte i första hand en klagosång utan syftar till att peka på var det finns friskt vatten och hur man finner detta mitt i vår "öken".
Vägen fram till idag
Vägen fram till dagens situation har bestått av en lång rad orätta beslut och ställningstaganden. Ofta talar vi om 1958 som det stora ödesåret i Svenska kyrkan, därför att det var då prästämbetet i strid med vår kyrkas bekännelse öppnades för kvinnor. Det var första gången, som Svenska kyrkan fattade ett beslut direkt i strid med Guds ord. Men den som studerar vår kyrkas historia finner mycket, som är beklämmande långt före detta - fastän kanske mer en brist på beslut än felaktiga beslut. Här skall bara antydas två sådana.
När den socialistiska regeringen 1919 genomdrev att den svenska skolan inte längre fick undervisa i katekesen - understödd av både liberala och frikyrkliga krafter - fanns inga verkliga protester från kyrkan mot staten. Det fanns ett stort undantag i den kamp som Bolstadprosten L M Engström utkämpade och som gått till historien under namnet Bolstads skolkamp. Denna kyrkans fega anpassning till en sekulariserad stat, som vi idag är vittne till, är alltså minst 90 år gammal. Herren klagade en gång genom sin profet: "Mitt folk går under i brist på kunskap."[1]
En ödesdiger slapphet gömmer sig i det faktum att kyrkan inte under det senaste seklet på allvar övervägt möjligheten att själv ta ansvar för sin prästutbildning. När universitetsteologin alltmer rört sig i en bibelkritisk, agnostisk, ateistisk riktning har det resulterat i en utbildning på ljusårs avstånd från vad en präst behöver kunna för sin pastorala verksamhet. Det skall visst inte förnekas att det funnits många teologiska lärare, som gjort positiva insatser för kyrkans liv. Men vill man finna en av de avgörande orsakerna bakom den nuvarande tragedin går det inte att komma bort från kyrkans egen ansvarslösa hållning för sin prästutbildning.
De senaste femtio åren visar upp en rad olyckliga beslut liksom brist på beslut. Denna tidnings läsare är välbekanta med det mesta, som t ex besluten i riktning mot kyrkans politisering, samvetsklausulens upphörande, biskoparnas beslut 1993 att vägra prästviga män som inte var redo att samarbeta med kvinnor, beslutet att präster kunde enskilt välsigna homosexuella par, vilket sedan ledde till beslutet 2005 med den officiella välsignelseakten av ingångna partnerskap.
När den svenska riksdagen 1975 beslutade om fri abort före den 12 veckan, var fanns kyrkans ansvarsfulla protester mot dödandet av de ofödda barnen? Det saknas därför idag långt mer än 1 miljon svenskar i åldrarna upp till 34 år. Är inte detta ett svek?
Men av allt som blivit fel under den 90-årsperiod, som glimtvis pekats på, finns knappast något värre än det svek, som kyrkan begått, när den underlåtit att upprätthålla, bevara och förnya förkunnelsen av den tillräknade rättfärdigheten, Kristi rättfärdighet, evangeliets hemlighet. Biskopar har tillsatts, där de flesta - med några lysande undantag - inte förstått att skilja mellan lag och evangelium. En evangelisk-luthersk kyrka som inte vakar över den sunda läran och särskilt den artikel med vilken kyrkan står eller faller har snart förlorat sin identitet liksom sin möjlighet att hjälpa människor till evigt liv. Den visar sig också nu vara en kyrka, som tillåter synder istället för att förlåta synder.
Källan - eller "vi har syndat!"
Nu kan vi sitta vid sidan om och se, sörja och förfasa oss över allt detta. Men vem kan säga, att han eller hon inte har någon skuld i saken? Denna feghet, anpassning, slapphet, förakt för Guds ord och försummelsen att förkunna Guds lag i dess stränghet och Guds ofattbara evangelium i hela dess villkorslösa kraft - vem måste inte med profeten Daniel bekänna: "Vi har syndat!" Kyrkomötets beslut i oktober 2009 - ett historisk tragiskt beslut - men vi har alla vår del i den process, som lett fram till det.
När vi nu börjar tala med varandra om vägen fram i det ödsliga landskapet, så låt oss göra det med bön om förlåtelse för allt det som vi inte kan frisäga oss från. Profetens ord "På dina domars väg väntar vi dig"[2] rymmer en hemlighet och som öppnar "källan i Akaciedalen". Vi är många som med stor smärta upplever vår gamla svenska kyrkas tragedi. Profeten Joel talar om hur Herren skulle föra sina fiender till domen i Josafats dal. Vi kommer inte förbi att domen går över Svenska kyrkan. Men samtalet mellan oss sörjande i ödmjuk bekännelse och bön inför honom, som förde sina fiender ner i Josafats dal, skall föra oss fram till "källan i Akaciedalen" - platsen, där nåden och förlåtelsen, förnyelsen och vägen framåt öppnas. Det finns en sådan källa också efter oktober 2009, där man samlas kring Ordet och sakramenten, förkunnade och förvaltade i apostolisk ordning. Så låt oss samtala - och bekänna, både vår synd och hans namn!
Bli inte upprörd över de onda, avundas inte dem som gör orätt. Ty snart klipps de av likt gräs, som gröna örter vissnar de. Förtrösta på HERREN och gör det goda, bli kvar i landet och sträva efter trofasthet. Ha din glädje i HERREN, han skall ge dig vad ditt hjärta begär. -- Avstå från vrede och låt förbittring fara, gräm dig inte, det för bara ont med sig. Ty de onda skall utrotas, men de som vänta på Herren skall ärva landet.[3]
Anm: Rubriken anspelar på profetian i Joels bok 3:18, där följande löfte kan läsas: "En källa skall utgå från Herrens hus och vattna Akaciedalen." Detta löfte följer på profetian om Herrens dom i Josafats dal över Guds folks fiender.
[1] Hos. 1:6
[2] Jes. 26:8
[3] Psalt. 37:1-4, 7,8
|
