|
Svenska kyrkan har olika verksamhetsområden - det lokala i församlingar, det regionala i stift och så det nationella som träder fram i form av kyrkomöte, kyrkostyrelse och kyrkokansliet i Uppsala. Vad Svenska kyrkan är kan se rätt olika ut beroende på vilken nivå man betraktar. Klart är emellertid att den lokala nivån förr eller senare påverkas av beslut och handlingar på stifts- och riksnivå. På den lokala nivån sker här och var det stora och underbara att Kristus får samla sitt folk kring ordet och sakramenten rätt förkunnade och rätt förvaltade. I livets olika skiften, vid årets olika högtider får stora delar av Sveriges rike möta Guds rike genom Svenska kyrkan. Alla de trogna präster och lekmän som med uthållig och uppfinningsrik kärlek till Gud och människor gör sitt yttersta för att till människors frälsning gestalta Kristi kyrka i Svenska kyrkan gör det viktigast tänkbara arbetet på jorden. Men de är motarbetade!
Svenska kyrkan på nationell nivå kontrolleras sedan länge av människor som genom sina beslut gång på gång etablerar verkligheten att Svenska kyrkan inte är Herren tillhörig (kyriakos (kyrka) = tillhör Herren) utan tillhör människor. Den första paragrafen i Svenska kyrkans kyrkoordning fastslår att Bibeln och den evangelisk lutherska bekännelsen är grunden för Svenska kyrkans tro bekännelse och lära. Men i beslut efter beslut visar man att dessa uttryck för Guds ord endast är rundningsmärken som man med klumpiga språkliga piruetter enkelt tar sig förbi för att istället landa i budskap och vägval som slaviskt följer tidsandan och anpassas till de människor som har makt. Att handla och tala så och fortfarande bära namnet kyrka, det vill säga hävda att man tillhör Herren, är inget mindre än ett missbruk av Guds namn.
Vad man sett sedan länge på Svenska kyrkans högre höjder är en osmaklig maskerad där de som driver spelet framåt under tilltagande kyrklig prakt vill göra Svenska kyrkan till en politiskt korrekt samhällsfunktion. Kanske är tiden nu inne att låta maskerna falla? Varför inte be staten ta hand om Svenska kyrkan och göra henne till det hon aldrig varit en världslig samhällsfunktion? Varför inte avskaffa portalparagrafen och ersätta den med några fraser om demokrati, jämställdhet och en etik som bygger på kristen tradition och västerländsk humanism, ungefär som i skolans läroplan? På så sätt skulle kristna i Sverige och i den världsvida kyrkan inte behöver förvirras av en organisation som försöker se ut som en kyrka men låter som världen.
På nationell nivå konstateras redan idag lugnt och resignerat att efterfrågan på gudstjänster är i avtagande. Varför inte sluta med denna föga efterfrågade verksamhet? Varför skall 6 miljoner svenskar betala för en verksamhet som endast 60.000 deltar i regelbundet på söndagarna? Söndagens gudstjänster kunde ju med fördel anförtros åt olika frivilliga sammanslutningar av sådana som ännu inte frigjort sig från behovet av Guds ord och sakrament. Sådana gudstjänstgemenskaper kunde sedan bygga upp olika nätverk beroende på fromhetstradition. Kvar i veckorna skulle finnas en humanistiskt inriktad social och kulturell verksamhet som vårdar och underhåller människor i olika åldrar och förvaltar de historiska traditioner, byggnader och gravar som är viktiga delar av de etniska svenskarnas identitet.
Prästvigda personer skulle säkert kunna arbeta i en sådan filantropisk verksamhet, precis som de nu kan arbeta inom utbildningsväsendet och kulturlivet. Dilemmat är då endast prästvigningslöftena. När de officiella beslutet kommer att Svenska kyrkan inte heller till namnet är en kristen kyrka får väl prästerna vända sig till olika biskopar utanför den kvasireligiösa samhällssektorn och be dem vårda deras prästvigningslöften. Alternativet är förstås att man officiellt förklarar att Svenska kyrkan med Fadern och Sonen och den Helige Ande inte avser något annat än den ideologiska överbyggnad som i en ständigt pågående demokratisk process formas av välvilliga människor. De som verkligen tror att de finns en levande verklighet bakom de Heliga namnen bör förstås på frivillighetens grund och på sin fritid tillåtas ägna sig åt sin tro.
I över hundra år har ett intensivt arbete bedrivits för att motbevisa P P Waldenström och andra som hävdade att Svenska kyrkan inte var en kyrka i nytestamentlig mening. Det har under detta sekel funnits perioder och platser då de blivit motbevisade och Kristi kyrka trätt fram i Svenska kyrkan på ett underbart sätt. Men nu tycks det till slut som att de skall få rätt och Svenska kyrkan förfaller till en världslig, kvasireligiös samhällsfunktion. Men det fritar inte Guds folk från kallelsen att bygga Kristi kyrka i vårt land på de vägar som är framkomliga och det förtar inte hoppet att Guds helige Ande fortsätter att resa frälsningens tempel i vårt land överallt där människor i sanning vill vara Herren tillhöriga.
|
