|
På begravningar sörjer vi en älskad och saknad anhörig. Vår sorgeprocess kan ha börjat vid olika tidpunkter. Tårarna kommer, men kanske inte alltid samtidigt för alla. Vi har därför respekt för varandras sorg, även om en kristen inte behöver sörja på världens vis. Guds barn har hoppet om att när sädeskornet läggs i jorden är det nödvändigt för att den nya plantan ska kunna få liv, växa upp och bära rik frukt. Kristus uppstod som förstlingen från de döda. Jesus säger: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör". (Joh 11)
Vi har under ett sekel sjungit JA Eklunds psalm från 1909 "Fädernas kyrka i Sveriges land, kärast bland samfund på jorden..." När vi nu sjunger den 2009 är det med en klump i halsen, efter kyrkomötets beslut 22 oktober. I vers 2 står: "Allt fick sin vigning i kyrkans famn: brudgummens löfte till bruden, hemmet, de nyföddas kristna namn, kämparnas färd till den sista hamn, fanan och konungaskruden." Viktiga höjdpunkter i en människas eller nations liv drogs in i Guds handlande och hans välsignelse - i enlighet med Guds ord. Men nu är denna folkkyrkliga tid förbi. Vi är tacksamma för vad den fått betyda för evangeliets möjlighet att nå ut.
Skriften lär att människan består av ande, själ och kropp. Kan detta också vara en bild för Kristi kyrkas allmännelighet? Det av Guds Ande inspirerade Ordet slår rot i människors själar och blir ett med vår personlighet. Nådemedlen vänder sig till alla typer av människor och de som kommer till Kristus med öppna hjärtan lovsjunger honom. Kyrkobyggnaden är rummet för vår gudstjänst. Kyrkoorganisationen är nätverket för församlingarna. Ordets ämbete är evangeliets form, som transformerar det skrivna ordet till tillämpad proklamation och själavård. För några decennier sedan hade vi kanske satt punkt här. Men redan Olaus Petri strök under att kyrkan har sin identitet i Guds ord. Utan Guds ord är varken kyrkan eller ämbetet någonting, men med detta Ord är det allt. En kyrka som inte har Skriften som högsta norm är bara ett tomt skal. Våra reformatoriska fäder visar oss vad de funnit i Skriften: Kyrkan är där Guds ord förkunnas rent och klart och sakramenten utdelas i enlighet med Kristi instiftelse. Vi är tacksamma för den tid det fick vara så i Svenska kyrkan, men vi sörjer att man nu genom sin nya vigselordning förnekar sjätte budet och genom detta bekänner: människan är nu konung i templet. Människan gör precis som hon vill och själafienden triumferar. Med den nya vigselordningen har förnekelsen blivit officiell bekännelse. Svenska kyrkans bekännelseskrifter har fått en blott ceremoniell roll. Detta är ett avfall av historiska proportioner. Kyrkor över hela världen kommer hädanefter inte betrakta Svenska kyrkans företrädare som seriösa. Kanske blir Missionsprovinsen den nya svenska samtalspartnern.
Under många år har vi arbetat, bett och hoppats. Merparten av bekännelserörelsen har varit fokuserad på att stärka Svenska kyrkan. När vi nu ska bygga kan det vara klokt att se längre. Kyrkkärnan ska leva vidare även efter min pension. "Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de ska inte skona hjorden." (Apg 20) Vi ska inte binda människors samveten vid Svenska kyrkan utan vid Guds ord. År 2009 antog kyrkomötet en ny lära, som för tankarna till livsfaran i Sodom. "När gryningen kom skyndade änglarna med Lot och sade: 'Stig upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar som är här, så att du inte går under genom stadens synd'... Men Lots hustru som följde efter honom såg sig tillbaka. Och hon blev en saltstod." (1 Mos 19) Nya Testamentet talar i samma anda: "Fly bort från otukten! All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den otuktige syndar mot sin egen kropp. Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva?" (1 Kor 6:18-19)
Vi ska ha respekt för det individuella sorgearbetet efter Svenska kyrkans andliga död. Men en levande tro försvarar inte synden och vi måste inse att Gud är helig. Om han krossade Sodom är det då rimligt att tänka sig att han nu ska välsigna just den organisation, som förstör både det yttre templet genom falsk bekännelse och det mänskliga templet genom att förleda människor till last och hopplöshet? "Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni." (1 Kor 3:17)
Trons folk behöver be och samtala om framtiden. Ingen, utom den onde, vinner något på att vi skingras för vinden. Låt oss inte köra fast i frågan om medlemskap i Svenska kyrkan, utan låt oss just nu fokusera på vad vi konstruktivt kan se är Guds väg framåt. Vi behöver pröva oss och falla på knä i ånger över våra försummelser. Men vi ska inte fastna i sorgen över synden, utan ta emot både Jesu nåd och vägledning. Jesus säger: "Följ mig, och låt de döda begrava sina döda." (Matt 8) Låt oss samlas, ta vara på varandras gåvor och börja bygga upp templet igen. Liksom apostlarna får vi nog inte låna synagogorna i längden, men den uppståndne Kristus vandrar bland oss än där hans ord är i svang och där vi dricker av välsignelsens kalk. Guds församling kan se ringa ut i världens ögon, men den har fått sin härlighet av Kristus.
Dödsrikets portar ska aldrig bli Kristi Kyrka övermäktiga. Låt oss fokusera på apostolisk gudstjänst, undervisning, mission och diakoni så kan vi se att Herren lever och redan nu öppnar nya fåror för den lutherska spiritualiteten i vårt land. "Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket." (Luk 12)
|
