|
I Finland har sedan senhösten ett förfärande exempel på sexuella övergrepp uppmärksammats. Förövaren dog 1988 så händelserna ligger flera årtionden tillbaka i tiden. Det är de manliga barnbarnen till en predikant inom den laestadianska rörelsen som nu funnit tiden mogen att berätta om vad de utsattes för under sin barndom. Det som upprör känslorna är inte minst uppgifterna om att föräldrarna till de då minderåriga pojkarna inte skyddade dem utan var med och tystade ned saken. Här finns nu ingen anledning att gräva djupare i den här upprörande saken men den ger anledning att göra några allmänna kommentarer om att både vara människa och kristen. Den svenska radiokorrespondenten Christer Fridéns krönika om saken ger också anledning till reflexion.
Varje kristen är först av allt människa. Det betyder att vi alla under olika omständigheter är kapabla att begå vilken synd, vilket brott som helst, när vi faller för frestelser. Som kristna får vi förstås inte anse oss ha rätten att ställa oss över lagen eller betrakta samhället som i alla stycken endast uttryck för den fallna världen. I samhället möter vi ju också Guds goda regering. Det gäller lagar och ordningar, det gäller sociala myndigheter och vårdinrättningar för kropp och själ. Det blir illa när kristna sluter sig samman så att man binder upp varandra i församling, släkt och familj från att ha öppna och tillitsfulla kontakter med dem som på olika sätt står i en kallelse i samhället. Både genom domare, läkare och socialarbetare kan en kristen nås av Guds röst ifråga om det jordiska. Dessvärre är det förstås så att alla människor är bristfulla i sina uppdrag och ibland missbrukar sin ställning. Det är heller inte så att det skulle finnas någon kallelse för kristna att självsvåldigt gå in i uppgiften att pröva, döma och bestraffa eller frikänna varandra från brottsliga handlingar. Guds förlåtelse som gäller evigheten hindrar inte att Gud genom jordisk överhet tilldelar straff här i tiden.
Den svenska utrikeskorrespondenten i Helsingfors berättade i radions P1 att han i samband med ett släktkalas i Österbotten tog en taxi genom den tältby som vuxit upp vid laestadianernas sommarmöte. Han imponerades av alla unga människor som samlades, inte till rockkonsert utan kring predikan. Men inför svenska folket tillkännagav han att han inte kunde låta bli att tänka på vilka mörka hemligheter som alla de laestadianska ungdomarna kunde bära på. Det var ett övergrepp, inte ett sexuellt övergrepp, utan ett medialt övergrepp. Det förra är straffbart de senare kan säkert leda till något större eller mindre journalistpris. Av skäl som bara Gud och möjligen Fridén själv känner till hade denne man ett behov av inte att överbrygga motsättningar och skapa någon slags respekt och förståelse utan maximera misstänkliggörandet.
Övergrepp som begåtts inom kretsen av en familj av en man som dog för 22 år sedan skulle nu smeta ned 10.000-tals unga i den laestadianska rörelsen i Finland och 100.000-tals vuxna laestadianer skulle inför svenska folket framställas som förmodade sexförbrytare. När man kritiserar en grupp som många har direktkontakt med och som har rika tillfällen att själva komma till tals i media kan ju en sådan där kommentar lätt balanseras av andra erfarenheter. Men när det gäller en grupp som få i Sverige känner till, finns det inget som väger upp. Då blir det istället fråga om att hetsa upp illvilliga stämningar. Om Fridén hade sett det som sin uppgift att ge kunskap och öka förståelse i samhället hade han säkert kunnat låta framskymta att laestadianerna som grupp vanligen är arbetsamma och laglydiga medborgare med välordnade familjliv och goda, sunda relationer till de ofta många barnen.
Det allvarliga med Fridéns kränkning av de laestadianska ungdomarna i det som bar sken av vara ett socialt patos för dem, är ju förstås att ryktesspridning om att man allmänt låter sig utsättas för sexuella övergrepp bryter ned den självkänsla och självaktning som är så viktig för unga människors integritet. Fridén bidrar även till att det officiella samhället som public service är en del av blir just det hot som kan få rörelser att sluta sig inåt.
Inom SR och SVT där man gör sig så malliga över att vara fria kunde man ju också ta sig en funderare över vilken vinkling man sammantaget ger presentationer av väckelsekristna grupper, inte bara i en förflugen kommentar utan i reportage efter reportage, år ut och år in. Det finns uppenbarligen grupper som man tycker sig ha rätten att begå övergrepp mot gång efter gång efter gång. Att man är så frimodig skall nog inte tolkas som personligt mod från journalister utan det är ju ett vittnesbörd om att de väckelsekristna ändå förutsätts vara så goda att de inte ger igen.
|
