|
I samband med årsskiften brukar det komma olika rapporter om samhällsutvecklingen i Sverige. Det nyss gångna årsskiftet utgör i det fallet inget undantag. De olika rapporterna ger intressanta inblickar i ett modernt demokratiskt samhälles ekonomiska och sociala utveckling. Somliga rapporter uppmuntrar, andra ger anledning till oro.
En oroande rapport kommer från personalen vid akutmottagningarna på de stora sjukhusen i storstäderna, i den här uppmärksammade rapporten sjukhusen i Malmö och Göteborg.
Enligt rapporterna från akutintagen ska sådana skadefall där grovt våld förekommit ha ökat högst avsevärt de senaste åren.
Dessa rapporter stämmer för övrigt väl överens med de många nyhetsinslag i tidningar och andra media som handlar om mord och dråp. Liksom tidigare är både förövare och offer ofta unga män runt tjugu år. Det nya är mängden fall av grovt våld som alltid leder till lidande, stundom till dödsfall.
Man kan spekulera åtskilligt i orsakerna bakom denna våldsspiral. Man kan dra fram bristfällig integrationspolitik, alltför små polisiära resurser, ett ineffektivt rättsväsen och annat sådant, men här är inte platsen för sådana spekulationer. Här skall ett annat perspektiv lyftas fram, det som handlar om människosyn.
I ett världsvitt sammanhang handlar det perspektivet om en humanistisk inriktning som hävdar människolivets okränkbarhet. En sådan inriktning kan man komma fram till som gemensam grundsyn utifrån mycket olikartad kulturell och religiös bakgrund. Sådana grundregler är alldeles utmärkta, så länge man inser att det är en lång och svår kamp att tillämpa dem i en komplicerad verklighet, där de olika samhällena skiljer sig åt i väsentliga avseenden.
För Kristi kyrka och den enskilde kristne har frågan om människolivets okränkbarhet ännu djupare dimensioner. Det skadar inte att i det här sammanhanget citera 1878 års katekes: FEMTE BUDET. Du skall icke dräpa. Vilken är den största timliga gåva, som Gud har givit oss ? Den största timliga gåva, som Gud har givit oss, är vårt liv; ty vi äro skapade till Guds beläte, och vår livstid här på jorden är en viktig och oersättlig nådetid. Så långt D:r Martin Luthers Lilla katekes med kort utveckling.
Det avgörande greppet i förklaringen handlar om människan som evighetsvarelse, om nådens korta och värdefulla tid här på jorden. Dels handlar det för den enskilde kristne att ta vara på sin egen beskärda tid, lära känna Frälsaren och genom närheten till Kristus leva i tro och lydnad, i daglig omvändelse och tillit till den himmelske Faderns omsorg om sina barn.
Denna syn på det egna livet och dess höga värde skall också prägla förhållandet till medmänniskan. Nästan är också en evighetsvarelse som skall bemötas med kärlek och respekt. Hennes liv med dess stora mål enligt Guds vilja skall inte förkortas eller förmörkas genom att människor i hennes omgivning tänker: Skall jag taga vara på min broder?
Vilken betydelse har då den enskilde kristnes förhållningssätt när det gäller den allmänna synen på människolivet? Det är en fråga som kanske kan besvara först långt efter det att vår generation är borta. Det kan dock inte betonas tillräckligt att detta i första hand är en fråga för tron och den efterföljelse vi är kallade till. För de flesta människor handlar livet mycket litet om stora utspel och imponerande uttalanden. Så mycket mer gäller det att leva i lydnad mot Herren och vara ett exempel i sin närmaste omgivning.
För Kristi kyrka, även en försvagad och marginaliserad kyrka, ligger det till på ett helt annat sätt. Också i ett starkt sekulariserat samhälle har kyrkan möjlighet att genom skarpslipade uttalanden göra sin röst hörd. Detta kan ske till exempel i fråga om människovärdet och dess okränkbarhet, under förutsättning att den bibliska förankringen är tydlig. Det är fullt möjligt att i ett samhälle som alltmer håller på att förlora sin ideologiska grund komma med avgörande bidrag i ett samtal där en enda välformulerad röst hörs bland många som svävar på målet.
|
