|
Från den tid då vanliga brev på posten (ni vet, med kuvert och frimärken) var det vanligaste sättet att hålla kontakten när en anhörig vistades på annan ort, minns säkert en annan den intensiva förhoppning när posten kom och förstås besvikelsen när andra men inte man själv fick brev. Att vara eller inte vara adressat kunde vara det som avgjorde sorg eller glädje.
Nu för tiden meddelar vi oss med varandra på många andra sätt. Vi upplever också hur många som vi inte känner, företag och intresseorganisationer vill meddela sig med oss vare sig vi önskar det själva eller inte. De som formar annonser, skriver artiklar och talar i TV och radio behöver förstås inte bry sig om enskilda adresser men de gör sig ändå föreställningar om hur de människor är och tänker som de vill nå med sina budskap. I vårt land idag finns det en allt mer enhetlig bild av den människa som marknadskrafterna, journalisterna, politikerna och kulturproducenterna riktar sig till.
Eftersom alla vill nå så många som möjligt adresserar nästan alla sina budskap till persontyp 1 a. De unga, konsumtionslystna, miljökänsliga, historielösa, toleranta, sportintresserade och sekulariserade svenskar som passar någorlunda in på den typen får därmed mycket "post" adresserad till sig. Samtidigt finns det andra som aldrig får något adresserat till sig. Någon kan börja känna sig lite vid sidan av och tycka att det sällan dyker upp något i media och kultur som tilltalar en och att det är sällan som politiker föreslår något som man upplever som en bra förändring. Då kan man känna sig som en som aldrig är adressat, aldrig får ett brev. Man är gjord osynlig, man finns helt enkelt inte i de storas ögon.
Den kristna kyrkan har ju ett uppdrag att gå ut och göra alla folk till lärjungar, som vi väl vet. När kyrkan försöker föreställa sig adressater då man paketerar budskapet eller annonserar om verksamheten, gör man som andra stora organisationer. Man gör en omvärldsanalys och tänker ut vilken adressat som man vill nå. Ofta blir det förstås de som man inte redan når. Så ser man inte sällan att när Svenska kyrkan inbjuder till sin verksamhet, framhålls musik, förrättningar och gemenskapsträffar. Men att det skulle finnas några människor som skulle vara intresserade av gudstjänster, det inser man från början är så osannolikt att det inte ens är värt att nämna om. För de kyrkokristna som finns i vårt land blir det då så att de inte heller är adressater för kyrkans budskap. Det blir tröttsamt. Många gör sig lustiga över gamla tiders predikningar - inte minst över schartauanernas - och beskriver det som höjden av det förstenade och ålderdomliga. Men faktum är att till den predikotraditionen hör den djupa och ytterst aktuella insikten om att människor så att säga bor på olika adresser, alla människor är inte likadana. Därför skall ordet delas rätt så att det riktar sig till människor i olika andliga tillstånd, så att många olika blir nådda.
För Gud är vi alla adressater och Gud har sina vägar att nå till var och en på ett sätt som är personligt och träffande. Ingen är glömd av Gud, det behöver varje marginaliserad människa hämta styrka ifrån. Men vi som kristna måste försöka se till, att vi, när vi skall tala och skicka ut budskap, inte bara vänder oss till en människotyp och ytterligare bidrar till mångas utanförskap. När vi talar, annonserar och predikar måste vi först och främst se varandra, se dem som står oss närmast, se dem som bär upp den kristna församlingen med sin tro och sina böner.
Låt oss också se det som en uppgift i alla de sammanhang som vi rör oss i att påminna våra medmänniskor om att vi alla är olika. Förmodligen är det så att de som inte passar in på adressen människotyp 1 a är långt mycket fler än de som råkar bo där. Om vårt samhälle kunde bli lika modernt och insiktsfullt som Schartau och hans lärjungar var, så att de på djupet räknar med en mångfald av åldrar, utbildningar, övertygelser, traditioner, temperament och smaker så skulle många fler mycket oftare få känna sig som adressater.
Första söndagen i Fastan sändes en radiogudstjänst från Umeå där komminister Erik Holmlund predikade. Bland de adressater som denne Ordets tjänare såg framför sig fanns de som "i städer och byar bidar en Andes och Gudsrikets vår". Jag tänker mig att många som hade förmånen att lyssna till den radiogudstjänsten utöver den rena uppbyggelsen upplevde det som nästan omskakande. "Oj, plötsligt rasslar det till i min brevlåda. Här kommer från självaste P1 ett brev adresserat till mig. Någon räknar med att någon som jag finns". Att alla någon gång får vara adressat för offentlighetens budskap är en viktig faktor för att ett samhälle skall hålla samman och bestå.
|
