|
”Pappa, jag tror att jag håller på att bli sinnessjuk!” ”Det låter inte bra” svarar fadern, ”hur märker du det?”. Den unge mannen fortsätter: ”Jo, så fort jag har bestämt mig för att jag skall tycka eller göra något så hör jag röster inom mig som säger att jag borde tänka eller göra något annat”. Jag ber att få lyckönska dig min son, du håller på att bli vuxen – inte sinnessjuk.” Gordon Neufeld, den kanadensiske psykologen, har gett oss den här inblicken i sitt familjeliv.
Bakom hans uppmuntrande svar till den 16-årige sonen, ligger Neufelds kunskaper om utvecklingspsykologin. Till en sund och normal utveckling för människans psyke hör att vi tar intryck av olika människor, tankar och upplevelser och gör det till ett med vår personlighet. Det kallas för den integrativa processen. Eftersom intrycken och budskapen kommer från olika källor, så är det ofrånkomligt att vi hamnar i lägen där vi kan känna blandade känslor – ”å ena sidan, å andra sidan”. Att känna det så är inte tecken på att något håller på att gå snett utan på att det håller på att gå rätt för oss.
De blandade känslorna gör oss till eftertänksamma och mångskiftande personer.
Nu händer det att barn och unga som inte får växa upp med trygga relationer till sina föräldrar får problem att på djupet tillgodogöra sig intryck från olika håll. De får svårt att hantera de blandade känslorna. Allt de känner måste vara entydigt och klart. Varje skugga av osäkerhet känns hotfull. En del som har det så finner lugnet i starka övertygelser som krockar med omgivningens – här finner vi olika grupper av fanatiker och extremister. Andra finner lugnet i ett tillstånd utan spänningar till omgivningen – när den egna känslan och övertygelse alltid står i överensstämmelse med det som man uppfattar som det tongivande och normala.
Att söka psykologin bakom människors övertygelse kan vara ett fult trick – det har inte minst konservativa människor utsatts för under ett halvt århundrade. Men om man gör klart för sig att man inte kan avfärda någons ståndpunkter bara för att man kan ana psykologiska processer bakom valet av ståndpunkt, kan det vara till hjälp för en fördjupad förståelse.
Den teologiska debatten i Sverige tycks nu befinna sig i ett fritt fall. Huvudlinjen i allt som sägs om äktenskapet, om dop och nattvard (Christina Grenholm), om Guds stränghet och barmhärtighet, lag och evangelium (ex.vis. den nye reformatorn Jonas Gardell) tycks vara präglad av en total oförmåga att hantera blandade känslor och att hantera spänningar till omvärlden. Utan att gå in och avfärda någon debattör som psykologiskt omogen blir intrycket ändå det att förmågan att integrera med sig själv flöden från olika källor och att hantera att alla i omgivningen inte tänker lika, är i avtagande.
Under sådana omständigheter blir det omöjligt att ta till sig det bibliska budskapet att Gud på en gång är dömande och förlåtande, att kärleksbudskapet inte hindrar att kyrkan håller fast vid sanningar som inte omgivningen bejakar. I alla tider har kyrkans folk vetat att vi genom den särskilda uppenbarelsen fått del av sanningar och insikter som människor i vår omvärld inte kan finna av sig själva. Med en öppen medmänsklighet som släkting, granne, arbetskamrat har man kunnat leva någorlunda spänningsfritt med omgivningen utan att för den skull ge upp tron och bekännelsen. Man har också lugnt kunnat se att det inte går att få allting att gå ihop – det finns ett kraftfyllt spänningsfällt mellan lag och evangelium. Det Guds ord säger till mig stämmer inte med vad jag själv känner eller vet utifrån andra källor. En människa som tryggt utvecklas till en mogen vuxen lär sig att hantera och leva med blandade känslor, med spänningar inom sig och omkring sig.
Den extrema form av liberalteologi som vi nu möter bl a i budskap från Kyrkans hus har som mål att utplåna varje spänning mellan kyrkans tro och bekännelse och folkets uppfattning om vad som är rimligt gott. Varje spänning här skulle vara ett hot mot folkkyrkans princip, menar man. Att man istället hamnar i oöverbryggliga spänningar till kyrkans egen historia, till bibeltroende kristna i Sverige och i världen i stort, tycks inte alls bekymra så länge man har ett spänningsfritt förhållande till samhällseliten inom media, kultur och vetenskap. Det här sättet att tänka teologiskt har fått namnet liberalt. Men det liberala samhället är ju format inte för nationer där alla tänker och lever lika utan tvärtom för nationer där olika etniska grupper och mer eller mindre färgstarka samfund och rörelser lever sida vid sida i frihet och integritet.
Just för att det förväntas finnas olika åsikter och tankar har grundlagar om åsiktsfrihet och tryckfrihet vuxit fram ur den liberala traditionen. Men den strävan efter enhetlighet och uniformitet på livsåskådningens område som tycks vara den nya folkkyrkteologins agenda har inget med liberalism att göra. Den kännetecknas istället av en psykologisk omognad som ger en rädsla för det annorlunda och det mångskiftande, i det inre och i det yttre, som har präglat extremistiska samhällsbyggen, så som de fascistiska och kommunistiska. Den drivs av samma intresse som dessa att ställa en synkroniserad kyrka i maktens tjänst.
Medan denna nya form av tidens sorl passerar oss förbi, låt oss under bön bygga trygga relationer mellan barn och föräldrar. I trygg tillit till Gud kan vi bli mogna människor som både är frimodiga i vår egen övertygelse och öppna och respektfulla mot avvikande röster utanför och inom oss själva.
|
