|
Flera stora undersökningar av värderingar och livsstil visar på att det svenska folket avviker rätt markant från de flesta andra nationer i världen när det gäller värderingar. Här betyder familjen och de traditionella värderingar som förknippas med den mindre än på andra håll. Här värderas också religionen lägre än i nästan något annat land i världen (så när som på Tjeckien som aldrig har hämtat sig från att Jan Hus brändes på bål). Medan många nationer i Afrika ligger på siffror på över 90% när det gäller att religion är viktigt i livet och USA hamnar på 54% i en ny undersökning, så hamnar det svenska folkets attityd till religion på att endast 8% anser religion som viktig.
Möjligen kan det vara så att svenskar i gemen ogillar just uttrycket religion och att vara religiös, som mot en folkkyrklig bakgrund kan uppfattas lite fanatiskt och elitistiskt.
Faktum är ju att uppemot 90% av de etniska svenskarna fortsätter att betala rätt rejält för att tillhöra Svenska kyrkan. De fortsätter att be om kyrkans tjänster vid begravningar och dop. Vi får alltså räkna med att det finns en slags ”andlighet” som inte tar sig uttryck i personlig övertygelse och vittnesbörd utan i deltagande i offentliga gudstjänster, där man tar del av och i viss mån tar emot. Men själv
klart är det ju så att om Guds ord inte tas emot på ett sådant sätt att det får ge kunskap, väcka ånger och tro på ett personligt sätt så kommer den enskilde att präglas mycket lite av sin ”andlighet” och därmed också samhället.
Mycket kan sägas för att förklara och förstå varför det har blivit så hos oss. Skiftena som slog sönder byagemenskapen på landsbygden och den snabba inflyttningen till städerna har spelat sin roll. Kyrkan som många gånger uppfattades mer som ett stycke överhet än trygghet i livet och inför döden, kraftfulla alternativa folkrörelser, väckelser som flammade upp men lämnade efter sig en bränd mark i människornas sinnen och en bruten dopsed. Skolan som så länge främjade kristendomen fick en radikalt annan roll. Den snabba tekniska utvecklingen har gjort oss extremt mottagliga för nya intryck och idéer.
Förklaringarna är många men de hjälper oss inte att komma ifrån verkligheten. Vi lever i ett folk som kan gå ganska långt i vara med i kyrkliga ceremonier (den som haft förmånen att vara fältpräst eller inbjudit till skolgudstjänst kan vittna om hur stor öppenheten kan vara, inte minst för Svenska kyrkan) men som till stor del verkar vara vaccinerat mot levande tro. Att vara minoritet, en riktigt liten minoritet, är inget nytt för de kristna, så var det ju faktiskt från början. Det som är riktigt svårt däremot är ju att värna och hävda sann kristendom i en öppen, demokratisk folkkyrka, där endast omkring 1% av medlemmarna är så lojala med budskapet att de regelbundet deltar i söndagens huvudgudstjänst.
Äldre präster minns kanske tiden då ändrade teologiska strömningar vid den teologiska fakulteten i Uppsala och Lund kunde få genomslag i prästerskapet och bland biskoparna och så sätta sin prägel på kyrkan i stort.
Så skedde ju faktiskt under 1900-talet både genom ungkyrkorörelsen och högkyrkligheten. Varför skulle det inte kunna ske igen om vi beder och bidar? För Gud är allt möjligt. Men låt oss ändå slå fast några skillnader i förutsättningar på 1940-50 talet och nu 60-70 år senare. Då fanns det säkerligen en långt större andel av folket än nu som ansåg att kristendomen var en viktig del av livet. Demokratin i kyrkan var då också begränsad. Biskoparna och prästerskapet respekterades på ett helt annat sätt som förvaltare av kyrkans tro och lära. I kyrkans ordning fanns det ett helt annat värn för bekännelsen.
Människor av idag är vana att få vara med och bestämma och få sin vilja igenom. Skall Svenska kyrkan återupprättas på Bibelns och bekännelsens grund fordras inte bara en prästväckelse utan en genomgripande folkväckelse, för ytterst är det folkets majoritet som styr över kyrkan. Fortfarande finns det verkligen församlingar där bekännande kristna är med och präglar kyrkoråd och nämnder och skapar utrymme för präster som bär fram Guds ord. Där skapar folkkyrkans struktur i förening med ett rent och klart evangelium unika ingångar till det svenska folket. Det skall tacksamt och nogsamt tas tillvara. Samtidigt går det ju inte gärna att stillatigande se på när den yttre kyrkan allt mer återspeglar ett icke-religiöst och traditionslöst folks värderingar och på att de sista gudstjänstfirande församlingarna skall drivas bort från fädernas kyrkor.
Vi måste påminna oss om och tillämpa sanningen att kyrkan inte främst är byggnader och organisation utan det folk som samlas i tro kring ordet och sakramenten. De som håller ut i det gamla och de som ser kallelsen att bygga nytt behöver välsigna och uppmuntra varandra. Deras olika sätt att handla återspeglar inte att de på djupet har olika uppfattningar utan det historiska faktum att vi lever i en brytningstid.
Nu förs den kristna tron snabbt bort från samhällets centrum till dess marginal. Den kyrkliga organisation som då vill stanna i centrum kan göra det endast till priset av att kristendomen säljs ut. Men det har hänt förr att en stark och frimodig kristen kyrka har kunnat arbeta sig från marginalen in i centrum av en nations liv. Så har nyligen skett i det pånyttfödda Ryssland. Låt oss be att det skall ske också i Sverige.
|
