|
När antalet gudstjänstbesökare sjunker i de flesta församlingar och medlemsraset tilltar så ökar också desperationen bland präster och andra medarbetare i kyrkan. ”Varför kommer de inte när vi ringer?” ”Vad gör vi för fel?” ”Hur skall vi nå ut?”
Svaret som länge tillhandahållits i prästutbildning och från stiftskanslier stavas omvärldsanalys. Från början var det fråga om en rimlig metod att skaffa sig kunskap om de yttre förhållandena i församlingarna: hur ser åldersfördelningen ut, kommer det att byggas nytt, är det landsbygd eller förort? Med tiden har omvärldsanalysen vulgariserats till simpel marknadsföring där församlingarna snabbt försöker erbjuda folkmajoriteten de former av bröd och skådespel som man tror att de vill ha: rockmusik, kinesisk gymnastik, allsång eller djupmeditation. Vad som får stryka på foten är ofta högmässor och fördjupande undervisning i Bibeln och katekesen. Självklart hör det till församlingarnas kallelse till mission att försöka nå de onådda men med vad och med vem?
För att den utåtriktade missionen skall fungera väl är det av största vikt att församlingen har funnit sin identitet och vet vem som är hennes Herre. Ju starkare den insikten är desto längre ut kan en församling sträcka sig utan att förlora sin identitet. När den kristna självbilden i församlingen är svag och förbindelsen till Kristus är lös, då far en kristen församling snabbt vilse och när den når fram till människorna visar det sig att den är tomhänt. Resultatet av en missionsstrategi som inte är fast förankrad i ordet och sakramenten blir en identitetskris i kyrkan som kan skrämma både dem som hör till husfolket och dem som står utanför. Där människor förväntade sig att möta en moder får de istället en träff med en tjejkompis, så kan man liknelsevis beskriva situationen.
För den enskilde kyrkokristne innebär detta att man berövas en livsviktig tillgång i livet. Där man förut kunnat komma med full tillit för att i välbekanta former möta Guds ord som alltid har något nytt att säga men med en välbekant röst, där möts man efter några byten på prästtjänster en dag av ett sammelsurium av främmande röster och oförutsägbart beteende. Tilliten övergår snabbt i känsla av svikenhet och främlingskap. Den som bor i tätort och har hälsa att kunna ta sig fram söker sig då förstås dit där Kyrkan framträder på ett igenkännbart sätt, men på landsbygden och för de äldre finns inte de valmöjligheterna. I allt fler städer så har snart sagt varje församling bytt identitet från moder till tjejkompis.
För församlingsstrategerna är förstås förlusten av det trogna kyrkfolket lätt att leva med. Deras kyrkoavgifter är ju inte mycket värda jämfört med de stora majoriteternas. Förlusten av tillit och hemkänsla för den enskilde har här i tiden en förödande verkan på själslivet. Inför evigheten kan förlusten av ett rätt Guds ord i riktiga gudstjänster få tron att ebba ut och slockna. Men också de som desperat försöker locka människor till kyrkan genom tjejkompis-stategin, måste inse att den vägen inte bär framåt i längden. Moderna människor kan säkert till en början säga några bekräftande ord till den nye prästen: ”Vad häftigt att få höra den här musiken i kyrkan”, ”vad kul att du som präst vågade göra det där!”, ”äntligen har kyrkan blivit modern”. Men när människors första glada känsla av att ha blivit bekräftad av kyrkan avtagit, konstaterar de ju snabbt att allt som den moderna kyrkan försöker göra och vara, finns det andra som är bättre på. Bakom människors ytliga behov av att få sin smak, sina åsikter, sin livsstil bekräftade av kyrkan och genom den – som de kan hoppas och tro – också av Gud, finns deras ofta omedvetna behov av känsla av sammanhang, av tillit, av självrannsakan, av försoning och återupprättelse.
När de behoven blir medvetna hos den moderna människan kan vi vara övertygade om att den kyrka hon kommer att söka sig till inte är den som framträder som en tjejkompis utan den som tålmodigt, vist, varmt och lugnt framträder som en andlig moder här i tiden. Denna moderlighet i kyrkans liv förutsätter inte endast trogna präster som förkunnar det Guds ord som skapar kyrkan utan också gemenskapen av lyssnande, mottagande, bedjande, bekännande och sjungande kristna. G K Chesterton har sagt om modersrollen: ”Mer än att vara något för många är att vara allt för några få”. Få eller många, till slut är det ju den Helige Ande som kallar och församlar kristenheten på jorden. Av kyrkans folk och tjänare begär han inte framgång men trohet. Bara så kan missionsbefallningen förverkligas på ett rätt sätt.
|
