Därför skall jag ge honom de många som hans del, och de starka skall han få som byte eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare, han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe. (Jes. 53:12)

Det finns bibelberättelser som målar bilder för oss som gör livet mer uthärdligt och som låter oss vila vårt öga vid det som är gott och skönt och hoppfullt. Getsemane-berättelsen är inte en av dessa. Det är en fullständigt rå och grå berättelse om kris, stress och ångest. Här ser vi honom, som människor börjat sätta sitt hopp till, befinna sig i djupaste livskris med yttre tecken på den starkast tänkbara stress och ångest.

Visst vet vi hur det slutar och vi vet vem det är som svettas blod där i Getsemane. Men vad visste han själv i den situationen? Läkarvetenskapen känner till rader av olika krisreaktioner och stresstillstånd. Bland det svåraste hör när den inre stressen tar sig så starka kroppsliga uttryck att man börjar kallsvettas och att ytliga blodkärl i pannans hud brister så att blod, svett och tårar blandas. En sådan stark stress hade inte varit möjlig om Jesus vid det tillfället varit fylld av tillförsikt och obekymrat hopp om befrielse och kommande seger. Vad den Helige Ande vittnar om genom evangelisterna, säger oss att det fanns en stund då Jesus avstod från ljuset i den gudomliga naturens allvetande och inre frid och lät sin mänskliga natur helt sänkas ned i själskrisens trängande natt. Det enda Jesus kunde skönja framför sig i mörkret var den svarta kalken, den som rymmer koncentratet av det han avskyr mest – all mänsklig ondska och orenhet.

Om krisen kan föra en skuldtyngd människa till Kristus så måste Kristus först i den svåra krisen föras fram till alla människors svarta synder, ta dem i sin kropp, göra dem helt till sitt eget. Ängeln som kom förvandlade inte den här gången scenen till en rörande julkrubba men den gav Jesus svar på hans böner – kraft att inte vika undan eller förtränga utan gå in i krisens mörker och smärta med öppna ögon och sårbart hjärta.

Också där, också sådana som du och jag är i våra plågsammaste stunder, då den mjuka duxmadrassen blir en spikmatta bäddad av den ångestridna tanken, som grämer sig över det som aldrig kan göras ogjort och fasar för en framtid med nya nederlag – också där har Jesus varit, också där finns han i den djupaste krisgemenskap. Det finns inget löfte till och det finns inget krav på ett Guds barn att alltid var lycklig och bekymmersfri. Psykisk smärta, inte ens den som går över gränsen till psykisk sjukdom, behöver betyda att en människa är långt borta från Jesus. Nej, för han har varit där i själens dunklaste natt och han delar broderligt den svarta kalken med dig.

Över allt där människor kämpar i sorgens, smärtans, orons och skammens och skuldens dunkla natt, överallt där människor är i tillstånd där ingen medmänniska längre kan nå fram med tröst och svalka, överallt där du kämpar i natten, finns han som gick för oss längst in i ångesten. Den som i ångest ropar efter Kristus i krisen kan när stunden är inne få dela psalmistens erfarenhet: ”Om jag säger: Må mörkret falla över mig och ljuset bli natt omkring mig”, så är inte mörkret mörkt för dig, natten skall lysa som dagen och mörkret vara som ljuset. (Ps 139:11)

”Varför sover ni? Stig upp och be att ni inte kommer i frestelse.” En kris kan utöver allt annat svårt också bli till en frestelse. Den kan driva människor i helt annan riktning än till Kristus. Trösten kan sökas i sådant som inte leder till Kristus utan skiljer från Kristus.

I svåra stunder finns frestelsen att börja tillåta sig det ena och de andra för att, som man säger sig, över huvudtaget överleva. Syndafallen och självförnedringen leder till nya ångesttillstånd som i sin tur leder till starkare tröstbehov och nya missbruk. Att handskas med krisen och prövningen på det sättet är att sova. Det avråder Jesus från. Istället råder han dig att gör som han: bedja, sucka, ropa och skrika till Gud. Vråla ut din smärta och nöd. Låt gärna din värdighet och din självbehärskning fara men slut inte dina ögon, slut dig inte inom dig själv. Blicka ut, skåda ut i mörkret, längta och hoppas. Sträck ut dina händer och famla dig fram. När stunden är inne skall den Andres hand, den svettiga och genomborrade handen snudda vid din, gripa den i ett stadigt grepp och stilla och starkt dra dig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn.

Sv Ps 571:3

”Var är Du?” (1 Mos 3:9)

Och Jesus sade till dem: ”Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar. Luk 22:15.

Hur länge hade Guds Son väntat och längtat efter måltiden med lärjungarna? I en mening kan vi förstå att denna längtan efter den djupa gemenskapen med människan sträcker sig genom tiderna ändå från syndafallets dag. Då slogs den förtroliga gemenskapen mellan Gud och människa sönder. Gud och människan som tillitsfullt visste var de hade varandra, kom ifrån varandra på det sorgligaste och mest förödande sätt.

Gud, som sedan människan skapades vetat precis var människan fanns, nämligen i förtrolig förtröstan och tillit nära Guds hjärta, måste istället ropa övergiven och frågande: Adam, var är du? Eva var är du? Människa vart har du tagit vägen? Vi hade det ju så gott tillsammans och du stod mig så nära.” Sedan dess har det varit Guds stora längtan och mål att föra människan tillbaka in i den djupa nära relationen, den förtroliga delaktigheten i ett gemenskapsliv – en koinonia, som det heter på grekiska. Men genom årtusenden och över hela jordytan har Gud fått ropa med längtan och hunger efter människan: ”Var är du?”.

När Jesus vid påsken samlar sina lärjungar till måltiden i den övre salen i Jerusalem säger han: “Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar.” (Luk 22:15) Föregripande, utan smärta och blod, med det stora försoningsoffret som grund får Jesus smaka det bröd som han njuter av. ”Jag har mat att äta som ni inte känner till. Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk” (Joh. 4:32, 34) I måltidens nära och förtroliga gemenskap, i den djupa koinonian, får nu Jesus uppleva att Adams och Evas söner har kommit tillbaka.

Guds längtansfulla rop till människan har fått ett positivt svar: vi är här nu, nära dig, i måltidens gemenskap, här skall vi dela livsmedel med varandra. Ja, Guds son skall få bli det han längtar efter – att vara människans viktigaste livsmedel. Han som gång på gång blivit bortbytt, mot den förbjudna frukten, mot den röda linsgrytan, upplever nu en uppfyllelse av sin djupaste längtan, att få ge av sig till människorna, att bli svaret på hungern och törsten efter liv och rättfärdighet i människornas hjärtan.

Utan blod och smärta föregrips Golgata-offret i nattvardens måltid. Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.” (Luk 22:19, 20)

Han som blivit bortvald till förmån för den förbjudna frukten, han som förkastats till förmån för förgängliga ting, får nu uppleva den djupa glädjen och måluppfyllelsen att bli vald av några människor. Gud får servera människorna sig själv, sin kropp och sitt blod och de vill faktiskt äta och dricka.

När Guds självutgivande i människorna får möta trons mottagande, när Gud som bröd och vin får bli ett svar på människornas djupa hunger och törst, då skälver tillvaron av den innerligaste glädje. Skadan är helad! Gemenskapen är återupprättad! Målet är nått! Längtans långa tid är över! Vi har återfunnit varandra! I den första nattvarden finns närvarande all den salighet som Jesus orsakar med sin plågsamma korsdöd, där finns saligheten i himmelrikets stora segerfest föregripen.

Samma andliga verklighet, samma eviga och fullkomliga offer, samma återseendets glädje och den återupprättade gemenskapens djupa salighet finns närvarande vid varje firande av nattvardens sakrament när det sker i enlighet med Jesu instiftelse och i tro. Det lite banala måltidsordet servera betyder faktiskt helt enkelt tjäna. I den Heliga nattvarden sker det ofattbart stora att tillvarons stora mål uppfylls när Gud och människa får bjuda på sig själv, servera sig själva till varandra utan snålhet och förbehåll.

I det finns grunden för en glädje och mening som ord inte fullt utan kan beskriva. Funderandet övergår till att ta emot och att helt ge sig själv och i tillbedjans glädje: O Guds Lamm, som tar bort världens synd.

När en syndig människa i tro och längtan äter Jesu kött och dricker hans blod övervinns gapet som uppstod när människan åt av den förbjudna frukten. Gud och människan är det de skall vara – nära varandra, hos varandra, i varandra, som svar på varandras hunger och törst.

Sv ps 395:1,2