Passionsbetraktelse över 3:e och 4: veckans läsning om vår Herres Jesu Kristi lidande enligt evangelisten Johannes.

Jag litar inte på min båge, mitt svärd kan inte frälsa mig. Nej, du har frälst oss från våra ovänner, dem som hatar oss låter du komma på skam. (Ps 44:7-8)

Vad psalmisten här skriver här på några korta rader sammanfattar för oss kärnan i de två vitt skilda hjärtats inställning som står oss människor till buds, nämligen tron och otrons eller Guds barns och världens barns hjärtelag. Och den som är förtrogen med Guds ord vet ju att det här inte handlar om medfödda skillnader utan den skillnad som uppstår när Guds Ande fått verka med det innersta i en människa och det tillstånd som råder i varje människohjärta när det inte är omvänt och pånyttfött. I psalmistens ord beskrivs läget så att otrons människor ser till den mänskliga makt som träder fram här i världen, den makt som en människa själv kan skaffa sig med båge och svärd och andra maktmedel eller den makt som ovännerna äger och som den maktlöse måste underkasta sig. Ett Guds barn däremot vet att det finns en långt större och starkare makt än människor, nämligen Guds och på den hoppas hon också i de svåraste lägen. Hon vet, att för den makten måste också de stoltaste och starkaste bland människor till slut böja sig. I tro vet ett Guds barn att det inte finns någon så farlig fiende, inget hat så glödande, att inte den levande och nådige Herren kan rädda oss därifrån. Det är just dessa två helt motsatta hjärtelag som så tydligt träder fram i den del av passionsdramat som vi nu skall betrakta, nämligen hos Jesus och Petrus.

Johannespassionen vecka 1

Text: Joh 17:1-19.

...och det fjärde liknade en flygande örn. (Upp 4:7)

Någon känner kanske till att Kyrkan tidigt i sin historia började förbinda de fyra väsenden inför Guds tron med de fyra evangelierna. Örnen förbands med Johannesevangeliet. Om någon undrar varför ges han ett svar i Johannespassionens första text. Här återger Sankt Johannes hur Jesu mänskliga natur i tanke och tal på starka vingar lyfts över tid och rum mot evigheten och därifrån med örnblick överblickar de förvirrande och plågsamma sista timmarna före Jesu död. Den som öppnar sitt hjärta för Jesus ord blir med honom lyft av Anden till att se vad det är som sker i det som sker, ja, se de plågsamma timmarnas eviga betydelse. Det är missriktat att försöka förstå vad som är nu och då, här och där i vad Jesus säger i dessa verser. Det stora är ju att tidens och rummets gränser sprängs och att Jesus skådar inte endast med örnens blick utan med Guds ögon på världshistoriens mest avgörande stunder som utspelar sig på jordytans mest skickelsedigra kvadratmetrar.