- Det är en övning i tro att kasta loss från det man är van vid. När man inte vet hur saker och ting ska fungera blir man mer beroende av Gud, säger Elin och Mattias Lindström som nyligen rest till Peru som ELM-BV:s missionärer.

Evangelisk Luthersk Mission - Bibeltrogna Vänner (ELM-BV) har bedrivit mission i Chiclayo, en halvmiljonstad i norra Peru, sedan 1994. I staden finns tre lutherska församlingar som 2007 formellt bildade en kyrka. Där ska familjen Lindström bosätta sig, efter ett halvt år med spanskastudier i Arequipa, och ta över "stafettpinnen" efter Margareta och Erik Andersson som avslutar sin andra fyraårsperiod till sommaren. 

Varmt välkomnande

Vi hade avtalat om en intervju inför utresan, men det blev svårt att hinna med på grund av packning och avsked av familj och vänner. När vi med hjälp av dator och Skype upprättat kontakt mellan Arequipa och Göteborg berättar de att de precis återhämtat sig efter en vecka med magsjuka. En mindre angenäm start på vistelsen i Peru.

När Elin och Mattias tillsammans med sonen Joel (7 månader) anlände till Perus huvudstad Lima mötte de ett varmt välkomnande genom ELM-BV:s missionärer och en dansk kollega. Under en vecka fick de tid att vara turister och umgås med kollegorna och introduceras i samhället.

- Det var väldigt roligt att träffa dem eftersom vi kommer att vara ensamma som svenskar i Arequipa i sex månader för att studera språket, säger Mattias och Elin fyller i genom att utrycka deras glädje över att vara på plats.

- Det är gott att veta att vi är där Gud vill att vi ska vara och det är skönt och hoppfullt att veta att många ber därhemma och följer oss på bloggen och via mail.

Trots det märker man att det var ett stort steg för dem att lämna familj och vänner och flytta till en helt ny miljö och till på köpet ganska snart efter att de blivit föräldrar.

- Det är en övning i tro att kasta loss från det man är van vid. När man inte vet hur saker och ting ska fungera blir man mer beroende av Gud, säger Mattias och Elin lägger till att Gud har framtiden i sina händer, de får bara följa med.

Språkstudier först

För närvarande går Lindströms med glädje och iver in för att lära sig spanska, på en skola i kristen regi som specialiserat sig på att undervisa missionärer och volontärer, för att sedan på bästa sätt kunna fullgöra sina uppgifter i Chiclayo. Den staden ligger 200 mil norrut, och när de reser dit till våren kommer Rebecka, Mattias syster som hjälper dem med Joel under studierna, återvända till Sverige.

I Chiclayo kommer Mattias troligen främst att gå in i uppgifter med församlingsundervisning och undervisning av predikanter, sådant som Erik Andersson arbetar med nu. Elin berättar att hon troligen bland annat kommer att bli engagerad i barn- och ungdomsarbete inom ett nytt evan­gelisationsprojekt i ett område där man nyligen börjat samla till gudstjänst.

Synkretism en utmaning

Ekonomiskt är Peru ett land under stark växt, kanske det med starkast ekonomi i Sydamerika. Missionärer som varit där sedan början av 1990-talet har märkt en stor förändring när det gäller människors levnadsstandard. Samtidigt är de sociala klyftorna mycket stora. Till exempel kan de som har pengar få snabb hjälp inom sjukvården, men för den fattige är det svårare.

Religiöst sett märks det att landet är präglat både av stamreligioner och av Romersk katolska kyrkan.

- Jag har fått lära mig att det går att jämföra situationen i Peru med Sverige. Båda har haft en folkkyrka, den ena katolsk och den andra luthersk, säger Mattias och tillfogar att många fortfarande konfirmeras av tradition eller för att det förväntas.

- Den lutherska kyrkan präglade folket i Sverige på ett djupare sätt än den katolska gjorde här. Här har det hela tiden funnit mycket synkretism, så att kyrkan blivit uppblandad. Men det är nog inte bara Romersk katolska kyrkans fel, utan i detta ligger en missiologisk utmaning som gäller alla kyrkor, konstaterar Mattias och Elin fyller i:

- Stamreligioner och spiritistiska tankar sitter i. "Om inte Jesus botar mig" tänker man att man kan gå till en häxdoktor istället. Man tänker mycket i termer av förbannelser, att någon vill mig illa, och detta kan finnas i bakgrunden även efter att man blivit kristen.

Samtidigt har de också varit i katedraler och slagits av den utbredda helgontillbedjan.

- Det är olika i olika kyrkor. Vi var i en katedral i Lima där helgonen hade all uppmärksamhet, med altaren runt kring väggarna. Ett helgon var Judas Taddeus som är de arbetslösas helgon, där var mycket folk, säger Mattias som samtidigt berättar om en katedral i Arequipa där det finns mycket helgonbilder men inte altare på samma sätt. Där visade inredningen fram mot Jesus på korset längst fram.

Malaria satte nästan stopp

Elin och Mattias berättar engagerat om landet de mött och uppgifter de ska gå in i. För Elins del är missionstjänst i Peru något som funnits i tankarna under många år. Hon läste spanska i gymnasiet för att kanske bli missionär i Peru. Missionärskallelsen är något som hon känt sedan hon var liten, berättar hon. Och det har vuxit efterhand som hon också fått uppleva att människor i hennes omgivning blivit kristna. Det har fått henne att tänka:

- Detta vill jag göra på heltid, säger Elin som också valde att gå på Församlingsfakulteten som en förberedelse för en eventuell missionstjänst. Mattias som också studerat på Församlingsfakulteten hade inga konkreta tankar på tjänst när han studerade, utan han tänkte att Gud får leda efterhand. En gemensam praktikperiod i Kenya ledde till att han trodde att missionstjänst var uteslutet för deras del. Då drabbades han nämligen av malaria. Nu ser han den händelsen mer som en god förberedelse för missionärslivet.

Sändning som ger frimodighet

Innan utresan var det missionärsavskiljning i Elins hemförening i Markaryd och dagen efter en förbönsstund i Kvillebäckens gudstjänstgemenskap i Göteborg där Mattias tjänstgjort efter prästvigningen inom Missionsprovinsen. De högtiderna betydde mycket för dem.

- Det var verkligen välsignat att få så många människors hälsningar och böner. Vi fick många bibelord att ta fram när vi funderar över varför vi åkte. Det är viktigt att känna att vi är utsända av andra, som en del av Kristi kropp. Vi är inte privatmissionärer, och det blev tydligt, säger Mattias och Elin avslutar:

- Det var roligt att se att folk är så engagerade i det vi ska göra här. Det är man ju inte van vid. Det är uppmuntrande att folk vill stå bakom, då känner man mycket mer frimodighet att gå in i ett arbete.

Låt oss tacka Gud för att Han fortfarande kallar missionärer från Sverige! Det är en stor nåd att få stå med i det stora uppdraget att göra frälsningen genom Jesus känd. Låt oss be för familjen Lindström och missionen i Peru!