Passionsbetraktelse över 3:e och 4: veckans läsning om vår Herres Jesu Kristi lidande enligt evangelisten Johannes.

Jag litar inte på min båge, mitt svärd kan inte frälsa mig. Nej, du har frälst oss från våra ovänner, dem som hatar oss låter du komma på skam. (Ps 44:7-8)

Vad psalmisten här skriver här på några korta rader sammanfattar för oss kärnan i de två vitt skilda hjärtats inställning som står oss människor till buds, nämligen tron och otrons eller Guds barns och världens barns hjärtelag. Och den som är förtrogen med Guds ord vet ju att det här inte handlar om medfödda skillnader utan den skillnad som uppstår när Guds Ande fått verka med det innersta i en människa och det tillstånd som råder i varje människohjärta när det inte är omvänt och pånyttfött. I psalmistens ord beskrivs läget så att otrons människor ser till den mänskliga makt som träder fram här i världen, den makt som en människa själv kan skaffa sig med båge och svärd och andra maktmedel eller den makt som ovännerna äger och som den maktlöse måste underkasta sig. Ett Guds barn däremot vet att det finns en långt större och starkare makt än människor, nämligen Guds och på den hoppas hon också i de svåraste lägen. Hon vet, att för den makten måste också de stoltaste och starkaste bland människor till slut böja sig. I tro vet ett Guds barn att det inte finns någon så farlig fiende, inget hat så glödande, att inte den levande och nådige Herren kan rädda oss därifrån. Det är just dessa två helt motsatta hjärtelag som så tydligt träder fram i den del av passionsdramat som vi nu skall betrakta, nämligen hos Jesus och Petrus.

Ett världens barn vet bara om människors makt, egen och andras och är därför alltid rädd men ett Guds barn litar till Guds väldiga och nådiga makt och behåller därför alltid sin frimodighet.

1. Ett världens barn vet bara om människors makt, egen och andras och är därför alltid rädd

Tjänsteflickan sade till Petrus: "Är inte också du en av den där mannens lärjungar?" Han svarade: "Nej, det är jag inte." (Joh. 18:17)

Nyss hade de yttre omständigheterna snabbt förändrats för Petrus. Den som han hade satsat sin framtid på, Jesus från Nasaret, såg plötsligt ut att själv sakna framtid när han fördes bort i bojor. När vår vardag så snabbt och dramatiskt förändras leder det ofta till en livskris. Kris kan leda till Kristus när tron får rum i hjärtat. Men i Petrus fall blev det tvärtom, krisen förde honom bort från Kristus. Endast i yttre mening försökte han i det längsta hålla sig till Kristus. Med sitt hjärta gled Petrus in i världsmänniskans påstridiga, såväl sluga som ängsliga maktspel. Fram med svärdet och hugg in. Den makt som han tyckte sig se snabbt glida Jesus ur händerna skulle han nu återerövra med sina egna händer. Och när Jesus ändå hade makten att få Petrus att stilla sin häftiga själ och lämnat honom ensam i örtagårdens skuggor började lärjungen rådbråka sin hjärna: "Vilka resurser stod till hans förfogande? Javisst ja, han hade ju någon känning inne i det översteprästliga hovet!" En snabb flirt med någon i maktens korridorer fixade in honom på förgården - en liten framgång i alla fall! Men knappt hade kroppens belöningssystem hunnit börjat pumpa ut lite endorfiner, lyckohormoner, bland det myckna adrenalinet i Perus stressade kropp, förrän det blev slut på det roliga. Den där näsvisa tjänsteflickan kom med sin näsvisa fråga. Petrus visste mycket väl att han som man och självägande fiskare stod skyhögt över henne i hierarkin men som spelare i det oavbrutna mänskliga maktspelet gjorde Petrus ett snabbt överslag: "Vilka vänner har hon och vilka vänner har jag här? Hennes vänner har nyss tagit tillfångatagit min enda vän på den här platsen - inget bra läge. Här finns en uppenbar risk att hennes vänner raskt börjar behandla mig likadant som de behandlar min vän. Det vill jag ju inte. Vad har jag att sätta emot? Skall jag dra mitt svärd igen? Dum idé med alla beväpnade soldater på plats. Skall jag hämta stöd i Guds ord och hävda rätt och rättfärdighet? Det känns som om Guds ord väger väldigt lätt just. Eftersom jag är rädd för vad de här människorna kan göra mot mig är den enda utvägen att jag räddar mitt eget skinn med en lögn". Hon ville veta om Petrus var hans lärjunge. När tron nu vikit från Petrus hjärta, såg han som världsmänniska endast till människors makt, den makt han själv saknade och den makt som hans fiender ägde. Han svarade: "Nej, det är jag inte." Vilka plattformar av makt ett världens barn än bygger upp infinner sig ändå människofruktan och ängslan.

2. Ett Guds barn litar till Guds väldiga och nådiga makt och behåller därför alltid sin frimodighet

"Har jag sagt något oriktigt, så bevisa det, men har jag talat rätt, varför slår du mig då?" (Joh. 18:23)

Det var ju inte Petrus utan Jesus som stod inför det verkliga hotet från mäktiga människor. De försökte imponera på honom med maktens alla symboler och skrämma honom med sina vapen. Med fysiskt våld försökte de kväsa och tysta honom. Men världsmänniskorna misslyckades här med den psykologiska krigföring som brukar vara så effektiv på deras egna. Jesus visade inga tecken på rädsla, inte minsta antydan att förstå att de var övermäktiga och han maktlös. Hur kunde det komma sig? Jo, du vet det ju, Jesus är inte ett världens barn som lever i otro utan ett Guds barn som lever i tro. Ett Guds barn ser ju bortom och över människors makt och räknar med och förtröstar på Guds makt och nåd. Därför behåller Jesus sin frimodighet. Därför ger han aldrig efter för människofruktan. Han vet att i all hans nöd finns ingen verklig nöd, för han är själv Guds ansiktes ängel. Han vet att Gud har makten att bryta människors makt i tid och evighet och få de sturskaste att kasta sig på knä inför honom.

De som missbrukar sin makt mot medmänniskor skall Herren en gång döma och straffa med en makt långt större än varje mänsklig övermakt. Ett Guds barn vet inte bara att Gud har makt, utan han vet också att Gud har den nådiga viljan, att skydda och bevara sitt barn i nöden eller ur nöden.

Men gäller det verkligen alla Guds barn? Det är väl ändå en väldig skillnad emellan Jesus, som är Guds evige Son, själv Gud och alltid nära Fadern, och en stackare och syndare som kallas Guds barn bara för att han är döpt och tror på Jesus? Vad säger Guds ord? Guds ord säger följande om vad som händer med en världsmänniskans hjärta när Guds Ande får föra det till omvändelse och tro: "I detta har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi ä frimodiga på domens dag. Ty sådan han är sådana är också vi här världen." (1 Joh. 4:17) Det betyder att varje Guds barn är som Guds enfödde son både när det står inför människors orättvisa domstolar och när det står inför Guds rättvisa dom. Den sanningen ger frimodighet både inför Gud och inför människor. Må den ges dig i rikt mått!