Vid kvällsbrisen hörde de HERREN Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för HERREN Guds ansikte bland träden i lustgården.  Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: ”Var är du?”  Han svarade: ”Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.” (1 Mos 3:8, 9)

När Jesus hade sagt detta, gick han med sina lärjungar över bäcken Kidron. Där låg en trädgård dit han och hans lärjungar gick. (Joh. 18:1)

I grannlaga lägen där vi granskar hur människor handlat kan vi dag ofta ta hjälp av inspelade bilder. Det kan gälla målkameror vid stora tävlingar eller bevakningskameror vid rättegångar. Det som fäller avgörandet blir då vad den ene eller andre har gjort eller inte. Skriften är fylld av avgörande situationer som har ”spelats in” med hjälp av ord. Att granska och jämföra dessa situationsbilder brukar vi kalla för att ”betrakta”. Det kan leda till avgörande insikter. Låt oss nu för en stund betrakta materialet som finns registrerat i Skriften om när Gud och människor söker varandra i en dunkel örtagård.

”Var är du?” När Gud söker människan i Edens lustgård gömmer hon sig i skam och blygsel. Han som söker dem, Herren Gud, är den som har gett dem allt: varandra, det sköna, den prunkande naturen omkring dem, ja deras egna liv. Deras korta livs mest dominerande erfarenhet är denna: från Gud kommer allt gott. Men nu är all den erfarenheten som bortblåst. När de hör Guds fotsteg, när han vänligt kommer vandrande i kvällsbrisen (vi får tänka att det är Sonen som från evigheten stigit ned i tiden med den kropp som han på himmelsfärdsdagen förde med sig dit, kroppen som Maria födde och som korsfästes under Pontius Pilatus) så rusar Adam och Eva inte fram som glada förväntansfulla barn som hör att deras pappa kommer hem från en utlandsresa. Istället för att i tro och tillit hoppas på någon ny välsignelse från Herren, till exempel hjälp med den skada som ormen vållat dem och förlåtelse för de onda de själva gjort, finns bara tanken på hot och fara när Herren kommer. Synden har alltså fördrivit barnaskapets ande från deras hjärtan. De ropar inte längre Abba! Fader! Utan de gömmer sig i skam och i otro. Saligheten i att helt leva och vila i Guds ordningar och Guds vilja har slagits sönder och Guds vilja har istället blivit ett främmande, utifrån kommande krav och hot.

Judas tog med sig den romerska vakten och ett antal av översteprästernas och fariséernas tjänare och kom dit med facklor, lyktor och vapen.  Jesus, som visste om allt som skulle hända honom, gick ut och sade till dem: ”Vem söker ni?” (Joh. 18:3,4)

Jesus känner igen sina fienders fotsteg, förrädaren och bödlarna söker honom. De från vilka han bara har ont att vänta sig kommer. Men Jesus gömmer sig inte, flyr inte utan går ut (ur den skyddande Olivlunden i Getsemane) och möter dem öppet. ”Vem söker ni?” Här ser vi oss Jesus inte någon naiv tro på alla människors inneboende godhet utan en grundmurad tillit Gud, ja Sonens enhet med Fadern och den Helige Ande. Därför gömmer han sig inte eller flyr, utan träder fram med frimodighet och öppenhet, fast än deras fotsteg ackompanjeras av vapenskrammel. Han vet att han snart också skall berövas sina kläder och stå naken inför ovänner hånfulla blickar. Men han skäms inte för det.

När Herren Gud till slut mötte Adam och Eva i örtagården på kvällen mötte han något mindre än vad Han hade rätt att förvänta. De människor som Han hade skapat till sin avbild, dessa som han hade prytt med tro, hopp och kärlek, med vishet och odödlighet, stod nu inför honom berövade allt detta. Det var den enda skamliga nakenheten: människan som förlorat härligheten från Gud – vår finaste födelsedagspresent.

Judas och hans nya, bedrägliga bundsförvanter fann snart honom som de sökte, den märklige rabbinen från Nasaret. Men till skillnad från Herren Gud som fann mycket mindre än vad han förväntade när han mötte Adam och Eva så fann de sökande i Getsemane oändligt mycket mer än de förväntat.

”Jag ÄR” svarar Jesus när de säger att de söker Jesus från Nasaret. I det svaret träffas de av den väldiga kraften från den levande Guden, den Gud som skapat dem och alla varelser, den Gud som talade till Mose ur den brinnande busken, och som mötte honom på det brinnande berget. I gestalt av ensam, maktlös människa, som de utan vidare tänkte sig kunna hantera, möter de i stället Gud den allsmäktige som förstås är helt ohanterlig för oss människor.

Det är en kort sekund, ett litet uns av den gudomliga naturens makt och härlighet som plötsligt strålar fram i Jesu ord men de räcker för att kasta hela styrkan till marken i motvillig vördnad.

I Kidrondalen har de nyss gått över marker som i historien beströtts med skärvor och aska från sönderslaga avgudabilder, som strötts där när templet rensats efter förfall. Avgudabilder ger falskt sken av makt och helighet men är bara tomma. I människors ögon kan Jesus framstå som endast mänsklig och vanmäktig. Men sanningen är ju den att i honom bor hela Gudomen i sin makt. För dem som kom med ont uppsåt blev det en drabbande och plågsam upplevelse när Jesus uttalar sitt gudomliga namn ”JAG ÄR”.

Men för den som fått nog av mänsklig svaghet och ondska, i sig själv och hos andra, är det ett underbart evangelium. Här möter i livets dunkla örtgård, där vi står på skärvorna av de avgudar vi tjänat och där vi hotas av falska vänner och fiender, den Gud som säger om sig själv. ”Jag, jag är Herren, förutom mig finns ingen frälsare.” (Jes. 43:11) Han står med oss mot lagens förkastelsedomar, mot förtvivlan och anfäktelser, mot den eviga dödens straff. För var och en som med tro och hopp söker Herren i stillhetens örtagård mitt i livets stormar gäller löftet: ”Det ord som han hade talat skulle nämligen gå i uppfyllelse: ’Av dem som du har gett mig har jag inte förlorat någon enda.’” (Joh. 18:9)