Frälsaren skall dra upp på Sions berg för att döma Esaus berg. Och riket skall tillhöra Herren. (Obadja v. 21)

I denna veckas läsning om Jesu väg till korset ställs vi vid ett treriksröse. Här möter vi den högste företrädaren i området för den tidens stormakt, Pilatus. Förmodligen tänkte han att det rike som han företrädde var oövervinnligt. Det gav honom en styrkeposition som tillät honom att vara generös. Kajafas och de övriga medlemmarna i stora rådet visste att de jämfört med Pilatus företrädde ett mycket svagt rike, nämligen Davids rike. I yttre mening fanns nu inte mycket mer kvar av det än den lilla tempelvakten och en urspårad marionettkung i Herodes gestalt. Men kvar fanns en inre styrka, visionen, drömmen och bönen att profetian om det eviga riket skall gå i uppfyllelse i ett återupprättat och okuvligt israeliskt kungavälde. Trängd mellan dessa bägge riken, det triumferande romerska imperiet och det illa sargande men andligt starka Israeliska riket står nu Jesus. För Pilatus och Kajafas män är Jesus endast en enskild undersåte i det ena eller andra riket. Föga anar de att i den ensamme mannen möter de ett rike som är långt mäktigare än deras.

Jesu eviga rike möter människors tidsbundna riken

"Vad anklagar ni den här mannen för?" De svarade: "Om han inte vore en förbrytare, hade vi inte överlämnat honom åt dig."  Pilatus sade till dem: "Ta ni honom och döm honom efter er lag!" Judarna sade: "Vi har inte rätt att döma någon till döden." Joh. 18:29-31

Kajafas män visste att de inte hade makten att döma och straffa. Att de ändå gick så långt att de bad den förhatliga romerska landshövding om hjälp måste berott på att de ändå ansåg sig ha kallelsen att döma och straffa. Eftersom Herodes och hans dynasti var sådana usla företrädare för den judiska nationen och saknade varje bevisligt släktband till Davidsätten måste Guds rike på jorden, det davidiska, företrädas av några andra. I avsaknad av en riktig kung fick det bli prästerna.

Oavsett om det var kungar eller präster som företrädde Israel så var det ju Guds eget rike på jorden, oavsett vem som utförde Guds vilja. Nu såg de klart vad Guds vilja krävde: rabbinen från Nasaret som fått så många lärjungar och som hotade att provocera fram en romersk motreaktion innan judarna hade hunnit bygga upp sina styrkor, han måste röjas ur vägen.

Det var uppenbart att han försökte få folk att tro att han, den fattige uslingen, skulle vara den sanne davidiske kungen, som skulle höja upprorsfanan mot romerna. Det kunde bara sluta illa för alla av judisk nation. Kajafas och hans män må ha varit i det närmaste totalt politiskt maktlösa men det hindrade dem inte från att tänka och handla politiskt, drivna av drömmen om den stora världsomfattande teokratin som skulle utövas från Sion. Genom tiderna har grupper inom den kristna kyrkan inspirerats av drömmen om ett politiskt-militärt Guds rike med makt över alla jordisk riken. Också den falska profeten Muhammed brann för drömmen om den starka Gudsstaten i tiden.

Till och med i vår tid, då den kristna kyrkan blir alltmer satt åt sidan i västerlandet finns det de som drömmer om att den politiska makten skall utövas i Jesu namn med Bibeln som lagbok. För att sådana drömmar skall bli verkliga finns det nu som då de som inser att man måste tillåta sig själv en del politiska kompromisser för att nå målen. Men vad var det egentligen för fel med Kajafas-klanens planer? Var det inte bara så tragiskt att de inte kände igen den sanne pretendenten till Davids tron, nämligen Jesus, Davids son? Om Jesus nu blivit erkänd av Stora rådet hade kanske tiden då varit inne för att möblera om de politiska kartorna? Pilatus var inte så rädd för det. Han skrämdes inte särskilt mycket av tanken att en vapenlös och politiskt ointresserad profet från landets lantliga norra provinser skulle blir det kuvade folkets främste ledare. Hur mycket lättare skulle de då inte bli att kontrollera.

Pilatus gick tillbaka in i pretoriet och lät kalla fram Jesus och frågade: "Är du judarnas konung?"  Jesus svarade: "Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?" (Joh 18:33, 34)

Pilatus såg möjligheterna i de groende ryktena om att en framträdande Messias skulle förverkligas i en så svag och stillsam person som Jesus. Så hur skall en kristen då ta ställning här? Måste inte vår linje bli den att vi alltid måste hålla på den bibeltrogna makten i konfrontation med den hedniska? Hur förhåller sig Jesus själv: Försöker han övertyga judarna om att han är deras kung? Försöker han få Pilatus att inse att hans rike är hotat av Guds rike som Jesus nu är kung i? Nej inget av detta!

"Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." (Joh. 18:36)

I spänningarna mellan de olika tidsbundna rikena tar inte Jesus ställning och han gör inte heller deras kamp mot varandra till ett triangeldrama. Jesus säger verkligen att han är kung men kung över ett rike av en helt annan karaktär än jordiska riken, t o m annorlunda än Davids stora rike. Med sina ord om riket som inte hör den här världen till förklarar Jesus den teokratisk-politiska perioden i Guds rike för avslutad. Därmed upphävs också de delar av Guds lag som var politiska ordningar och strafflagar inom det jordiska Israel.

Det rike som Jesus nu breder ut omkring sig kan svepa igenom alla jordiska riken utan att slåss om samma torvor som de. Jesu rike, Guds rike, består inte i jordisk makt, gränser och vapen, inte i legioner, inte i mat och dryck, utan i rättfärdig, frid och glädje i den Helige Ande. Guds rike består i sanning. Vad är sanning? frågar Pilatus. Varför svarar Jesus aldrig på den frågan? Visst gör han det men inte med ord utan i handling. Sanningen med stort S är att Jesus från Nasaret, Gud i mänsklig natur, låter sig dömas av Pilatus och av sitt folk, han döms som en förbrytare medan Barabbas går fri, att han piskas och hånas och törnekröns och naglas fast på korset för våra synders skull. För att alla vi som förtjänar döden i tid och evighet skall få gå fria och kallas Bar Abbas och Bat Abbas, alltså Faderns söner och döttrar.

Jesu väg till kors och grav, hans upphöjelse i uppståndelse och himmelsfärd är den stora omvälvande sanning som bildar gränsportalen in i Guds eviga rike. Passet in i det riket är syndares tro på syndernas förlåtelse för Jesus Kristi skull. Med det passet förs de in i ett rike som är evigt och står när allting annat faller.

Frälsaren skall dra upp på Sions berg för att döma Esaus berg. Och riket skall tillhöra Herren.