I Dagen, Kyrkans tidning, Östgöta Correspondenten, Norrköpings tidningar och flera andra nationella och regionala nyhetskanaler förmedlades för en tid sedan bilden av en dramatisk kyrkokamp på Vikbolandet. Dagen skrev bl.a. följande: ”Tre präster i Linköpings stift utreds efter att en anställd kontaktat domkapitlet. Enligt ett brev har prästerna vägrat arbeta med kvinnliga kolleger och mobbat dem på arbetsplatsen.” Dagen skriver också följande. ”Domprost Peter Lundborg är vice ordförande i domkapitlet och säger att man inte kan vara präst i Svenska kyrkan om man inte kan arbeta med kvinnliga präster. – Nej, det kan man inte vara. För mig verkar det vara helt omöjligt.” Inför denna process väcks frågan om det finns förutsättningar för att de aktuella prästerna kommer få ett rättssäkert bemötande?

Varje kyrka behöver ett rättssystem och varje kyrklig domstol behöver en kyrka. Det är ett nödvändigt samspel, inte bara av historisk nödvändighet, utan av praktiska anledningar. En kyrka med medlemmar och vigda ämbetspersoner behöver ett prövningssystem att falla tillbaka på när det uppstår kyrkliga konflikter. Domstolar som agerar opartiska domare och ringhörnor i de teologiska boxningsmatcherna; både på fjädervikt och supertungvikt. Svenska kyrkans domkapitel har utgjort en garant för kyrkans rättssäkerhet under många år.

Kyrkoordningen innehåller få bestämmelser om domkapitlen och rättssäkerheten där. I inledningen till Kyrkoordningens 13 kapitel skrivs bl.a. följande ”Kyrkoordningens bestämmelser ska tillämpas så att rätt och rättvisa råder. Möjligheten att överklaga och få sin sak prövad är därför av grundläggande betydelse. Kunskapen och erfarenheten från samhällets rättsväsende tas till vara i de organ kyrkan har för överprövning.” 57 kap 11 § kyrkoordningen stadgar följande. ”Varje ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.”

Detta stadgande är ett uttryck för en god del av Svenska kyrkans kyrkoordning. Inom ramen för detta skulle kriterierna för rättssäkerhet kunna rymmas. Alltså principerna att alla är lika inför lagen, att en misstänkt ska vara oskyldig tills motsatsen är bevisad, att lagarna ska vara tydliga och ge förutsägbara konsekvenser samt att de rättsvårdande instanserna ska vara oberoende av politiskt inflytande. Dessvärre ger en rad uppmärksammade fall anledning att granska domkapitlen genom att ställa frågan: är domkapitlen garanter för rättssäkerhet i Svenska kyrkan?

Det tål att fråga sig om domkapitlen är domstolar eller utskott i en förening? För att kunna besvara denna fråga måste däremot en mer fundamental fråga formuleras: är Svenska kyrkan en förening eller en statligt reglerad institution med myndighetsutövning? Frågan är inte ställd som ett förklenande omdöme om Svenska kyrkan, utan för att lika fall ska bedömas lika. I en förening finns det mycket stora möjligheter att agera repressivt och orättvist mot de egna medlemmarna. Medlemskapet är trots allt frivilligt. De består av personer som kommer överens om att följa vissa formella ordningar när det gäller vissa delar av de mellanhavanden som de har med varandra.

Detta är inte domkapitlens historiska roll utan de har varit kyrkliga specialdomstolar som dömt på statens uppdrag för att skipa rätt inom kyrkan och inom prästerskapet. Att det numera sitter en ordinarie domare (rådman eller högre) i domkapitlet understryker detta förhållande. Därtill kommer att de jävsregler som gäller för domare enligt 4 kap rättegångsbalken enligt 9 kap 6 § kyrkoordningen också gäller ledamöter av domkapitlen.

Samtidigt kan man konstatera att Svenska kyrkans domkapitel även utövar tillsyn över den statliga myndighetsutövning som delegerats till Svenska kyrkan. Bland annat inom begravningsverksamhet och ingående av könsneutrala partnerskap/äktenskap utövar man en tillsyn över statlig verksamhet. Därmed är det möjligt att man också är underkastad samma krav på en rättvis rättegång som Europakonventionen ställer upp på allmänna domstolar, specialdomstolar och olika nämnder. Denna regleras i artikel 6 i Europakonventionen.

1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. …

Detta ligger nära inledningen till kyrkoordningens 13 kapitel. Men vilket stöd finns det då i praxis från Europadomstolen för att organ – som domkapitel – skulle vara underkastade 6 artikeln? I fallet Mihailov mot Bulgarien konstaterade Europadomstolen att en medicinsk nämnd var en de facto domstol. Nämnden hade brutit mot artikel 6 eftersom den varit i en beroendeställning till staten, saknade tydlig reglering och inte hade offentliga förhandlingar. Men den var likväl en domstol. I fallet Van de Hurk mot Nederländerna konstaterades att de rättsliga instanser som saknar bindande verkan mot förvaltningsmyndigheter inte var att betrakta som en domstol. Motsatsvis kan man då sluta sig till att det är en rättegång som äger rum när domkapitlet avstänger en präst från ämbetet eftersom denna på ett, gentemot förvaltningsmyndigheterna bindande förfarande, mister vigselrätten. Detta är en springande punkt vid bedömningen om domkapitlen är en domstol.

Svaret blir därför: Ja, Svenska kyrkans domkapitel kan vara en specialdomstol som är underkastad Europakonventionen. Ett slutligt fastställande av gällande rätt får anstå tills den förste prästen vågar väcka talan i Europadomstolen och denna fäller Svenska staten, mutatis mutandis Svenska kyrkan.

Även om så inte skulle ske är det fortfarande mycket viktigt att domkapitlen följer de regler som gäller för domstolar. Annars står man inför risken att helt förlora den tvistlösande funktionen i förfarandet och istället hemfalla till en förtroendeskadande partiskhet. Frågan om domkapitlen är en domstol är alltså avgörande bara i frågan om de kan tvingas att agera på ett rättssäkert sätt. Denna förpliktelse torde ändå finnas genom kyrkoordningen och det allmänna rättsmedvetandet. Kraven på en rättvis rättegång torde vara ett rättmätigt krav oavsett på vilken grund det förs fram.

Betydelsen för Svenska kyrkans domkapitel av att vara underkastade Europakonventionen (moraliskt såväl som juridiskt) är omfattande. Flera av de slutsatser som kan dras från denna praxis borde också vara bindande för domkapitlen.

Opartiskheten och oavhängigheten som uttrycks i 6 artikeln omfattar både i subjektiv, dvs. faktisk oavhängighet, och objektiv opartiskhet. Den förstnämnda är ytterst svår att bevisa, den sistnämnda bygger på idén om legitima tvivel på domstolens opartiskhet. Det vill säga om det finns anledning att hysa en misstanke att domstolen inte dömer opartiskt.¹

I fallet Sander mot Storbritannien fälldes Storbritannien då två jurymedlemmar uttalat sig rasistiskt i målet mot den asiatiskättade Sander. Omständigheten hade inte kommit till allmän kännedom utan underrättats rättens ordförande genom en tredje jurymedlems skriftliga påpekande. Efter att de två utpekade jurymedlemmarna lovat att de inte hade rasfördomar dömdes Sanders. Europadomstolen konstaterade att det inte räckte med försäkringar från jurymedlemmarnas sida eftersom det även fortsatt fanns legitima tvivel kring deras objektivitet. I det ljuset kan man fråga sig hur domprosten Lundborgs ord bör uppfattas? Eftersom han inte ger uttryck för gällande rätt utan en personlig uppfattning är det att likställa med en jävssituation. Detta borde utesluta honom från hanteringen av det nu aktuella målet i Linköpings stift. Detsamma borde gälla för en hel del av de politiskt tillsatta ledamöterna i Svenska kyrkans domkapitel som i valkampanjer och media uttrycker allt annat än objektiva uppfattningar om kyrkliga motståndare och hur man bör behandla dessa.

För att ytterligare utreda domkapitlens opartiskhet måste det undersökas huruvida de bedömer lika fall lika och olika fall olika. Det vill säga ifall samma kyrkoordningsbrott bedöms lika och får samma påföljd. Här finns det en del rättsfall som är särskilt angelägna för att undersöka hur man hanterar ärenden med politisk laddning.

2006 beslutade Göteborgs stifts domkapitel att Bengt Birgersson skulle förlora rätten att utöva prästämbetet. Hans ”djupa engagemang i Missionsprovinsen”, där han bl.a. var missionssekreterare var avgörande. Genom detta engagemang ansågs han brutit mot de prästlöften han avgivit i samband med sin prästvigning eftersom han brutit mot Svenska kyrkans ordning.

I ett fall från 2009 bedömde Göteborgs stifts domkapitel huruvida Ragnar Block, Ingemar Fridefors och Ingvar Hermansson genom råd och dåd bistått Missionsprovinsen och dess konsistorium på ett sätt som var illojalt mot Svenska kyrkan och därmed brutit mot sina prästvigningslöften. Domkapitlet konstaterade följande. Eftersom kyrko­gemenskap i den meningen att det finns ett ömsesidigt accepterande av kallelse, vigning och ämbetsutövning inte finns mellan Svenska kyrkan och Missionsprovinsen så borde de ha rådgjort med biskopen före sitt engagemang och därefter avstått från sina uppdrag i Missionsprovinsen. Nu kan vi notera att detta inte rörde sig om något allmänt bistånd med att ge tips och koka kaffe. Exempelvis har Ragnar Block med mycket stark hand tagit initiativ till och genom andra engagemang möjliggjort att det överhuvudtaget blivit någon Missionsprovins att tala om. Om inte detta engagemang var ett djupt engagemang måste man fråga sig vad som är ett sådant ”djupt engagemang” att någon ska förlora ämbetet.

I ett disciplinärende som avgjorts i Stockholms stift konstaterades att Hans-Åke Holmström genom att leda ett fåtal gudstjänster i Missionsprovinsens koinonia Sankt Stefanus gjort sig skyldig till en sådan illojalitet att han skulle förlora ämbetet. Detta rörde sig alltså om en handfull gudstjänster som inbjuden präst. Något tal om det för Bengt Birgersson så avgörande djupa engagemanget var det inte fråga om.

När det gäller den nu aktuella situationen på Vikbolandet är engagemang i Missionsprovinsen inte en aktuell frågeställning. Här det istället fråga om avvikelse från Svenska kyrkans, eventuellt dogmatiserade, kyrkoordning. När det gäller bedömningen av lärofrågor gör en del fall sig aktuella.

Under rubriken ”Komminister avvek från kyrkans lära” hämtar Kyrkans tidning följande stoff från Stockholms stifts domkapitel. ”En komminister avvek kraftigt från Svenska kyrkans lärotradition, och den vikarierande kyrkoherden brast i tillsyn. … Söndagen efter alla helgons dag 2008 firades en requiemhögmässa i Stockholmsförsamlingen. I den agenda som användes vid gudstjänsten fanns en anvisning om att prästen skulle andas över bröd och vin i samband med instiftelseorden. Agendan innehöll också en bön om att Maria och helgonen skulle be för prästen, och en inbjudan till enskild förbön och smörjelse med invigd olja. Dessutom bads flera böner, som skulle vara till hjälp och tröst för de avlidna. ”

Konsekvensen blev alltså att prästen ifråga sattes på prövotid; eventuellt p.g.a. näsvisa formuleringar i sitt svaromål till domkapitlet. Om denna praxis skulle tillämpas fullt ut på hela Svenska kyrkans jurisdiktion skulle konsekvenserna bli enorma. Denna typ av läromässig skarprättning ter sig på det hela taget omöjlig att tänka sig gentemot någon annan grupp än Svenska kyrkans opposition vid vissa särskilt betydelsefulla tillfällen.

Exempelvis kan anmälningarna av KG Hammars förnekande uttalanden om Jungfrufödelsen och Kristi uppståndelse nämnas. Dessa passerade ansvarsnämnden utan åtgärd. Just av den anledningen är det sannolikt att ingen drabbats av uppfattningen att Stockholms stifts domkapitels beslut har prejudikatverkan inom och utom stiftet. Vad en sådan praxis skulle få för konsekvenser för högkyrkliga och romaniserande präster är naturligtvis svårt att överblicka. Om den skulle tillämpas opartiskt skulle dessutom många fler biskopar och präster vara illa ute. Som ett pikant inslag i situationen är att det finns präster som nu, med en viss ironisk underton, vänder sig till sina stiftschefer och försynt frågar om de t.ex. får smörja konfirmander med olja eller om de riskerar prövotid och ämbete för den sakens skull. Den tolkning som man i allmänhet, om än med viss genans, gör av Stockholms stifts beslut betingas alltså av att bedömningen varit kontextuell och bara avsåg den aktuelle komministern i den specifika situationen. Eller med andra ord att lika fall inte skulle bedömas lika.

Svenska kyrkans domkapitel är förpliktade att genomföra rättvisa rättegångar. Det är av yttersta vikt när det gäller möjligheten att framstå som en seriös organisation i allmänhet och en kyrka i synnerhet. Det kan finnas anledning att hantera Missionsprovinsen och andra oppositionella (som t.ex. prästerna på Vikbolandet) på ett visst sätt. Att samtidigt tillämpa juridik och teologi medför svårigheter. Det är inte förvånande att praxis i domkapitlen framstår som oenhetlig. Variationsrikedomen ökar ju otydligare kyrkan blir i lärofrågor och ju okunnigare kyrkorättstillämparna blir inom de respektive disciplinerna. En organisation som Svenska kyrkan bestämmer idag själv i stora delar vilken materiell rätt som skall gälla för anställda och medlemmar, men det beslutsfattandet skall göras av kyrkomötet om lagen om Svenska kyrkan skall följas. Domkapitlen har inte mandat att leda en rättsutveckling där man går utöver vad kyrkoordningen uttryckligen säger på grund av personliga övertygelser, utan måste se nyktert på den rätt och där ingår teologi som man har att tillämpa.

Som praxis ser ut nu är det omöjligt att skönja ett sammanhållet och enhetligt mönster; vare sig ur ett juridiskt eller ett teologiskt perspektiv. Detta är en mycket alarmerande situation eftersom det visar att någon annan underliggande struktur ligger bakom hur domkapitlen bedömer olika gärningar. Om det så är en fråga om personkemi, tillfälliga sinnesstämningar eller för den delen mediala och politiska strömningar så visar det att det juridiska systemet inom Svenska kyrkan håller på att falla sönder. Det är ett stort problem när det uppkommer en asymmetri i exempelvis vilka läroavvikelser som tolereras respektive bestraffas. En höjning av kunskapsnivån och objektiviteten är det minsta man kan önska på detta område. Det bästa sättet att skapa incitament för detta är att hårdare och i större utsträckning granska domkapitlens arbete och avgöranden. Det är svårt att uttala sig generellt utifrån det lilla underlag som ligger till grund för denna artikel, men det finns ändå starka indikationer på att granskningen behövs. Därför måste många av slutsatserna vara formulerade som frågor:

Saknar Svenska kyrkan en enhetlig rättstillämpning? Förmår inte Svenska kyrkans domkapitel med sina lagfarna ledamöter, lekmän och biskopar döma efter gällande rätt? Bedöms oppositionella hårdare än de som tillhör mittenfåran? Om dessa frågor ska besvaras med ett otvetydigt ja, då är domkapitlen inte längre rättsinstanser utan politiska instrument för undertryckandet av misshagliga grupper. De är då ett instrument som straffar de misshagliga och stryker de förskämda medhårs. Kyrkorätt har blivit kyrkopolitik och maktutövning.

Stiften och domkapitlen måste börja ställa krav på sina medarbetare, så att de skaffar den gedigna kunskapsbank som krävs för att de skall kunna döma rättssäkert. Ett första steg vore att kräva bekännelsekunskap för präst- och biskopsvigning. Utslagen i domkapitlen har ju potential att påverka en persons hela liv men också Svenska kyrkans anseende både i medias och de kristnas ögon. För att vända detta mönster vore det bra med ett systematiskt arbete av överprövningar och anmälningar. Men detta räcker inte för att klargöra vad domkapitlet är; nämligen en domstol med krav på rättssäkerhet. Det krävs en vilja också hos biskopar och förtroendevalda att inte verka illojalt mot Svenska kyrkans anseende, ordning, bekännelse och juridiska system. Det kräver att ledamöterna som sitter i domkapitlen ska följa den ed de avlägger enligt 9 kap 9 § kyrkoordningen. ”Jag NN lovar och försäkrar på heder och samvete att jag i trohet mot kyrkans lära och ordning efter bästa förstånd ska fullgöra det uppdrag som ledamot av domkapitlet ...”

Ytterst sett handlar det alltså om att de för Svenska kyrkan gällande bestämmelserna ska efterlevas. Att domkapitlens förfaranden ska vara rättssäkra och verka för att värna kyrkans lära och ordning. I nyss nämnd ordning. Här finns det ett jättearbete från Svenska kyrkans sida i det att man måste våga ta frågan om kyrkorätten för en juridisk disciplin som lever symbiotiskt med teologin på en plats långt borta från politiken.

Andreas Stenkar Karlgren

Jur. kand. Teol. kand.