I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han närmade sig den Gamle av dagar och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt och rike och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte skall ta slut, och hans rike skall inte förstöras. (Dan 7: 13)

”Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen”. Dessa mäktiga ord som uttrycker en än mäktigare verklighet, har inlett tusentals gudstjänster. Orden har fyllt människor med helig bävan och ödmjuk tillbedjan. Orden målar upp för oss vad psalm­isten kallar ”jordlivets mål på helig ort”. Mot detta mål kallas vi av Gud livet igenom. Bort från detta mål drar vi oss med skam, och skräck. För att glömma det målet reser vi jordiska troner för oss själva och ibland någon medmänniska som vi väljer till avgud.

I den sjätte veckans läsning om Jesu lidande som det beskrivs av evan­gelisten Lukas ser vi Jesus, Guds Son ställd inför många jordiska troner: Pilatus romerska tron, Herodes vacklande kungatron, folkviljans mångfotade tron. Låt oss minnas att han som föses mellan dessa jordiska troner och domstolar är den enda människa som har full hemortsrätt på den himmelska tronen och som till sist från sitt domarsäte skall fälla den avgörande domen för varje enskild människa.

Jesus och jag inför himmelska och jordiska troner

Skall vi kunna se vad som sker i det som sker när Jesus ställs inför de jordiska tronerna måste vi låta vår blick snegla upp mot det himmelska tronrummet där Människosonen blir välkomnad och i triumf får inta sin tron för att därifrån utöva ett evigt välde. Pilatus med sin fega präktighet, Herodes med sin skamsna kaxighet med vilken han försöker dölja att han förlorat all respekt både som kung och ledare, och folktribunalen där massorna lånar sin makt åt den som är bäst på att förföra dem, alla är de blinda för att det är den rättmätige innehavaren av den himmelska tronen som de har att hantera. Evangelisten Lukas målar för oss bilden av ett kaotiskt ”spring i korridorerna”, som den informella makten i riksdag och regering kallas.

Honom som ingen ville veta av har plötsligt kommit högst upp på agendan som en het potatis. Ingen vet vad de skall göra med honom. Pilatus som vill vara hygglig och rättvis utsätter honom till slut för den yttersta orättvisan. Herodes som hoppades att Jesus skulle öka hans skamfilade status genom att utföra ett mirakel i hans underlägsna hov, hittar till slut inget mer träffande uttryck för sin besvikelse än att ge Jesus en praktfull hovdräkt.

Den mäktiga tusenfotingen, folkviljan, har snabbt glömt allt det goda som Jesus gjort och är nu helhjärtat engagerad för att kräva en mördare fri och Jesus dömd till döden. I allt detta framstår Jesus som ett passivt paket som bollas hit och dit. Men i ljuset från Guds ord ser vi att det är annorlunda. ”Därför, säger Herren, skall jag ge honom de många som hans del, och de starka skall han få som byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad som förbrytare, han som bar de mångas synd och trädde in överträdarnas ställe. (Jes. 53:12) Det vore bortkastad tid och kraft att uppröras över de jordiska makthavarnas svek, feghet och ondska. Allt det förvirrade och valhänta som maktens människor gör de där timmarna när det blir lagt på dem att hantera fallet Jesus, det blir obegripligt om det inte vore så att den Jesus som aldrig gjort något ont, som själv är helig Gud, själv valt att bli räknad som förbrytare och träda in i överträdarnas ställe.

Överstepräster, landhövding, kung och folk, visst är de alla gudsfrånvända syndare men inte värre än några andra i världshistorien. Deras motstridiga och orättvisa sätt att behandla Jesus måste förstås utifrån detta att en allt igenom god och oskyldig man har valt att gå in under alla människors skuld och skam inför Gud och att denna hans ställning började kasta sina mörka skuggor omkring Jesus inför människorna. Så händer det som är allt annat än rättvist att den ende oskyldige på jorden blir behandlad som en stor brottsling.

Låt oss nu i tanke och bön återvända till den himmelska tronsalen. Där, inför den Treenige Guds ansikte, finns ju det yttersta målet för ditt och mitt liv. Något inom dig längtar efter att träda in där. Den Helige Ande driver dig att ropa: ”Vem får gå upp gå Herrens berg? Vem får träda in i hans helgedom? Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som inte vänder sin själ till lögn och inte svär falskt.” (Ps 24:3) Din längtan efter att få se Gud ansikte mot ansikte kan få dig att slarva med att läsa det finstilta om villkoren. Vi kan barnsligt leka med tanken att jag, fattig, syndig, människa skulle lyckas finna vägen till den himmelska tronsalen och träda in där. Framför mig skulle jag få se det bländande ljuset från den Treenige Gudens tre troner. Jag skulle se hur Guds helighet och kärlek vällde fram som vågor av gyllene ljus och jag skulle höra hur Guds rättfärdighet och godhet blev till ljudvågor med den ljuvligaste musik. Själv skulle jag bävande hoppas att jag kunde visa upp min bästa sida och kunde dölja min synd. Men vilken fåfäng tanke! All min synd och orenhet skulle rinna fram ur mig, ner på den heliga platsen som växande svarta, stinkande pölar, min skamfläck. Synderna jag gjort, skammen som jag ville dölja skulle börja vibrera och bli till en skränande sång full av hädelse och hårdhet. Och med den skräck och bävan som profeten Jesaja en gång kände när Herren uppenbarades sig i templet, Jesaja 6, skulle jag inse alltför sent att jag inte hörde till dem som har rätten att gå upp på Herrens berg och stå inför hans tron. Avslöjad och fördömd skulle jag få höra de förkrossande orden från Guds tron: Gå bortifrån mig.

Men innan jag hann gå skulle det skrämmande hända att Gud Sonen reste sig från sin tron och började röra sig mot mig. Full av skam och ångest skulle jag se mig efter något att gömma mig bakom, jag ville fly bort från mina skamfläckar. Men med cirklar av sjungande ljus närmade han sig mig. Spänningen mellan hans helighet och min skuld skulle kännas outhärdlig. När han kom ända fram till mig och sträckte ut sin hand mot mig skulle jag tänka att att domen skulle falla och den eviga döden skulle inträffa. Men så rörde han vid min kind som en fläkt av en mild vårvind och jag öppnade mina ögon. Med min nedslagna blick fick jag först se att de stora svarta pölarna kring mina fötter, mina skamfläckar, hade förvandlats till gyllene ljus, som strålade av den renaste kärlek till Gud och från hela mitt väsen vällde vågor av lovsång och tillbedjan.

Och den gudomlige Frälsaren skulle lägga sin hand på min skuldra och vänligt styra mig fram emot tronen. Omtöcknad av salighet skulle jag fråga, varför Herre, hur är det möjligt, hur kan detta ske med mig? Och Herren svarade ”Se” och han vände min blick till jorden. Där fick jag se en ensam man stå inför jordiska domare. Från honom flöt strömmar av synd och han stod i djupa svarta pölar av skam, det var mina skamfläckar. Jag hörde hur han smädades av människor som ropade ”korsfäst, korsfäst” och hur han dömdes till döden, för mina bott. Men till mig sade han som är JAG ÄR: ”Kom du min Faders välsignade och tag i besittning det rike som stått färdigt åt dig från världens begynnelse”. Från det ögonblicket blev allt som jag tog in Guds nåd och härlighet och allt som kom ur mig var tillbedjan och evig lovsång.