Femte veckans läsning: Mark 14:53-72

Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Brott och lydnad mot det åttonde budet är det inre temat i den femte veckans läsning av Markuspassionen. Vissa brott mot det åttonde budet är straffbara i vårt samhälle: mened inför domstol, ärekränkning och förtala i skrift eller tal. Men annars kan vi människor bryta ganska friskt mot det åttonde budet och ändå räknas som anständiga människor och goda kristna. Också för den som vill vara en Jesu lärjunge kan det lätt bli så att ett kärlekslöst och sanningslöst tal om en medmänniska är en sak som man tar lätt på, något som räknas till vardagspratet. Det falska vittnesbörden om Jesus och hans sanna vittnesbörd om sig själv som vi hör när Jesus står inför översteprästen visar att det kan bli en skillnad mellan liv och död.

De falska vittnesbörden om Jesus, och de sanna, gör en skillnad mellan liv och död

De falska vittnesbörden från Jesu fiender driver Frälsaren mot döden.

"Behöver vi några fler vittnen? Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?" Alla fann de honom skyldiga till döden. (Mark 14:63, 64)

Stora rådet hade fastställt straffet från början: döden. Allt som återstod var nu ett brott, ett bevis och en dom. Här gick det trögare. Mängder av vittnen framträdde. Men inga trovärdiga. Till och med i en församling där en betydande majoritet delade åsikt med varandra och därför inte ställde några högre krav på att få sin åsikt understödd av bevis, stod det klart att vittnena talade emot varandra. Det man hade belägg för att Jesus hade sagt eller gjort var inte alls något brott som förtjänade döden. Jesus hade inte hotat med att riva Jerusalems tempel utan han hade sagt: "Bryt ned detta tempel så skall jag på tre dagar resa upp det igen." (Joh. 2:19) Medlemmarna av Stora rådet var inga dumskallar. Det var vana vid att läsa och tolka texter, de var förtrogna med profeternas och förkunnarnas drastiska språk. De hade också tillräckligt verklighetssinne för att förstå att Jesu ord knappast var menade att tolkas bokstavligt. Något terrorhot mot det allra heligaste i Israel var det knappast någon som trodde att Jesus hade kommit med. Den hastigt sammankallade domstolsförhandlingen såg ut att bli ett fiasko. Översteprästen måste få fram ett avgörande. Om Jesu fiender nu inte kunde få fram något brott hos Jesus som kunde passa till det hårda straff de ville ge honom, så kanske han kunde hjälpa till själv. Översteprästen ställer sin tydliga och avgörande fråga: "Är du Messias, den Välsignades Son?".

Hittills har rättegången följt någon slags ordning och präglats av någon slags rättskänsla. Det hade till och med funnits utrymme för självkritik. Man hade sett att bevisen inte höll. Men när nu Jesus sanningsenligt vittnar om vem han är upphör varje reflexion. Det blir bara reaktion. "Han har hädat! Han måste döden dö!" Ingen säger: "Men vänta! Skall vi inte först fråga om han talar sant?" Vi människor är förmögna att tänka sakligt och sammanhängande i stor utsträckning. Men våra enskilda liv som människor och vår gemensamma historia som mänsklighet skulle inte se ut som de gör om vi inte gång på gång gjorde tankemässiga språng, hoppade till slutsatser som vi inte hade grund för, vägrade ta in sanningar som vi tyckte störde våra förutfattade meningar. När översteprästen beskriver Jesu självvittnesbörd som en hädelse kopplar han till slut samman det redan beslutade dödsstraffet med ett brott. Vi vet att döden som Jesus straffades med bröts på den tredje dagen när hans kropps tempel restes ur dödens ruiner. Men för alla som håller fast vid domen att Jesus hädar när han kallar sig Messias, den välsignades son, väntar ett evigt dödsstraff.

Det falska förnekandet från en Jesu lärjunge driver lärjungen mot döden

"Jag känner inte den mannen som ni talar om." (Markus 14:71)

Petrus är på väg att släcka allt det nya liv som hans umgänge med Jesus och hans livgivande ord har skänkt honom. Människofruktan driver Petrus att vittna falskt om sig själv och om Jesus. De känner inte varandra. Sanningen är ju som vi vet att Petrus bär med sig som sitt livs största upplevelse att han är känd till sitt innersta av Jesus. Petrus har också lärt känna Jesus så ingående och på ett så fördelaktigt sätt att han med övertygelse nyss har sagt: "Även om alla andra överger dig, skall jag aldrig göra det!" (Mark 14:29) Men nu är allt så annorlunda. Petrus och Jesus är skilda åt. Mellan dem finns mängder av människor som betraktar Jesus som en främmande och skrämmande människa och som betraktar hans lärjungar som en samhällsfara. När lärjungen inte har tillgång till Mästarens närvaro och hans ord, tränger sig de andras synsätt och tankar på. För Petrus blir frågan där på översteprästens gård inte hans själs frälsning utan hur han skall kunna rädda sitt skinn. Jesus hade under flera år lärt Petrus att se bortom det som syns, alltså se med trons ögon genom de yttre tingen och istället på Guds löften och det som är av evigt värde. Allt detta var plötsligt som bortblåst. Världen omkring hade plötsligt slutit sig och blivit ogenomskinlig igen. På nytt var Petrus bara hänvisad till sin egen förmåga att överleva precis som det var den där natten utan fisk i nätet på Gennesaret. När människor nu fick ögonen på Petrus och ställde honom mot väggen ställdes allt på sin spets: skulle han dö med Jesus eller överleva utan honom? Något hopp bortom döden såg han inte. Kanske tänkte sig Petrus att hans bestämda förnekelse inför människor skulle vara en ytlig nödlögn som gav honom lite andrum. Men när tuppen gol kände nog Petrus att han med sitt falska vittnesbörd hade dödat det viktigaste i sitt liv: livsgemenskapen med Jesus.

Det sanna vittnesbördet om Jesus kan för både anklagande fiender och fega vänner leda till liv, evigt liv

Jesus svarade: Jag Är. Och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himmelens moln. (Mark 14:62)

Bland alla falska och fega vittnen vittnar Jesus själv frimodigt och sant om vem han är och vad som är hans uppgift. Bland alla de tilltrasslade härvorna av lögner, halvsanningar och förnekelser står Jesus klar och rak som ett ljus och vittnar om den stora sanningen. Han är den Gud som uppenbarade sig för Mose och talade ur törnbusken. Som ett yttre tecken på det skall han snart krönas med en törnekrans. Han är Messias, den smorde, den utlovade, den efterlängtade som kommit för att frälsa syndare. Här står han mitt ibland syndiga människor och låter sig såras av tungor så som av vässat stål. Han utsätter sig för detta för att drygt femtio dagar senare från Maktens högra sida sända den Helige Ande på nytt till jorden i tungor såsom av eld. Jesus står där som ett villigt offer för människors förtal och hårda domar för att han själv, med det eviga värdet av detta offer som grund, skall kunna försvara syndare inför Guds domstol och troget bekänna sig till alla som vänder sig till honom i tro och aldrig förneka dem inför sin Fader. Han som från människors läppar fick höra så många hårda och obarmhärtiga ord skall tala tröstens barmhärtiga ord till miljoner ensamma, sorgsna och förtvivlade hjärtan. Men han talar alltid sanning. Sina falska åklagare och domare i Stora rådet påminner han om att de en dag måste träda fram inför hans domstol. Petrus blir genom tuppen som gol påmind om att Jesus talade sanning och att Petrus nu verkligen tre gånger hade förnekat sin mästare och vän. I sitt nederlag blev Petrus påmind om att Jesus alltid vittnar sant. Det gällde ju också när Jesus en gång sade: "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan sjuka." (Mark 2:17) Med våra tungor och hjärtan som är giftiga av lögner, med vår pinsamma historia av feghet och förnekelse får vi lyssna till Jesu sanna ord, lita på hans löften och se upp till hans kors som Guds folk en gång såg på kopparormen i öknen. Då skall vi bli helade. Genom hans försoning och rättfärdighet som han skänker till syndare frigörs vårt hjärta och tunga till att tala sant och frimodigt om Jesus inför människor, till att bekänna och lovsjunga och tillbe honom in i döden. Jesus! Halleluja!

Fredrik Sidenvall