"Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig."

Jeremia 31:3

 

Att se sig älskad och att älska sig själv

Vi lever i en tid då identitet tycks vara alltmer i fokus, och både personer och organisationer brottas med identitetsfrågor. Vem är jag, vilka är vi och vart är vi på väg? Också många kristna brottas med dessa frågor. Inom den lutherska teologin talar man om att den kristne samtidigt är rättfärdig och syndare. Det är något som kan vara mycket svårt att ta till sig, inte minst i en tid då människor funderar över sin identitet. Många ansluter sig till tanken att kristna har denna dubbelhet, både syndare och rättfärdiga, men får inte ihop bilden när det kommer till hur detta påverkar identiteten eller synen på sig själv. Bibeln har inte ordet identitet i sin vokabulär. Istället berättar den hurdana vi är och hur vi ska se på oss själva, men också hur Gud ser på oss.

I en tidigare artikel (Mig själv först, nr 47, 2015) avhandlades narcissismen, egenkärleken, och hur inkrökta vi är i oss själva. Där lyftes det också fram att vi i jämförelse med andra inte på något särskilt sätt förtjänar att bli älskade av Gud. Det finns alltså inte någon specifik egenskap eller något specifikt drag hos just mig som gör att Gud skulle älska mig framför någon annan människa.

Men innebär då det att vi inte ska älska oss själva? Är inte människan värd att älskas? Älskar inte Gud människan efter syndafallet?

 

Skapad till Guds avbild

"Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne."

1 Mosebok 1:27

När Gud skapat jorden, alla varelsen och människan sade Gud att allt var mycket gott. Allt var exakt som Gud önskade – så också människan. Det fanns ingenting bristfullt eller defekt hos henne. Gud älskade, och älskar, sin skapelse, så också människan. Det var också därför som Gud sände sin Son för att frälsa det som var förlorat, oss människor. Det är därför förunderligt och tröstande att läsa att evangelisten Lukas skriver att Adam är son till Gud. Detta släktskap med människan har inte upphört i och med syndafallet. Någonting Paulus också visar i sitt tal på areopagen. Han säger i Apostlagärningarna att vi är släkt med Gud, vilket alltså visar att släktskapet består liksom alla släktskap består även om relationerna försämrats eller brutits.

En man som hade fått se sin synd är kung David. Han beskriver målande hur synden förtärde honom. Han ser inte heller sin synd som endast några enstaka punktuella händelser utan skriver i Psaltaren 51: "I synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv." Davids synd och syndakännedom ledde ändå inte till att David började förakta eller se ner på sig själv. Istället kan vi läsa hur han riktigt jublar över den Guds skapelse som han själv är en del av: "Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl." Psalm 139.

Hur går detta ihop? Att Gud vid skapelsens morgon kunde se på sin skapelse, se på människan, och konstatera att allt var "mycket gott" är kanske inte så konstigt. Men kan vi idag jubla över skapelsen – och oss själva?

 

Det mänskliga förblir gott

Trots syndens förfärliga konsekvenser och trots att vi alla föds med synd, så förblir det mänskliga gott. Detta är något som lätt kan glömmas bort och som kan kännas som en märklig tanke för många. Syndens konsekvenser är så påtagliga i vår värld, men också i våra liv, i relationer, i tankar och i mycket av det vi gör. Vi får också, förr eller senare, uppleva hur våra kroppar är lagda under förgängelsen och sakta men säkert bryts ner av ålderdom eller mera hastigt av sjukdom. Syndabekännelsens ord "Jag fattig syndig människa" kan utifrån våra erfarenheter av synden i våra liv uppfattats som att fattigdomen och synden är synonymt med det mänskliga. Men detta stämmer inte.

Ibland används begreppen substans och accidens när man inom teologin talar om det mänskliga och synden. Det kan uppfattas som krångliga begrepp och bekännelseskrifterna säger att man bör "skona det enkla folket" från dessa begrepp (Svenska kyrkans bekännelseskrifter s. 556). Trots det hjälper dessa begrepp när de förklaras att reda ut och hålla isär sakerna. Substans är det som är nödvändigt för ett tings natur. Alltså det som gör något till vad det är. Den mänskliga substansen är alltså det som gör en människa till just människa. Accidens är en egenskap som inte är en nödvändighet utifrån tingets natur, alltså egenskaper som inte är nödvändiga för att en varelse ska kallas människa.

Detta går att likna vid bilar på en bilskrot. Alla bilar har samma substans som innebär att de kan definieras som bilar. Men bilarna på skroten är defekta på olika sätt, defekten är accidensen. En bil måste inte vara defekt för att kallas bil, men en bil kan vara defekt. Bilarna på skroten är på grund av sin defekt dömda till att skrotas. Orsaken till att de blivit dömda till demontering och skrotning beror inte på att de är bilar (dess substans) och därmed måste skrotas, utan det beror på att de är defekta (dess accidens).

På liknande sätt är det med oss människor inför Gud. Det är något stort och fint att vara människa och vi har skäl att med David jubla över hur underbart vi är skapade. Vi är inte ämnade till att gå förlorade, men eftersom alla efter syndafallet har synden som accidens, och detta helt utan undantag, går vi förlorade om vi inte blir helade från syndens defekt (vår syndiga accidens).

 

Människosonen visar människans höghet

Att Jesus blev sann människa, en som oss, men utan synd, visar också tydligt att det mänskliga, den mänskliga naturen, i sig inte är synd. Den helige och upphöjde Guden kunde bli sann människa och förbli helig. Paulus skriver i 2 Korintierbrevet 4:4 att Kristus är Guds avbild. I detta ligger inte endast att Kristus är Gud – utan också att han i sin mänskliga gestalt är Guds avbild – på liknande sätt som också vi är skapade till Guds avbild.

Det finns alltså inte skäl att beklaga sin mänsklighet eller be Herren om förlåtelse för själva existensen. Gud älskar människan och Gud älskar dig. Han valde att skapa människan och han valde att också ge dig livet. Eftersom Gud älskar människan och vill leva med henne i evighet blev han själv människa och dog för våra synders skull, så att vi genom hans sår kan bli helade, som profeten Jesaja skriver. Himlen kommer därför också en dag att vara full av människor som blivit helade i människosonens sår. Men inte endast det. På Faderns högra sida sitter redan nu en människa, Jesus vår broder och frälsare. Gud som skapat oss människor så underbart valde själv att bli människa för att göra det möjligt för alla människor att komma hem till Gud. Gud valde alltså inte att dö för något futtigt och oansenligt utan för något mycket dyrbart och kärt!

 

Syndens omfattande skada

I bekännelseskrifterna citeras Luthers utläggning syndafallet i 1 Mosebok 3 med orden:
"Vi äro förgiftade med arvsyndens gift från hjässan till fotabjället, då detta drabbade oss, medan vår natur ännu var ofördärvad." Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s. 558

Att människan är högt älskad och att den mänskliga naturen (substansen) inte blev skadad i syndafallet får inte leda till att synden bagatelliseras. Tvärtom! Att Gud älskar människan är förvisso sant. Men det är också sant att synden skiljer oss från Gud och att Guds vrede drabbar den som inte lever i syndernas förlåtelse. Syndens konsekvenser gör därför att alla människor skulle gå förlorade om de inte genom tron på Jesus tar emot förlåtelse för sin synd.

 

Guds eviga kärlek

I Bibeln skildras återkommande hur människan syndar, avfaller och vänder Gud ryggen. Vi ser också hur Gud gång på gång tar initiativet till att söka upp de förlorade. Gud handlar alltså mot oss människor i kärlek och kärleken från Guds sida är inte irrationell och blind – Gud älskar inte det förhatliga, utan han älskar oss på grund av att vi är älskvärda, hans skapelses krona. Det är en stor tröst att veta att Gud älskar oss och vill ha gemenskap med oss också när vi inte vill ha med honom att göra. Därför står han alltid med öppna armar för att ta emot oss när vi kommer till honom. Jesus säger själv att det blir glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig. Vi har därför också anledning att som David sörja över vår synd och vända oss till Herren och be om förlåtelse, och samtidigt jubla över att vi är så underbart skapade och högt älskade av Gud.

 

Gabriel Skilling

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan