För Kyrka och Folks läsare, gissar jag, är Viktor Södergrens namn mer känt än John Lagerkrans, varför det nu kan finnas anledning att presentera honom närmare. De på Kungliga Biblioteket befintliga dagböckerna har redan blivit omnämnda och det är primärt från dem jag hämtar mina uppgifter, kompletterade med tryckt material.

Till Stockholm kom på 1880-talet en ung kvinna, Maria, bördig från Kalmar och uppvuxen i ett hem präglat av dubbelheten av en mindre skötsam fader och en djupt religiös moder hemmahörande i den sellergrenska fromheten. I huvudstaden kom hon som till yrket var mösstickerska att hamna i de omständigheterna att hon blev gravid utanför äktenskapet och barnet som föddes var John. I sin olycka lämnade hon barnet till en s k änglamakerska.
Detta kom till mormoderns kännedom och hon lyckades ordna så att barnet blev hämtat till Kalmar där det fram till åtta års ålder och mormoderns död växte upp. Därefter togs John om hand av en ogift moster som var lärarinna och det ekonomiska ansvaret togs av morbrodern som var präst, först på Öland senare i Skåne.
I dagböckerna kallar sig John Lagerkrans själv återkommande för ”utkantsprästen” och min tolkning är att detta begrepp inte enbart syftar på hans placering i stadens utkanter och heller inte enbart i relation till den återkommande kritik han levererar i sina dagböcker av biskopar och professorer som han menar missar det väsentliga, utan också utgör en markör i den mentalitet som tidigt präglat honom. Men denna gav inte bara upphov till en kreativitet med flera projekt av utgivande av tidskrifter, böcker och artiklar, byggande av kyrka i Enskede och ett stort intresse för botanik, utan också en själavårdande hållning som möter i dagböckerna så att han utan namns nämnande beskriver kontakten med en vän som blivit allvarligt sjuk.
Här skall jag inte gå närmare in på de detaljerna men att vännen med all sannolikhet var Viktor Södergren är högst troligt. Ömsintheten och vänskapen från ungdomsåren bestod, även sedan deras liv utvecklats åt mycket olika håll. Södergren som en ledande gestalt inom Kyrkliga förbundet och kyrkoherde i Göteborg, Lagerkrans med ett stort engagemang i reformförbundet för kristen tro med en stark liberalteologisk hållning.
Lagerkrans egen erfarenhet av kris var också tidig då han avbröt sina teologiska studier i Uppsala och återvände några år till Blekinge och mostern för att bli lärling som snickare! Vem vet – kanske inte så dum syssla för den som vill förstå Jesus. Sedermera återupptogs dock studierna och efter avklarad examen och prästvigning missiverades han till Långholmens fängelse som predikant, en placering dagens pastorsadjunkter knappast skulle utsättas för. Därifrån handplockades han till Sällskapet för främjande av kyrklig själavård som i hög utsträckning rekryterade unga, särpräglade präster för de uppgifter de tillhandahöll. Särartsbegåvningarna togs om hand och i bruk.

Till dessa hörde också Viktor Södergren med placering i den av Sällskapet uppförda Allhelgonakyrkan på Södermalm medan Lagerkrans först kom att verka i det område som numer utgör Högalids församling och från 1911 i Enskede (då del av Brännkyrka) som då inte tillhandahöll någon lokal alls. Bygget av Enskede kyrka blev ett av hans stora projekt. När församlingen sedermera blev självständig genom en utbrytning ur den starkt växande landsortsförsamlingen Brännkyrka stannade Lagerkrans kvar på en komministertjänst, fram till sin pensionering under tidigt femtiotal.

Allhelgonakyrka STHLMEn gestalt som kom att betyda mycket för de unga diakoniprästerna var den äldre komministern i Johannes församling Emanuel Laurell. Denne hörde också till de närmaste lärjungarna till den tidigare nämnde Carl Henrik Bergman. Efter Laurells död skrevs en biografi över honom av ingen mindre än L M Engström, vilket utgör ännu en koppling mellan stockholmsmystiken och gammalkyrkligheten. Laurell var tillsammans med hovpredikanten och läraren Theodor Mazer, de närmaste efterföljarna till Bergman och förvaltade traditionen av pietistisk-mystik spiritualitet i huvudstaden.

En rimlig fråga är vad det var som knöt samman dessa personer med mycket stora olikheter?
Perspektivet har redan blivit antytt genom hänvisning till skilda uppfattningar i frågor kring kyrkosyn och ämbetssyn och med en annan tolkningsfaktor, nämligen historiesynen som närmast kan beskrivas som i viss mån ekleketisk och gränsöverskridande med bas i samvetet som en del i den ömsesidiga respekten.
Till detta skulle jag vilja foga en stark och medveten vilja till diakoni, att söka förena det sociala ansvaret för medmänniskan med en pastoral kyrklig hållning, inte minst i en växande stads utkanter. Som belysande exempel kan då nämnas att under Viktor Södergrens tid i Allhelgonakyrkan på Södermalm, kom Sällskapet att driva en livsmedelsaffär! Här möter en för sin tid radikal idé om att verka i den omvärld kyrkan befinner sig men också med tanken att tillhandahålla matvaror till rimligt pris i en stadsdel stark präglad av fattigdom och social misär.
Det sociala ansvaret, diakonin, utgjorde en väsentlig del i Sällskapets verksamhet och är också en tanke som återkommer i flera andra sammanhang vilka hör hemma i det jag valt att kalla underströmmarna i det kyrkliga livet. Att detta skapade förenande band utgör en mycket intressant del av huvudstadens och den s k småkyrkorörelsens historia.

Emellertid finns ett annat perspektiv som här bara skall nämnas kortfattat och det är att när den ungkyrkliga rörelsens män gör entré i huvudstadens liv och kommer att sätta sin prägel på det så försvinner bakgrunden i historieskrivningen. Sällskapets verksamhet var, som vi påtalat, en pastoral verksamhet i Stockholm. När församlingarna inte ville eller kunde ta sitt ansvar, utgjorde den också en ambition till ett större verksamhetsområde, varför den s k Församlingsbyrån och tidningen Församlingsbladet startades i Sällskapets regi. Drivande krafter i det var den redan nämnde Carl Alm men framförallt hans hustru Anna, som också skrev en bok om Sällskapets verksamhet. Dessa två ideellt startade verksamheter, vilka under nytt namn kom att bli Diakonistyrelsen och Vår kyrka (sedermera Kyrkans tidning) användes av ungkyrkomännen. Detta är inte särskilt synligt i de böcker av självbiografiskt slag som ungkyrkomännen kom att skriva. Här har vi en intressant fråga om osynliggörande. Men också en faktor i det som utgör tillkomsten av Kyrkliga förbundet som alltså, vilket vi påvisat ville vara vad Sällskapet för främjande av kyrklig själavård varit, när förbundet tillkom 1924. Enligt min mening går här i dagen inte bara en skillnad i frågan om kyrkan, kyrkosynen, utan här finns en djupare skillnad, mer sällan genomlyst.
Intressant är då att notera att den kyrkokritik som Viktor Södergren företräder och den John Lagerkrans framför, har en gemensam grund i erfarenheterna från Sällskapet för främjande av kyrklig själavård och inte enbart utgör en var för sig kommande kritik av en förändring i Svenska kyrkan. Detta spännande område måste vi dock lämna här men det finns anledning att – för att låna ett begrepp från hur den romersk katolska kyrkans skildrade historia i Sverige – fråga sig om inte ”Förlorarnas historia” utgör en förbisedd faktor inom Svenska kyrkan, vad gäller tiden mellan första världskriget och andra världskriget.
Hur detta skedde, samt med vilka motiv och bevekelsegrunder, utgör en intressant frågeställning som jag nu enbart framför en spekulation kring, nämligen att detta dels hänger samman med urbaniseringen, dels med den förändring som den ”nya kyrkosynen”, högkyrkligheten innebar, så som denna utvecklades under 1930-talet och dess inverkan på Svenska kyrkan och därmed gjorde att fokus på kyrkosynsfrågor kom i centrum på bekostnad av diakoni.

Högkyrklighetens historia har blivit skildrad i bokform men där syns inga spår av större betydelse beträffande stockholmsmystikens betydelse för exempelvis portalgestalten Elis Schröderheim och hans i mitt tycke mer öppna attityd än vad som vanligtvis framkommer vid skildring av högkyrklighetens historia inom Svenska kyrkan. Vad detta står för är naturligtvis inte så enkelt att försöka fånga utan djupare inblick i de källor som kan tänkas finnas men med ytterligare ett exempel vill jag lyfta fram diakonen Johannes Jakobsson, bördig från Bohuslän och utbildad vid Stora Sköndal, strax utanför Stockholm. Denne rörde sig såväl i de högkyrkliga kretsarna i Stockholm på 1910-talet som i den s k Flodbergkretsen, en grupp lekmän med intresse för den kristna mystiken som utgjorde en slags parallellgrupp till kretsen kring Carl Henrik Bergman.
Jakobsson hörde till de diakoner som samlades hos Teodor Mazer och Emanuel Laurell, men också bland flodbergarna. Här ser vi ett exempel på diakonin som gränsöverskridande mellan det som lätt kan uppfattas som olika och skilda grupper. Ett annat exempel är att rektorn vid Prästgymnasiet i Göteborg, Johannes Johansson, som stod i lärjungeförhållande till John Ternstedt, kyrkoherde i Fägre, Skara stift, också denne en närstående vän till Carl Henrik Bergman, kom att begrava Ida Wahlström, en änkefru i Vasastaden i Stockholm och hemmahörande i den nämnda Flodbergkretsen.

Återigen, nätverken före begreppets förekomst pekar på gemensamma nämnare under de kyrkoskiljande frågeställningarna. Nämnde Ternstedt kom att donera en del av sin boksamling bland annat den mycket ovanliga Berleburgerbibeln, till prästgymnasiet i Göteborg. Denna utgjorde den radikalpietistiska samlingen av kommentarer till bibeltexterna, ett verk präglat av kyrkokritik och mystik av mycket varierat slag.
Den tidigt högkyrklige prästen Jean Gondret, som avskedades från Ersta för att han gjort korstecken, var nära vän med kyrkoherden i Oscars församling, Valdus Bengtsson och önskade denne till biskop i Strängnäs när Gustaf Aulén blev biskop, vilket är ett val som förvånar om man ser högkyrkligheten som en enhetlig rörelse med självklara val. Gondret var en av de tidiga medlemmarna i den sydsvenska högkyrkliga bönegemenskapen Den apostoliska bekännelsens brödraskap, (S C A) som uppstått som en reaktion på Emanuel Linderholms reformidéer.
Gondret hade i ungdomen varit präst på fattigvårdsanstalten Gibraltar i Göteborg och där blivit nära vän med Robert Sundelin, ungkyrkorörelsens upphovsman, som senare som biträdande pastor på Ersta ledde en bönegemenskap bland präster i Stockholm, en gemenskap av män med mycket stora inbördes olikheter. Sundelins senare starka kritik av ungkyrkorörelsen framkommer sällan.

När Gondret avled 1951 och skulle begravas förrättades begravningen av den i gammalkyrkliga sammanhang kände prästen Kurt Nyström medan den i högkyrkliga kontexten kände prästen Eric Segelberg förrättade själva akten på kyrkogården på latin. Gondret som var född stockholmare utgör ett belysande exempel på just detta gränsöverskridande som jag velat lyfta fram och dess ursprung i vad jag kallat stockholmsystiken.

Väl medveten om att dessa mycket förenklade skisser och personporträtt kan både framstå som ren ”namedropping” och skymma sikten för det väsentliga, har jag velat plocka fram dem för att illustrera den miljö som utgör en viktig komponent i det Stockholm som Sällskapet för främjande av kyrklig själavård tillkommer i 1894 och som sedan utgör en åberopad legitimitetsfaktor vid tillkomsten av Kyrkliga förbundet trettio år senare, 1924.

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan