Den tidiga lutherdomen formulerade sin syn på Bibeln i fyra huvudpunkter. Eftersom Bibeln är Guds uppenbarelse av sig själv och sin vilja med oss människor, och eftersom det är Guds uppsåt att vi ska förstå Hans uppenbarelse, har Bibeln fyra kännetecken:

Den talar sant (latin: veracitas scripturae)
Vi ska betrakta Bibeln som Guds sanna och auktoritativa ord till alla människor i alla tider.

Dess tal är tillräckligt (latin: sufficientia scripturae)
Gud har inte talat uttömmande, det är mycket som Gud inte har uppenbarat. Det som Gud inte har uppenbarat har vi inte behov av att veta. Gud har inte gett oss andra källor för kristen tro och liv vid sidan av Bibeln. Varken traditionen, nu levande auktoriteter, vårt eget förnuft eller våra egna erfarenheter får utgöra någon källa i den kristna kyrkan. Här gäller "Skriften allena"
(latin: sola scriptura).

Den talar klart (latin: claritas scripturae)
Det ligger i själva begreppet uppenbarelse att något som varit dolt har blivit avslöjat, uppenbarat. Det var oklart men har nu blivit klart. Guds avsikt med att uppenbara sig är att vi ska förstå vad Han säger. Därför talar Guds uppenbarelse klart.

Den talar verkningsfullt (latin: efficacia scripturae)
Guds ord till profeter och apostlarna är inte profeternas och apostlarnas egna ord. Det är Guds ord. Därför rymmer dessa ord samma verkningskraft som en gång skapade hela världen. Denna kraft har Guds ord, därför att det bringar Gud med sig, så att vi verkligen möter Gud i Guds ord.

Detta är den klassiska lutherska synen på Bibeln. Dessa fyra delar hänger nära samman med varandra. Förnekar vi en av dessa fyra delar blir det svårt att hålla fast vid de övriga.

Bibelsyn i dag

I årtionden har teologiskt konservativa protestanter stått i en kamp mot den bibelkritiska teologin, då vi särskilt har understrukit att Bibeln talar sanning. Mot den historisk-kritiska metodens påstådda resultat har vi hävdat, att Bibeln talar sant i allt, som den uttalar sig om.

Tilliten till Bibelns fullständiga ofelbarhet har i danskt [och svenskt, övers. anm.] sammanhang blivit betecknat som en "ortodox" bibelsyn.

Några teologer har emellertid argumenterat för att Bibeln inte nödvändigtvis talar sant om historiska, geografiska och biologiska frågor. Tron på att Bibeln bara har en begränsad ofelbarhet har i danska [och svenskt] sammanhang blivit betecknat som en "konservativ" bibelsyn.

Anhängare av den konservativa bibelsynen tillför – utan att de själva vill det – en auktoritet, som står över Bibeln. Det blir nämligen upp till den skicklige bibeltolkaren att berätta för församlingen, vad i Bibeln som är Guds sanna ord, och vad som inte är Guds ord. Därmed försvinner både Skriftens tillräcklighet (punkt 2) och Skriftens klarhet (punkt 3). Den skicklige bibeltolkaren är nödvändig för att göra Bibelns budskap klart.

I danskt sammanhang har Lutherska Missionsförening och Danskt Bibel-Institut försvarat den ortodoxa bibelsynen. Det är också denna bibelsyn, som ligger till grund för arbetet i Nyt Liv. I Inre Mission och på Meninghedsfakulteten i Århus har man gett plats för både den ortodoxa och den konservativa bibelsynen.

Trots att skillnaden mellan de två bibelsynerna är mycket avgörande för tron, har kretsar med den ortodoxa bibelsynen och kretsar med den konservativa bibelsynen kunnat hjälpa varandra i kampen mot den bibelkritiska teologin. Så har det varit i Danmark, och så har det också varit på andra ställen i världen.

Kampen för Bibelns sanning och tillförlitlighet blev under 1900-talet det särskilda kännetecknet på den så kallade evangelikala rörelsen. Teologiskt konservativa protestanter inom flera kyrkosamfund gick samman för att försvara Bibeln som Guds sanna Ord, samt kring andra centrala frågor i den kristna tron. Denna samling om klassisk kristendom blev kallat den evangelikala rörelsen.

Postmodernism och bibelsyn

Bland de yngre, evangelikala teologerna började en trötthet att sprida sig kring millennieskiftet. Det fanns en trötthet i kampen för Bibelns trovärdighet. Hela frågan huruvida bibeln i allt talar sant var irrelevant, enligt många yngre evangelikala.

De hade dessutom blivit trötta på deras äldre kollegors bruk av Bibeln som en lärobok i teologi. Guds Ande kan lätt använda Bibeln i sin vägledning av oss, menar de, utan att Bibeln har en sammanhängande teologi. Det är inte intressant, om Mose och Jesus eller Johannes och Paulus är eniga om alla saker, för kyrkan är inte en skola, säger de.
Den kristna tron är inte en tankemässig anslutning till en lära. Kristendom är däremot att leva som Jesus levde, säger dessa yngre, evangelikala teologer.

De hävdar, att vi just nu står i ett historiskt avgörande andligt skifte från modernismen till postmodernismen. Både de bibelkritiska teologernas kamp mot Bibelns historiska trovärdighet och de gamla, evangelikala teologernas kamp för Bibelns trovärdighet tillhör en svunnen tid, säger många yngre teologer idag.

Modernismen är tiden från renässansen till slutet av 1900-talet. Denna period har varit kännetecknad av upplysningstidens ande, hävdar de. Allt skulle förstås och definieras rationellt, logiskt, tankemässigt. Det var förståndets tidsålder. Men efter modernismens sammanbrott är vi nu bättre i stånd att läsa Bibeln på dess egna premisser, menar de.

De nya evangelikala understryker dock, att också i en postmodern tid måste Bibeln ligga till grund för all sann kristendom. Kristna har alltid varit "Bokens folk". Och det ska vi fortsätta att vara, säger de. Reformationen hjälpte oss att plocka fram Bibeln från glömskan, och det var bra. Istället för att hänvisa till de medeltida teologernas böcker hänvisade reformatorerna hela tiden till Bibeln. Detta sätt att arbeta teologiskt har blivit kallat "den reformatoriska skriftprincipen". Men som två av de tongivande, yngre evangelikala säger: Den reformatoriska skriftprincipen är gemensam för alla kristna traditioner.

Alla kristna traditioner har lagt Bibeln som grund för deras version av kristendom. Därför är den reformatoriska skriftprincipen allmänkristet, säger de postmoderna evangelikala. Därför är det inte heller så stor skillnad på liberal och konservativ kristendom eller på katolsk, luthersk, reformert eller karismatisk kristendom, hävdar de. Guds helige Ande använder nämligen Bibeln till att forma och dana oss i de olika sammanhangen, som vi var och en befinner oss i. Det är den viktigaste grunden till, att kyrkorna är så olika. Det är Guds egen Ande, som leder kyrkorna på olika vägar. Men det gör Guds Ande med hjälp av Bibeln. Därför är skriftprincipen allmänkristen. Eftersom kristendomen först och främst handlar om att leva, som Jesus levde, gör det inte något, att kristna kyrkor är oeniga om trosläran. De kristna dogmerna (lärosatserna) är bara våra försök att formulera den erfarenhet, som Guds helige Ande har gett oss i mötet med Bibeln. Men de äldre evangelikala kritiserar nu sina yngre kollegor. De säger: Om vi inte har en klar, tillräcklig och trovärdig norm utanför oss själva, som vi kan pröva all teologi mot, hamnar vi i rent godtycke. På detta sätt kan kristendom vara vad som helst. Och dessutom, är detta bara en upprepning av klassisk liberalteologi.

De äldre evangelikala säger till sina yngre kollegor: Ni hamnar i samma godtycke som liberalteologerna.

Kyrkan som tolkningsgemenskap

På ovanstående svarar de yngre evangelikala: Det är sant, att några postmoderna tänkare öppnar för godtycke. Men det gäller inte alla.

Till exempel säger amerikanen Stanley Fich (f. 1938), att en text inte kan betyda vad som helst, men att den i varje ny "tolkningsgemenskap" kan få en särskild mening. Varje text rymmer nämligen ett fält av möjliga tolkningar, säger han. Det gäller också Bibeln. Och vi läser aldrig texter oberoende av varandra. De andra i min "tolkningsgemenskap" har inflytande över min läsning av texten, så jag kan inte få den till att säga vad som helst. Dessutom: När vi läser Bibeln i den kristna kyrkan, använder den helige Ande både texten och våra gemensamma erfarenheter i sin vägledning av oss. Den riktning, som bibeltolkningen i ögonblicket rör sig i, måste vi därför se som ett uttryck för den helige Andes vilja. Kyrkan som "tolkningsgemenskap" har en känsla för den helige Andes rörelser, säger många yngre evangelikala.

Katolska kristna har ofta pratat om en sensus fidelium, det vill säga, de troendes förnimmelse av Guds röst. En del yngre evangelikala ansluter sig till denna föreställning.

När vi tillsammans lyssnar efter Anden i vår gemensamma läsning av Bibeln, kommer vi att bli förda vidare fram i insikten. Vi får inte den enda riktiga trosläran given, för den finns inte, men vi leds som kyrka fram i vår vandring med Kristus. Tillsammans med alla de heliga lär vi känna Kristi kärlek, så att vi blir helt uppfyllda av Guds fullhet (Efesierbrevet 3:18-19). Därför är böner, lovsång och liturgi viktiga när vi ska förnimma den helige Andes röst idag. Detta hävdar allt fler evangelikala idag. Kyrkans uttrycksformer ska också vara bestämmande för teologins innehåll eftersom den helige Ande också talar till oss genom vår "tolkningsgemenskap".

Men till detta måste vi också säga: Även om det är en gemenskap som tillsammans förnimmer och talar sig fram till en bestämd teologi, finns det fortfarande ett avståndstagande av reformationens grundläggande princip att Bibeln är den enda normen i fråga om kristen tro och kristet liv. Bland de yngre evangelikala blir de troendes gemensamma upplevelser av Andens röst upphöjt vid sidan av – och i praktiken överordnat – Bibeln som normerande källa. Det rör sig om en direkt uppgörelse med den andra av de fyra principer som jag började med: Skriften är tillräckligt. De tror att vi måste ha något vid sidan av Bibeln för att kunna vara säkra på vad Gud säger till oss. Förklaringen till varför de har detta behov är att de postmoderna evangelikala också har övergett tron på den tredje av dessa principer: Skriftens klarhet. Eftersom de inte tror att skriften är klar i sig själv måste Guds Ande komma till detta Ord och göra det klart. Det gör Han med hjälp av kyrkans aktuella uttrycksformer och "tolkningsgemenskap".

Angrepp på Skriftens klarhet

I överensstämmelse med postmodernismen riktar de yngre evangelikala ett femdubbelt angrepp mot Skriftens klarhet. De säger:

1. Guds tankar är över våra tankar. Därför måste teologi alltid vara trevande och preliminärt, aldrig proklamerande och säker.

2. Gud har gett oss kyrkan som "tolkningsgemenskap". Därför bör vi tillsammans lyssna efter vad "Anden säger till församlingarna" (Uppenbarelseboken 2:7). Läran om Skriftens klarhet och Skriften allena (latin: sola scriptura) flyttar fokus från kyrkan som det rum där Guds Ord når oss. Det är därför bättre att formulera den reformatoriska skriftprincipen som prima scripta. Skriften kommer först, men kan inte stå ensam.

3. Läran om Skriftens klarhet lägger för stor vikt på Bibelns gudomliga sida och överser dess mänskliga sida. Eftersom Bibeln är skriven av människor i bestämda tider och platser är dess formuleringar bestämda av den historiska och kulturella situationen. All mänsklig insikt är lokal, spontan och förgänglig.

4. Om Bibeln verkligen vore så klar borde vi väl inte komma fram till så många olika och inbördes motstridiga uppfattningar om den?

5. Bibeln lär själv att den inte är klar! När Jesus lovar sina lärjungar den Helige Ande som ska leda dem in i sanningen (Johannes 16) sägs det i alla fall indirekt i Bibeln själv, att den inte är tillräckligt klar.

I mötet med dessa fem postmoderna argument mot Bibelns klarhet kan vi för det första säga: Det är intet nytt under solen! Detta är på sin höjd variationer på ett välkänt tema. Erasmus av Rotterdam (ca 1469-1536 ) inledde 1524 sitt angrepp på Martin Luther (1483-1546) med ett angrepp på hans lära om Skriftens klarhet. Erasmus pekade på fyra saker:

1. Paulus säger: "Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar" (Romarbrevet 11:33). Vi går vilse som i en mörk grotta, om vi försöker utforska denna visdom, säger Erasmus.

2. Gud har reserverat många insikter till himlen. Hitintills får vi insikter bit för bit, men i himlen ska vi få full insikt. Vi ska inte kräva den himmelska insikten på förhand.

3. Det finns frågor som Gud inte uppenbarat någonting om. Det gäller exempelvis tidpunkten för vår död och tidpunkten för domedagen.

4. Det finns också ämnen, som Gud endast antytt något om. Det gäller exempelvis förhållandet mellan de tre gudomspersonerna, förhållandet mellan den gudomliga och mänskliga naturen i Jesus och synd som inte kan förlåtas [Matteusevangeliet 12:31-32]. Kyrkans lära har olika uppfattningar om dessa ämnen, vilket visar, att vi ska betrakta ämnena i andäktig tillbedjan men inte fastställa någon lära om dem. Men det finns också ämnen som Gud har talat klart om, säger Erasmus. Det gäller i synnerhet reglerna för den goda moralen.

När Erasmus tog tag i denna fråga, berodde det på, att Luther redan från reformationens början hade använt talet om Bibeln som klar och tillräcklig som grund för sin kritik mot den romerska kyrkan. År 1520 hotade påven Leo den tionde (1513-1521) med att bannlysa Luther. Detta hot svarade Luther på genom att säga att traditionen och kyrkan skall bedömas utifrån Bibeln. Det är inte Bibeln som ska bedömas av traditionen och kyrkan. Luthers motivering lyder: "Skriften är […] i sig själv säker, lätt att förstå, klar och sin egen uttolkare" (latin: Scriptura sui ipsius interpres).

 

Martin Luther om Skriftens klarhet

I sin utläggning av Davids psalm 37 säger Luther:

"Om någon kommer till er och säger: … ’Skriften är dunkel’, så kommer jag att svara: ’Det är inte sant. Det har inte skrivits någon klarare bok på denna jord än den heliga Skrift. Den är i jämförelse med andra böcker liksom solen i jämförelse med alla andra ljus.’ … Det är en fruktansvärt stor skändlighet och synd mot den heliga Skrift och mot hela kristenheten, om man säger, att den heliga Skrift är dunkel och inte så klar att var och en kan förstå den, lära och förstå dess tro. Märk detta: Vore det inte en stor skändlighet, om jag eller du skulle kallas kristen utan att veta, vad jag tror? Jag vet vad jag tror! Likaledes vet jag, vad som står i Skriften, för Skriften har inget annat än Kristus och den kristna tron i sig. Därför, när tron endast hör Skriften, så är den så klar och tydlig för tron, att denna utan alla fäders och lärares tillägg säger: ’Det är sant. Det tror jag också.’"

Ändå fortsätter Luther sin utläggning av Psaltaren 37:

"Det är visst och sant, att vissa enskilda utsagor i Skriften är dunkla … Men i dessa utsagor finns inget annat, än vad vi på andra ställen finner uttalade klart och uppenbart."

Här ser vi, vad Luther menade, då han skrev:

"Skriften är sin egen tolk. Vad den säger mindre klart på ett ställe, förklarar den för oss på andra ställen."

I sitt svar till Erasmus utlägger Luther, vad han menar med dunkla utsagor i Bibeln. I verkligheten är det bibelläsaren, som är dunkel, och inte Bibeln, säger Luther.

"Naturligtvis medger jag, att det finns många ställen i Skriften, som är dunkla och otillgängliga – inte för att saken är så hög, utan därför att vi saknar kunskap om begreppen och grammatiken. Men dessa ställen är på inget sätt till hinder för, att vi ska kunna förstå hela saken i Skriften … Om orden är dunkla på ett ställe, är de klara på ett annat."

Luther skiljer här mellan Skriftens sak, dess ärende, och Skriftens begrepp. Saken är tillräckligt klar nog. Bibeln handlar nämligen om Kristus och om syndernas förlåtelse genom tron på Honom. Som Luther fortsätter på samma ställe:

"Tar du bort Kristus från Skrifterna – vad kommer då att finnas kvar i dem?"

Men det är inte alla skriftställen som är lika tydliga i hur de förkunnar Kristus. I de fallen måste vi låta Skrift tolka Skrift. Trots dessa begränsningar är Skriftens klarhet enligt reformatorerna en ganska viktig sak. Vi ska gå till Bibeln med den förväntningen, att Gud vill undervisa oss detaljerat om, vem Han är, vem vi är, vad vi ska tro, och hur vi ska leva. Vi kan bara inte förvänta oss att Gud alltid kommer att förklara för oss hur det kan vara eller varför det ska vara så. Han säger, att det är så, och så förväntar Han, att vi håller Honom för att vara Gud och tror Honom på Hans Ord. Men detta vill inte otron.

Skriftens dubbla klarhet

Här kommer vi till en viktig distinktion som Luther gör. "Bibeln har en dubbel klarhet", säger han, i det att han skiljer mellan Bibelns inre och yttre klarhet. Med vad menar då Luther med dess inre klarhet? Den yttre klarheten innebär att vem som helst kan få en överblick över Bibelns innehåll. Både troende och otroende kan läsa och förstå Bibeln. Men när vi kommer till Skriftens huvudsak så är det en stötesten och en dårskap för otron (1 Kor 1:23). Den som inte är pånyttfödd kan inte tro på Bibelns kärnbudskap. De otroende ser en korsfäst man dö utblottad, men de ser inte den seger Han vinner genom att dö. De gör och ser Hans lärjungar vittna om dessa saker, men de ser inte Satan och de onda andemakterna som trängs tillbaka överallt där detta Ord får framgång. De ser inte heller att allt detta är beskrivet sida upp och sida ner i det Gamla testamentet. Det är först när Guds Ande tar bort slöjan som ligger över hjärtat som de ser den korsfäste och allsmäktige Kristus i hela Guds ord (2 Kor 3:14-16).

Där den Helige Ande får lov att skapa tro i hjärtat blir Skriftens klarhet också till en inre klarhet; nämligen inne i det troende hjärtat. Mötet med Bibelns budskap som lag och evangelium är ett verkligt möte med Gud själv. I detta möte öppnar Guds helige Ande våra ögon för en verklighet som våra naturliga förutsättningar inte tillåter oss att se. Detta sker, redan före vi kommer till tro. Den människa som inte fötts på nytt kan inte, utan den Helige Andes hjälp, gå utanför begränsningarna som de egna förutsättningarna ger.

Dessa förutsättningar handlar först och främst om tron på sin egen godhet och de egna förmågorna. Detta sitter djupt i den otroende människan, att vi både kan och ska göra oss förtjänta av frälsningen.

Lika djupt sitter det i den otroende människan att vårt förnuft och våra sinnen ger en sann bild av verkligheten. Men när Gud möter oss med sin lag rubbas denna tro på de egna förmågorna. Redan innan pånyttfödelsen kan det bli klart för en bibelläsare att Bibeln inte delar våra grundläggande förutsättningar. Här vänds religiositetens föreställningar upp och ned: Våra goda gärningar är i verkligheten dödssynder. När Gud vill föra oss till livet, för Han oss in i döden.

Den sanna teologin känner Gud så att säga "bakifrån" genom kors och lidande. En sådan "bakvänd" teologi kallar Luther för "korsets teologi". Eftersom Gud vill att vi ska tro och inte se, döljer Han trons föremål för oss. Men när Gud döljer sin härlighet och kraft under eländighet och svaghet övar Han oss att tro Honom på Hans ord. På detta sätt lär sig tron att hålla sig till det nakna Ordet och förakta sinnesintrycken och upplevelserna.

Som jag förstå Luther, kan den människa som inte är född på nytt också se denna bakvända verklighet i Bibeln, men inte utan den Helige Andes hjälp. Så länge bibelläsaren inte är född på nytt vill han inte ta denna teologi till sig och göra den till sin egen. Han har fortfarande inte den inre klarheten, även om han med Andens hjälp har fått större ljus över Skriftens yttre klarhet.

Guds Ords verkningskraft

Eftersom Guds Ande är i Guds Ord rymmer det en mäktigt verkande kraft (Hebreerbrevet 4:12). Men tron på Ordets verkningskraft är ett specifikt lutherskt element i bibelsynen. Många icke-lutherska evangelikala hävdar också att Skriften talar sant och att dess budskap är tillräckligt samt klart. Men när det kommer till Skiftens verkningskraft kan de inte vara med längre. Guds Ord är inte ett ställe där vi verkligen möter Gud själv. Guds Ande verkar vid sidan eller tillsammans med den heliga Skrift, säger de icke-lutherska evangelikala. Denna verkningskraft finns inte i Skriften själv, menar de.

Det är därför inte heller felaktigt, när de postmoderna kritiserar mycket av den evangelikala teologin för att reducera kyrkan till en skola, Bibeln till en lärobok i systematisk teologi och tron till en lektion som skall läras in utantill. Och så frågar de: Hur är det med verkligheten och erfarenheter? Hur kan vi möta Gud? Är tron bara något att intellektuellt ansluta sig till och att lära sig? Många äldre evangelikala vet inte riktigt vad de ska svara.

Men dessa frågor träffar inte klassisk luthersk teologi med samma kraft. Det förutsätter bara att vi håller fast vid alla fyra element i vår egen syn på Guds Ord (1. Det talar sant. 2. Dess tal är tillräckligt. 3. Det talar klart. 4. Det talar verkningsfullt.). Den lutherska realismen i beskrivningen av nådemedlen (Ordet, Dopet och Nattvarden) har något att säga i en postmodern tid. Idag frågar många efter det verkningsfulla och autentiska – inte bara efter formella sanningar – så har Ordet, dopet och nattvarden något att ge, som man sällan finner i ett icke-lutherskt sammanhang. Men vi måste komma ihåg att Guds uppenbarelse i Bibeln har två sidor:

1. Dels är uppenbarelsen en formulering av konkreta orubbliga sanningar. Gud uppenbarar fakta som Han önskar att vi ska förstå. Därför kan vi förplikta oss själva och varandra till en bekännelse som inte är lokal, spontan och tillfällig, utan som gäller genom alla tider.

2. Dels är uppenbarelsen ett verkligt – och därför också verkningsfullt – möte med Gud själv. Detta möte sker i och med Ordet eftersom Gud själv är i sitt Ord. Han dödar och gör levande genom detta Ord.

Tron på andra verkningsmedel

Dessvärre är tron på såväl Bibelns klarhet som dess verkningskraft mycket kraftigt ifrågasatt idag. Detta ifrågasättande kommer inte bara från bibelkritiska teologer på våra universitet. Det är i allt större grad evangelikala teologer och andra kyrkliga ledare både internationellt och i Danmark [och Sverige, övers. anm.], som tonar ner eller tvivlar på att Bibeln i sig själv skulle vara klar och att den i sig själv rymmer den verkningskraft som kyrkan och missionen behöver.

Men när vi överger tron på Bibelns klarhet och tilliten till dess inneboende verkningskraft, förlorar vi också Bibeln som Guds Ord. Vi behöver då istället andra verkningsmedel. Detta är den främsta förklaringen till varför populariteten av strategi och marknadsanalyser, kommunikationsteori, sociologi och psykologi har blivit så stor bland yngre teologer och kyrkoledare. Det finns ingenting som hindrar ett intresse i dessa ämnen – inte ens i den kristna kyrkan. Men trenden är för närvarande att man alltmer förlitar sig på vad dessa rent mänskliga verktyg kan åstadkomma i kyrkans och missionens tjänst.

Detta beror på att de har förlorat tron på Bibelns klarhet och dess verkningskraft.

Peter Olsen

Översatt och publicerad med tillåtelse

Intervju & Reportage Menu

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan