einzugv2   Två gånger om året får vi höra om det i kyrkan, Jesus intåg i Jerusalem. På Första söndagen i Advent, storslaget, jublande med en triumfatorisk konung hyllad av folkmassorna; på Palmsöndagen samma intåg men i korsets skugga, den lidande konungen på väg till smälek och död. Den bakgrund mot vilken man betraktar en och samma händelse kastar olika ljus på den.

Men vad ville Jesu visa genom att rida in i Jerusalem på en åsna? Hur uppfattade hans lärjungar händelsen? Vad tänkte folkskaran? Vad ville evangelisterna som förmedlat händelsen till oss lära oss med den? Dessa frågor behöver inte nödvändigtvis ha samma svar. Evangelisten Johannes berättar om åtminstone två olika tillfällen då lärjungarna först senare (efter Jesus uppståndelse) förstått vad de hade varit med om, dels när han drev ut köpmännen ur templet (Joh 2:22) och dels vid just intåget
till Jerusalem (Joh 12:16). Låt oss se lite närmare på de olika perspektiven. Vi börjar med Jesus.

En messiansk handling

Om man läser evangelierna noggrant finner man att Jesus är ytterst försiktig med att öppet tala om vem han är. När de onda andarna försöker avslöja hans identitet tystar Jesus genast dem (t ex Mark 3:11-12). Det är först när han kommer till Cesarea Filippi och tar upp frågan med sina lärjungar som han, om än indirekt, medger att han är den i Skrifterna utlovade Messias (Matt 16:13ff). Att folk inte uppfattande honom som det utan snarare som en profet framgår av lärjungarnas redogörelse för den allmänna folkliga opinionen. Men det framgår också av det samtal mellan lärjungarna och Jesus som följer, att han inte var riktigt en sådan Messias som folk i allmänhet förväntade sig. Det var förmodligen en del av förklaringen till varför Jesus var så försiktig med att öppet göra anspråk på att han var Messias. Men när Jesus, medveten om vad som väntar i Jerusalem denna gång, tågar upp till påskhögtiden släpper han försiktigheten. Han genomför en handling som för den som har ögon att se med avslöjar vem han är. Jesus instruktioner till två av sina lärjungar tyder på att han har planerat saken. Visst kan Jesu ord om det bundna åsnefölet i byn framför vara ytterligare ett exempel på Jesus övernaturliga kunskap, men det finns en sak som pekar på att Jesus i förväg avtalat med någon, troligen en av hans vänner, att ha en åsna i beredskap. Orden "Herren behöver den" tycks fungera som ett lösenord, för de som står runt åsnan låter lärjungarna ta den utan några vidare frågor.

Varför skulle åsnan avslöja att Jesus var Messias? Två skriftställen var av särskild betydelse. I 1 Mos 49:10-11 hade Jakob välsignat Juda med ett löfte om att spiran, härskarstaven, inte skulle vika från honom "förrän han som den tillhör kommer". Dessa ord uppfattades bland judarna som en profetia om Messias. Sedan fortsatte Jakob med följande märkliga ord: "Han binder sin ungåsna vid vinstocken, sitt åsneföl vid den ädla rankan." Den uppmärksamme läsaren noterar likheterna med Jesus instruktion till sina lärjungar: "Ni skall ni finna ett åsneföl som är bundet" (Mark 11:2). Det andra skriftstället är det som ett par av evangelisterna (Matt 21:4-5, Joh 12:15) uttryckligen säger att Jesus uppfyllde: Sakarja hade profeterat att en framtida konung skulle komma till Jerusalem ridande på ett åsneföl (Sak 9:9). Att det dessutom var ett djur ingen tidigare ridit på (Mark 11:2) antyder att djuret hade de egenskaper som krävdes för att bära en konung. Djur som helgades åt särskilda uppgifter skulle nämligen inte ha utfört något arbete (3 Mos 19:2; 1 Sam 6:7).

Det finns inget som tyder på att Jesus var trött – han rider aldrig annars. Pilgrimer red inte upp till Jerusalem, de gick dit. Det kan inte ha varit en tillfällighet att Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Han gjorde det medvetet för att presentera sig som Messias, den efterlängtade Davidssonen, Israels konung.

Vad jublade folkskaran åt?

Lärjungarna lade sina mantlar på åsnan, andra lade sina mantlar på vägen och åter andra skar kvistar från träden, enligt Joh 12:13 var det palmblad, och strödde ut dem. Folkskaran började ropa: "Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn ..." Orden kommer från en av pilgrimspsalmerna och tillika den psalm med vilken man avslutade påskalammsmåltiden, Ps 118:25-26 (jfr Mark 14:26). Hosianna-ropet, som på hebreiska betyder "fräls nu", skulle kunna tyda på att pilgrimerna runt Jesus uppfattar honom som den utlovade Messias och ropar på honom om räddning. Men vid Jesus tid förstod man såvitt vi vet inte psalmen som ett rop på frälsning, utan genom att den användes av pilgrimerna i samband med de stora högtiderna varje år hade den blivit ett allmänt uttryck för glädje och feststämning på ungefär samma sätt som idag. Ropet var alltså inte särskilt messianskt till sin karaktär.

Det tycks inte heller orden "välsignad är han som kommer i Herrens namn" ha varit. De var ord som vid pilgrimshögtiderna riktades till de antågande pilgrimerna från templet: "Välsignad vare han som kommer i HERRENS namn! Vi välsignar er från HERRENS hus" (Ps 118:26). Den hebreiska grundtexten kan här översättas på två sätt och det ligger närmare till hands att det inte är "den som kommer i Herrens namn" som är välsignad utan att den som kommer "välsignas i/genom Herrens namn". Vad som Ps 118 tycks beskriva är en situation där prästerna genom den aronitiska välsignelsen hälsar pilgrimerna välkomna till Jerusalem. Prästerna skulle nämligen enligt 4 Mos 6:27 lägga Herrens namn på Israels barn genom att uttala välsignelsen. Men när Jesus rider in i Jerusalem omnämns inga präster som välsignar. Istället är det människorna runt Jesus som uttalar de ord de själva brukade höra när de kom upp till högtiden och när de gör det antar de en ny mening. Välsignelsen sker inte som brukligt i Herrens namn, utan istället blir den som välsignas välsignad därför att han kommer i Herrens namn. Men det betyder inte att folket fullt ut förstod vem han var. Matteus berättar att de flesta runt omkring uppfattade honom som "profeten Jesus från Nasaret i Galiléen" (Matt 21:11).

Det utesluter inte att en eller annan skulle ha uppfattat intåget som konungsligt. Enligt Johannes fanns det några som då kallade Jesus Israels konung (Joh 12:13), medan andra talade om att Davids rike höll på att komma (Mark 11:10). Att lärjungarna inte heller då fullt ut förstod vad Jesus gjorde framgår av kommentaren hos Johannes att det var först efter uppståndelsen som betydelsen gick upp för dem (Joh 12:16). Inte heller tycks hans motståndare eller romarna har förstått att Jesus genom denna aktion gjorde ett konungsligt anspråk. Skulle de ha gjort det skulle det normala beteendet från romarna ha varit att direkt agera mot Jesus. Intåget borde i varje fall ha lyfts fram som en punkt i de anklagelser som riktades mot honom några dagar senare. Men där finns ingen antydning att om Jesus på detta sätt gjort anspråk på att vara Messias (den anklagelse som judarna riktade mot Jesus när de förde honom till Pilatus). De flesta i skaran tycks helt enkelt ha jublat över ankomsten av en berömd religiös lärare och helbrägdagörare. Men de var inbegripna i ett skeende som de själva inte var medvetna om, och likt översteprästen gjort några dagar tidigare (Joh 11:51) talade de bättre än de själva visste.

Evangelisternas perspektiv

Det är här inte plats att gå in på vad varje enskild evangelist betonar, men några saker ska lyftas fram. Både Matteus och Johannes hjälper sina läsare med hur de ska förstå händelsen. Matteus skriver att det som skedde, det skedde för att Sakarjas profetia skulle gå i uppfyllelse och citerar den i sin helhet (Matt 21:4-5). Johannes gör samma sak om än något mera kortfattat. Markus har en stark tendens att låta två skeenden pågå samtidigt. Å ena sidan återger han vad personer sade eller hur de agerade, men han vill samtidigt att läsaren av evangeliet ska finna en djupare mening. När till exempel folket ropar hosianna behöver det inte vara mer än ett jubelrop som de använder av gammal vana. Men utan att veta om det ropade de samtidigt på frälsning, det som hosianna betyder. Läsaren har gång på gång stött på människor som ropat på Jesus om att han ska hjälpa (t ex Mark 9:22). Nu precis innan Jesus går in i Jerusalem för att hjälpa alla människor genom att ge sitt liv till lösen är det speciellt passande att folkskaran ropar hosianna, "fräls nu".

Det är också möjligt att uttrycket "i Herrens namn" har en alldeles särskild betydelse. Oftast förstår vi uttrycket så att den som kommer i Herrens namn gör det på Herrens uppdrag, auktoriserad av honom. Det är dock möjligt att Markus avser en mer bokstavlig betydelse, att Jesus verkligen kommer med Herrens namn, som bärare av det gudomliga namnet JHVH. Markus öppnar nämligen sitt evangelium med att avslöja att Jesus inte är någon mindre än HERREN, JHVH själv. Citaten i Mark 1:2-3 från Mal 3:1 respektive Jes 40:3 avser i sitt gammaltestamentliga sammanhang HERREN Gud, men hos Markus avses HERREN Jesus. Det är han som kommer på Jordanstranden. I Mal 3:1 står det dessutom att HERREN plötsligt ska komma till sitt tempel. Precis det sker hos Markus. Jesus, som folket betecknar som den som kommer i HERRENS namn, går direkt till templet (Mark 11:11). Det betyder att den som rider in i Jerusalem inte bara är Messias som uppfyller profetian i Sak 9:9 utan HERREN själv som uppfyller löftet i Mal 3:1.

Daniel Johansson

Foto Magnus Sollersten

 

Intervju & Reportage Menu

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan