Under över sjuttio år har Sveriges socialdemokratiska arbetareparti genomfört en plan att kontrollera landets dominerande kyrka för att hindra dess inflytande.

 

Fram till år 2000 hade Sverige en statskyrka, ett system som i olika former genom historien inneburit en symbios mellan staten och Svenska kyrkan. Allt mer kom dock – efter demokratins genombrott omkring 1920 – ett av de politiska partierna (med bistånd från ett annat) att eftersträva den nationellt dominerande kyrkans religiösa upplösning. I strid mot religionsfrihetens syfte har man in i nutid genomfört en överlagd plan att styra landets största kyrka och omforma den efter sin egen politiska agenda.

I kyrkovalet fortsätter flera av de politiska partierna att ställa upp med sina politiska ideologier. Socialdemokraterna försvarar sin inblandning med att i stället för Kristi kyrka tala om ”en öppen och samhällsengagerad folkkyrka”. Denna, menar man, ”hotas idag av grupper som istället vill göra kyrkan inåtvänd och exkluderande”. Syftet är att stå upp ”för allas lika värde och rätt, för att HBTQ-personer ska mötas med respekt och alltid ha samma möjligheter som alla att delta i kyrkliga handlingar och för att motståndet mot kvinnliga präster ska upphöra.” (Citaten från internet 2017: www.blikyrkopolitiker.se.)

Begreppet ”folkkyrka”

Mycket står och faller med det märkligt framträdande begreppet ”folkkyrka”. Vad är då detta? Under 1700-talet etablerades den så kallade upplysningen med sin rationalism och syn på människan som självstyrande, autonom. På detta följde franska revolutionen, där folket sades kräva ut sin rätt att själva styra. Efter stora europeiska krig besegrades revolutionens motsägelsefulle beskyddare – den självkrönte kejsaren – Napoleon Bonaparte.

”Folket” hade dock nu etablerats som ett viktigt begrepp, och flera stora revolutionsförsök följde i Europa, särskilt åren 1830 och 1848. Vid denna tid framträdde Karl Marx med bland annat sin tes att ”religionen är ett opium för folket”, alltså tanken att tron på Gud är en tröst som människan själv skapar i en hård värld.

Reaktionerna mot upplysningen och dess stela förnuftstro kom under samma tid genom den så kallade romantiken, vars gudssyn emellertid var mystisk och diffus. I Danmark började kyrkan genom grundlagen 1849 att officiellt kallas folkkyrka. Formuleringen ”den evangelisk-lutherske Kirke er den danske Folkekirke” innebar dock att en viss kyrka ansågs förknippad med det danska folket. Den inflytelserike prästen och psalmdiktaren Nikolai Frederik Severin Grundtvig framhöll i denna tid av ifrågasättanden betydelsen av folkets tro.

I Sverige kom teologiprofessorn och biskopen i Västerås stift, Einar Billing (1871-1939), att ta upp folkkyrkotanken. Han ledde ungkyrko­rörelsen, som hade mottot ”Sveriges folk – ett Guds folk”. Som en samlande kraft hävdade ­Billing på liknande sätt ”den religiöst motiverade folkkyrkan”.

Det politiserade folkkyrko-begreppet och planen att kontrollera kyrkan

Politiskt fick Sverige under åren efter första världskriget, 1918-21, allmän rösträtt för män och kvinnor. Socialdemokraterna började nu ofta inneha regeringsmakten, kontinuerligt från 1932 fram till 1976 (inklusive samlingsregeringen under andra världskriget). Partiledaren Per Albin Hansson introducerade 1928 uttrycket ”folkhemmet” för att beskriva partiets mål.

Samtidigt började partiets strategi beträffande Svenska kyrkan ta form. Ursprungligen innehöll partiprogrammet ett entydigt krav att helt enkelt skilja kyrkan från staten. Snart började dock en falang utveckla planen att i stället kontrollera kyrkan genom att omforma den. Drivande var här den socialdemokratiske prästen Harald Hallén. Redan från början av seklet hade han drivit ett folkkyrkoprogram, enligt en ny, politiserad, definition av begreppet. Han var påverkad av Viktor Rydbergs tankar om en demokratisk folkkyrka, liksom av tysk liberalteologi. Kristendomen var enligt detta synsätt helt inomvärldslig och Jesus endast en moralisk lärare och föredöme. Upplysningens idé om den autonoma individen var viktig.

Harald Hallén varnade i riksdagen 1918 uttryckligen för att avskaffa statskyrkan, eftersom man då skulle förlora kontrollen över den, särskilt över prästernas utbildning. Prästkandidaterna skulle undervisas i modern bibel-kritisk teologi och inte i kyrkans troslära. Ett annat argument var att de konservativa skulle ta över om man inte behöll makten över kyrkan. ”Folkkyrkan” riskerade att ge vika för vad man kallade ”prästkyrkan”.

Organisationen politiseras: prästerskapet förlorar inflytandet

Man arbetade nu medvetet med det politiska inflytandet över själva organisationen. På riksplanet styrdes kyrkan av allmänna kyrkomötet som då hade endast 50 ledamöter, varav hälften präster och hälften lekmän. Biskoparna var självskrivna ledamöter och ärkebiskopen självskriven ordförande. För Socialdemokraterna var dock ”folkets” brist på inflytande över kyrkan ett stort problem. För att kunna förändra kyrkan inifrån genomdrev man 1949 en avgörande kyrkomötesförordning (1949:174), som försköt förhållandet mellan prästerliga och lekmannaombud. Av 100 ledamöter blev nu 43 präster (inklusive biskoparna) och 57 lekmän. (Nuvarande kyrkomöte med 251 ledamöter utan bunden andel präster inrättades 1982.)

En annan förändring var att de lokala kyrkofullmäktige/kyrkoråden nu blev valkorporationer, som utsåg ledamöter till kyrkomötet. På så sätt politiserades valen. Prästlönereformen 1951 innebar att prästerna nu betraktades som statstjänstemän i formell mening. Samtidigt blev det först detta år tillåtet att lämna Svenska kyrkan utan att övergå till annat kristet samfund.

Guds ord förkastas: prästvigning av kvinnor

Vägen öppnades därmed för att helt ta över Svenska kyrkan. Som ett led i planen att omforma kyrkan ställdes nu kravet på prästvigning av kvinnor. 1957 vände sig ecklesiastikminister (alltså kyrko­minister) Ivar Persson (Bondeförbundet, idag Centern, då i regering med S) till kyrkomötet med en proposition om lag om kvinnliga präster. Teologiska utlåtanden hade emellertid entydigt slagit fast att detta var oförenligt med Bibeln. Förslaget avslogs och man begärde ytterligare rådrum. Mot gängse ordning att först höra kyrkomötet lade Persson i mars 1958 fram propositionen i riks­dagen där den godkändes. På regeringens begäran inkallades – extraordinärt – ett extra kyrkomöte i augusti samma år och nu antogs förslaget (69 röster för, 29 mot, två nedlagda).

Samtidigt antogs emellertid samvetsklausulen, vilken innebar att biskop inte mot sin övertygelse skulle tvingas prästviga kvinnor och att präster inte skulle åläggas att i tjänsten utföra sådant som stred mot samvetet i frågan. Riksdagen antog i enlighet med detta lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst (1958:514).

Samvetsklausulen fick – inte oväntat – effekten att det blev omöjligt för kvinnor att prästvigas i vissa stift eller söka tjänst i vissa församlingar. För att komma åt hindret upphävde riksdagen 1982, dock efter beslut i kyrkomötet, 1958 års lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Detta var ett avgörande drag. I stället kom nu lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (1979:1118) att fullt ut gälla också Svenska kyrkans verksamhet. På grund av bytet av lag kunde samvetsklausulen inte längre åberopas. Sedan dess har kraven på prästkandidater alltmer skärpts. Man måste förklara sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst, oavsett deras kön. Detsamma gäller för att få bli kyrkoherde.

kyrkan styrs från denna tid helt av samhällets lagar om ”jämställdhet” mellan män och kvinnor. Här har lagen 1979:1118 först ersatts av jämställdhetslagen (1991:433). 2009 – efter Svenska kyrkans skiljande från staten – upphävdes denna och ersattes av den långt mer omfattande och radikala diskrimineringslagen, DL (2008:567):

”1 § Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.” (www.lagen.nu/2008:567)

Här finns två nya ”diskrimineringsgrunder”: ålder och könsöverskridande identitet eller uttryck. Lagen omfattar även fler samhällsområden än tidigare, till exempel inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten, inte bara arbetsmarknaden. Intressant är att lagen är tvingande:

”3 § Ett avtal som inskränker någons rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag är utan verkan i den delen.”

Frågan är vad inkluderandet av religion här kan innebära.

svenska kyrkan har alltså av ett politiskt parti (med hjälp av ett annat) med målet att omforma samhället till ett folkhem förvandlats till en folkkyrka, men med en ny mening anpassad efter det politiska målet. Kyrkan sägs ska vara demokratisk, öppen och tolerant. Detta innebär att dess trosinnehåll styrs av folket genom omröstningar. Allting som människor bestämmer för sin egen del ska godtas. I princip avvisas Guds makt över inte bara skapelsen utan över kyrkan själv.

Avvikelserna är här så stora att kyrkan inte längre kan sägas tjäna sitt religiösa eller andliga syfte. Man kan inte heller hävda att religionsfriheten tillåts gälla Svenska kyrkan i egentlig mening. Möjligheten att omfatta vilken religion man vill gäller inte när människor med andra motiv tar över organisationen och genomdriver en helt annan inriktning. Frågan är om inte landets grundlag (RF kap. 2) i och med detta omintetgörs.

Stefan Pehrson

Intervju & Reportage Menu

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan