I början av november månad uppmärksammade Kyrkans tidning att Härnösands stift hade fråntagit biskopsämbetet arbetsledningsrätten över ledande tjänstemän på stiftskansliet.

Denna ordning strider sannolikt mot Kyrkoordningens intentioner och ansvarsfördelningen mellan biskopsämbetet och stiftsstyrelsen. Detta är inte en isolerad händelse utan en del av en trend där den så kallade dubbla ansvarslinjen avskaffas. Den dubbla ansvarslinjen skiljer lekmännens och ämbetsbärarnas uppgifter från varandra och vittnar om kyrkans väsen. Den finns därför representerad i alla de evangelisk-lutherska kyrkorna och är en av dess dyra skatter.

Den dubbla ansvarslinjen bygger på tanken att kyrkan består av de heliga som tror evangelium. För att kyrkan ska få denna tro har ett evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltandets ämbete inrättats. Församlingen består alltså inte bara av lekmän som avlönar en präst eller en präst som samlar till gudstjänst. Det är kombinationen av dessa som utgör kyrkan! Predikoämbetets innehavare är kyrklig överhet som har anförtrotts uppdraget att predika och har som sådan ansvaret för alla frågor som hör detta uppdrag till. För lekmännen gäller ett ansvar att förvalta den gemensamma egendomen och den verksamhet som inte hör till predikoämbetets uppgifter. Lekmännen förvaltar detta i frihet så långt som evangeliet tillåter.

Detta är inte bara en god ordning utan ett evangeliskt-lutherskt kärnvärde som utgår från Svenska kyrkans bekännelse. Dessa ansvar är dubbla i två meningar. Det är dels två olika ansvar och dels ett gemensamt ansvar för lekmän och präster att biträda och hjälpa varandra. När det gäller predikoämbetets ansvar ska lekmännen biträda med råd, stöd och bön. När det gäller lekmännens uppgifter ska prästerna fungera som rådgivare och ledare för hela den kyrkliga verksamheten. Eftersom de bägge ansvarslinjerna har olika ursprung har de också två olika ordningar för ansvarsutkrävande. Ämbetslinjen står under tillsyn av biskop och domkapitel. Lekmannalinjens ansvar utkrävs genom val. Detta betyder också att domkapitlen visserligen kan kritisera och upphäva beslut från kyrkoråden men inte tvinga dessa att avgå eller rätta sig efter besluten som fattats i överklagade ärenden.

En viktig milstolpe i sammanblandningen av ansvarslinjerna var när församlingarna tog över arbetsgivaransvaret för prästerna. Ur arbetsrättsligt perspektiv blev en av ansvarslinjerna därmed överordnad den andra. Detta har föranlett att många präster som hamnat på kant med de förtroendevalda har blivit utköpta från sina anställningar. Och att ännu fler ämbetsbärare böjt sig för de förtroendevalda. Genom beslutet från stiftsstyrelsen i Härnösands stift har en ny milstolpe nåtts då biskopsämbetets självklara ledningsroll ifrågasätts. Denna ledningsroll manifesteras bland annat genom ordförandeposten i stiftsstyrelsen; en självklarhet som man redan tidigare berövat kyrkoherden i kyrkofullmäktige. Ett viktigt skäl för denna utveckling är att den dubbla ansvarslinjen är väsensskild från den ordning som gäller i exempelvis kommunal förvaltning. Men en lika viktig anledning är att ansvarsutkrävandet genom kyrkovalen inte fungerar. Kyrkovalen föregås inte av den sortens diskussioner som gör att man kan rensa undan ett maktfullkomligt lekmannaengagemang.

Paradoxalt nog är Svenska kyrkans utveckling parallell med situationen i väckelserörelserna. Sedan år 2000 har de lokalt anställda pastorer, präster och predikanter som tjänstgör utanför Svenska kyrkans officiella struktur ökat markant. Dessa står generellt under anställning av lokala församlingar och föreningar vilkas styrelser och ledning består av en liten grupp lekmän med varierande kompetens och omdöme. Deras skepsis mot den prästerliga ansvarslinjen kan bero på olika saker. För vissa finns det säkert teologiska betänkligheter. För andra är oviljan att lämna ansvar till präster grundad på erfarenheter av svekfulla brödpräster. Även om man kan utkräva ansvar på årsmöten och vid styrelseval är det ofta ett stort problem att det inte finns någon verklig diskussion om den lokala utvecklingen och att det finns brist på kunniga lekmän som kan ta ansvar i styrelserna.

Sådana mönster kan bli lika skadliga i väckelserörelsernas sammanhang som i Svenska kyrkan. Inte minst eftersom relationerna här inte är byggda på medlemskap utan lika mycket på släktskap, vänskap och gemensam historia. Även de sammanhang som står under biskops tillsyn genom till exempel Missionsprovinsens biskopskollegium kan därför vara mycket sårbara. Där en självsvåldig och omdömeslös präst kan bytas ut genom biskops ingripande, kan en självsvåldig och destruktiv kultur sällan brytas utan kraftfullt och aktivt ledarskap med tydligt mandat. Just ett sådant mandat som förutsätter en tydlighet kring den dubbla ansvarslinjen. Mot den bakgrunden gäller det för var och en av oss att i vårt sammanhang slå vakt om och verka för bevarandet av den dubbla ansvarslinjens stora välsignelse. I våra allt trängre skaror är det nämligen den bästa garanten för att evangeliet ska få förkunnas rent och klart och att osunda mänskliga ordningar inte ska bli en fiende till evangelium.

Andreas Stenkar Karlgren

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan