När Europas gamla stormakter stod ekonomiskt och militärt utmattad – om än på den segrande sidan – innebar det nya möjligheter för de områden som de sedan århundranden hade kolonialiserat.

Här och där bjöd kolonialmakterna motstånd. I Asien och Afrika utbröt mängder av krig under 1950 och 60-talen: Kongo, Algeriet, Vietnam, Kambodja, Angola, Mocambique … listan kan göras lång. När Frankrike, England, Portugal eller Spanien halade sina flaggor utbröt snart inbördes strider mellan olika befrielsearméer. Sverige som för egen del klarat sig rätt helskinnat genom Andra världskriget och inte hade några besittningar kvar att försvara kunde snart både i den officiella utrikespolitiken och i radikala student- och kulturkretsar bli en stark röst för tredje världen.

För en och annan gav Sveriges kristenhets omfattande mission en annan slags relation till Tanzania, Kongo och Etiopien än för dem som bundit både kapital och historisk prestige till sina gamla kolonier. På 1970-talet flödade sång och musik, konsthantverk, maträtter och teologier från syd till nord och satte sin prägel på många unga kristnas kristendomstolkning och fromhetsliv. De svartas kamp mot apartheid i Sydafrika gav extra glöd åt denna postkoloniala period i kyrka och samhälle.

Känslan för många var nog att när överhetskyrka för länge sedan hade förlorat sin trovärdighet så kunde de betryckta medkristna på Filippinerna, i södra Indien, i Afrika och Latinamerika komma med ett evangelium underifrån, som bevisat sin kraft att lyfta folk ur betryck.

Så småningom räknade de mest politiskt medvetna ut att samma befrielseteologi som utmanade makten i tredje världen, kunde användas för att befästa den socialistiska överheten i vårt eget samhälle. Det här tänkandet dominerade på ett särskilt sätt studentprästernas verksamhet i Uppsala och inte minst i Lund. Från de postkoloniala kristna kretsarna i Lund hämtades under en tid en dominerande grupp biskopar: KG Hammar, Caroline Krook, Martin Lind bland andra.

En påtaglig effekt i Svenska kyrkans liv märks inte minst när både Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen med dess förankringar i de gudstjänstfirande församlingarna och med tusentals ombud sparkas till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete och alla tjänstemännen i Kyrkans hus i Uppsala.

I den nya ordningen måste det finnas välutbildade experter eftersom uppgiften inte längre är att sprida evangelium och avhjälpa nöd, utan istället verka för en långsiktig politisk och socioekonomisk förändring. Så långt det postkoloniala skeendet.

Vad man kunde kalla den neokoloniala eller nykoloniala utvecklingen kommer till uttryck i takt med att kristenhetens tyngdpunkt förskjuts till södra halvklotet. I växande kyrkor i Afrika, Asien och i Latinamerika växer även självförtroendet i förhållande till Europas allt mer försvagade församlingar – både de protestantiska och katolska. Tredje världens kristna förenar sitt växande självförtroende med förtroende för Bibelns ord. Runt om i forna kolonier använder de kristna sin frihet till att fira gudstjänst i Ande och sanning och med det följer också väckelsen.

Särskilt påtagligt möter vi det i Etiopiens Evangeliska Mekane Yesu-kyrka. Från
1970-talet har den vuxit från 230000 medlemmar till 7,3 miljoner idag. Den är därmed det största enskild lutherska kyrkosamfundet i världen och har visioner för att fram till 2030 växa till 30 miljoner medlemmar.

Nu kunde man ha trott och förväntat att de kyrkoledare i Sverige, Västeuropa och i USA, som en gång med sådan entusiasm följde det betryckta Syds väg till frihet och mänsklig värdighet, med intresse och ödmjukhet skulle lyssna till deras röst.

Men det är precis tvärtom. Svenska kyrkans ledare har i övertygelse om den "röde" vite mannens och kvinnans överlägsenhet, gått sin egen väg bort från Bibelns lära om bland annat äktenskapet. Utan att lyssna till invändningar från samarbetskyrkor i tredje världen. På liknande sätt står den kulturellt aristokratiska, men teologiskt liberala, episkopalkyrkan i USA så överlägset likgiltig inför kritiken från anglikaner i Afrika och Karibien att man nu tvingats ta det ovanliga steget att sätta den amerikanska kyrkan åt sidan i det anglikanska internationella samarbetet. Inom den romersk-katolska kyrkan står kardinaler från det alltmer avkristnade Tyskland, Holland och Belgien i en direkt konfrontation med afrikanska kardinaler som
försvarar traditionell katolsk tro.

Så länge det gick att projicera de egna rosenröda politiska drömmarna på de nya självständiga kyrkorna och staterna så idealiserades den tredje världens kristna. När det sedan visar sig att de har något allvarligt att säga till västvärldens sekulariserade kristna, dyker kolonialismens överlägsenhet upp igen.

Det här mönstret genomskådar nu våra bröder och systrar i utvecklingsländerna. Och de står inte och niger snällt för att uträtta den vite mannens befallning. De vill lyda Guds befallningar och kan därför med en ny auktoritet tala till sina forna kolonialherrar och till välmenande understödjare och säga: "Så säger Herren!"

Har vi ödmjukheten att höra Guds röst från syd?

Fredrik Sidenvall

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan