Några bilder från vår samtid: I en gammal lagerlokal av korrugerad plåt, vid en tvärgata i Addis Abebas somaliska kvarter, samlas tre- till fyrahundra evangeliska kristna till gudstjänst. Unga föräldrar har till en början sina barn omkring sig, men vart efter barnen har gjort sig hemmastadda rör de sig bland stols­raderna och finner mostrar och farbröder, kanske farmor och morfar och är en stund hos dem. Under tre timmar möts människor i alla åldrar inför präster som kraftfullt låter Guds ords auktoritet komma till tals i lag och ­evangelium. När lovsången stiger stark i med­ryckande melodier står de olika ­generationerna sida vid sida inför den tron som har bestigits av all konungars Konung och alla herrars Herre, Jesus Kristus. 

Det behövs ingen djupare analys för att man skall förstå att i den ställningen av tillbedjan av den Högste fylls människorna av glädje och frid. För att uttrycka sig enkelt – i tillbedjan av den Högste tycks alla må bra.

 

I Paris gamla latinska kvarter fylls en kyrka i våg efter våg av omkring femhundra personer åt gången när mässorna avlöser varandra. Här möter vi söndagsfina stadsmänniskor. En del pensionärer bär hattar och kappor som för länge sedan sett bättre dagar och kommit ur mode. Där kommer småbarnsföräldrar som klär sig ungefär som deras föräldrar gjorde samtidigt som de med stor värme håller sina små barn nära sig och inte bekymrar sig om minstingen kräks på pappas sidenslip eller mammas huvudduk. Liturgin är på latin enligt den ordning som slogs fast på Tridentinska mötet på 1570-talet.

 

Den som granskar bägge dessa gudstjänster i dogmatiska detaljer kan säkert utifrån en luthersk insikt se fel och brister. Men om man för en stund betraktar gudstjänsterna som ett par miljöer för mänsklig existens så finns där något att lära.

Unga föräldrar är trygga och varma i sitt ledarskap i förhållande till barnen och barnen är varmt anknutna till föräldrarna. I samma sammanhang möter ­småbarnsföräldrarna sina föräldrar och kanske far- och morföräldrar med respekt och värme. Den gamla liturgin tydliggör, bland annat genom att församling gång på gång faller på knä inför högaltaret, den lokala manifestationen av Kristus Konungens eviga tron. Det är som att något av den glansen sprider sig till dem som är satta att ta ansvar för andra, så att de själva både blir tydliga i sitt ledarskap och möter tillit från de yngre. I liturgin blir det tydligt att vilken ställningen en människa än har här på jorden (här finns medlemmar av de aristokratiska familjer som överlevde den franska revolutionen) så finns det i Kristus alltid den högsta och absoluta och goda auktoriteten. På samma gång sätter det gränser för och ger en förebild för all mänsklig auktoritet.

 

Allt sedan Adolf Hitlers fasansfulla missbruk av ledarskapet har västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet stått närmast värnlöst mot den politiska och kulturella vänsterns angrepp på varje form av auktoritet. 

Som ett motstånd i det tysta, med centrum i Frankfurt, började en krets vetenskapsmän och tänkare forma ett program som skulle säkerställa att framtida generationer aldrig skulle låta sig förföras av auktoritära ledare och att några auktoritära ledare aldrig skulle kunna växa fram. Deras plan begränsade sig inte till de politiska arenorna, barnkammare, den traditionella matsalen för följemiddagar (jämför filmen ”Hair”), klassrum, föreläsningssalar, vårdavdelningen, arkitektkontorens ritrum, teatrar och poliskår, ja hela det samhällsliv där människor på något sätt ska fungera i grupp omfattades av Frankfurt-skolans plan. 

På alla områden var planen densamma: de unga och underställda skulle kritiskt ifrågasätta de äldre och överordnade. Överordnade och äldre skulle detronisera sig själva eller fösas åt sidan. Resultatet visar sig nu mer och mer: kaos i familjer, i skolor, i vården, på arbetsplatser och på gator och torg.

 

Alla är överens om att människor som organism är menade att leva i gemenskap med andra. Men hur skall den gemenskapen vara? Trots alla exemplen på maktmissbruk står det klart att den mänskliga gemenskapen är ämnad att vara ett samspel mellan dem som oegennyttigt är kallade att axla ett ansvar och de som i tillit vänder sig till dem som är satta att leda.

Den som förnekar detta och försöker forma en mänsklighet utan den trygga anknytningens över- och underordning den banar i själva verket för de tyranner som kan träda fram när människor flyr från det kaos som antiauktoritära ­experiment skapar.

Den största miljökatastrofen i Sverige är psykosocial. Den handlar om att närmast alla miljöer där generationerna möts inför en gemensam auktoritet har slagits sönder.

 

Fredrik Sidenvall

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan