Nej, vi tror inte att det är hat som driver er att hetsa mot kristna skolor och med er väl samordnade kampanj samla er till ett politiskt och medialt hot mot tusentals lärares, elevers och föräldrars välfungerande vardag. Med all sannolikhet drivs ni av kärlek, nämligen av er längtan efter kärlek, det slags kärlek som en kung en gång omtalade som ”folkets kärlek min belöning”.

I er politiska och eller journalistiska skolning har ni fått målat för er en världsbild där mänskligheten består av förtryckare och förtryckta. I en sådan värld behövs det förstås befriare som hjälper de förtryckta att stå upp mot förtryckarna. När befriarna lyckas, förtjänar de förstås folkets kärlek.

Historien rymmer många exempel som bekräftar den här världsbilden även om verkligheten aldrig är så entydig som era kartor. Under industrialismens framväxt försattes miljoner vuxna och barn i slavliknande arbetsvillkor i många gånger livsfarliga miljöer. Deras möjligheter att sluta sig samman för att sälja sin arbetskraft på vettiga villkor var mycket små. Här gjorde de framväxande fackföreningarna – både de kristna och de socialistiska – historiska insats för att skapa ett drägligare samhälle. Sedan arbetarna fått goda villkor och deras fack blivit etablerade söker ni nya grupper av förtryckta att befria. Nu tycks alltså ert engagemang rikta sig mot elever på kristna friskolor. Den bild ni har fått och sedan målar upp för andra är att eleverna på dessa skolor lider under förtryckande vårdnadshavare som placerar dem på dessa skolor och naturligtvis förtryck under skolornas ledning och lärare som påtvingar dem en tro som ni föreställer er enbart är av ondo.

Om slagfärdiga politiska motioner får stöd av en journalistik som inte vill skapa förståelse utan förtrytelse, kan en politisk förändring åstadkommas. Sannolikt drömmer ni om att den kärlek som vilseförda barn nu riktar mot sina föräldrar, sina trygga och välfungerande skolor och mot sin himmelska Fader idag, istället ska riktas mot er som deras befriare. Förmodligen är det inte Nordkoreas välregisserade parader med flaggviftande barn ni vill se, men åtminstone pålitliga vänsterväljare.

Det kan låta överdrivet känslosamt men det är svårt att undvika ordet svartsjuka när man ska beskriva den lika gamla som framgångsrika politiska kampanjen i Sverige för att skapa oberoende. Det tycks vara med svartsjuka som politiska vänsterkrafter sedan länge betraktar alla fasta förbindelser och alla gemenskaper i Sverige som ni inte har kontroll över. Statsvetaren Lars Trädgård har belagt detta i sin forskning och för var och en som vill förstå varför vi i Sverige har blivit så ensamma och så beroende av de politiska institutionerna går det lätt att se dokumentären The Swedish Theory of Love på SVT play.

Nu har ni alltså förstått att de finns en jämförelsevis liten grupp av barn som går på skolor vars profil formas av andra relationer än dem till politiska strukturer. Ingenting har ni sagt eller skrivit om hur eleverna på dessa kristna skolor lyckas med sina studier och uppfyller de mål som de nationella styrdokumenten ställer upp. Det tycks inte heller vara arbetsmiljöproblem som oroar er, utan bara detta faktum att sekularismen (denna princip som inte är demokratisk beslutad utan bara en politisk och kulturell stridsmanöver) inte har full kontroll överallt.

Att Guds ord – som ger tillvaron mening, som sätter människor i förbindelse med en personlig Guds personliga kärlek, som inte bara ger oss bud och normer för livet utan även vägar till förlåtelse och upprättelse när vi misslyckas – får komma till tals på skolor, kan ni i er svartsjuka längtan efter att bli älskade inte tåla.

Men fundera åtminstone nu då de kristna är de mest förföljda av alla grupper i världen, då skolor måste se över sina säkerhetsplaner, hur era angrepp upplevs. Som en befrielse? Är ni så övertygade om att barns anknytning till sina föräldrar, och barnens och föräldrars gemensamma anknytning till Gud är så svag och dysfunktionell att de snabbt riktar sin anknytning till er och era befrielse­kamper?  Är ni övertygade om att de kristna skolorna har fått förtroendet från föräldrar och elever som resultat av ondsint manipulation snarare än genom ett gediget och ansvarstagande arbete? Om det inte förhåller sig så att alla dessa relationer är så negativa som ni vill göra gällande då riskerar ni att inte uppfattas som befriare utan just som de förtryckare som ni har som er självpåtagna livsuppgift att bekämpa. Överväg om det inte kan vara tid för er att jämföra era kartor med verkligheten i första hand. I andra han kan ni jämföra era kartor med internationell rätt om mänskliga rättigheter. Både i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och i Barnkonventionen liksom i den Europeiska deklarationen om mänskliga rättigheter finns tydliga uttryck för en samhällssyn där politiker inte svartsjukt ser på alla nära och trygga relationer i ett samhälles alla slags gemenskaper – familj, släkt, församlingar och skolor – utan i stället ser på dem med respekt, uppskattning och ansvarskänsla.

Men hur går det då för politiker och journalister med kärleken? Om inte folket inte belönar er med kärlek eftersom de inte vill bli befriade till ödslig ensamhet, så har Kristus vunnit en oförtjänt kärlek och förlåtelse till er.

Fredrik Sidenvall

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan