Tillbakablicken på de nyreligiösa strömningar som ges i detta nummer visar att människan i grunden är obotligt religiös. Det finns en oro, en längtan efter mening och frid som man försöker att stilla på olika sätt i olika tider. Gemensamt är att de ger en bedräglig frid eftersom den utan undantag bara räcker här och nu. Det är bara Jesus som kan ge frid med vår Skapare både för tid och evighet. 

Behovet av evangelium är alltså obegränsat. Men tragiskt nog präglas mycket verksamhet som går under det kristna namnet också av att bara erbjuda framgång, glädje, helande och harmoni här och nu. Evighetsperspektivet lyser med sin frånvaro.

Det kan därför aldrig nog betonas vikten av att läran om försoningen bevaras klar och att kyrka och församling är medveten om den egna unika kallelsen.

Inför påsk presenteras ofta ifrågasättande av korsets budskap. Ett radikalt angrepp stod prästen Ulla Karlsson för i Kyrkans tidning 2011 då hon menade att den bild av Gud som framkom i passionspsalmerna är som en diktator som ”kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk …” Vidare: ”Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!” (KT 23/3 -11)

Strax innan påsk i år (Dagen 6 april, och sedan svar 3 maj) hävdade den katolske religionsfilosofen Martin Lembke att läran om Jesu ställföreträdande strafflidande är ”falsk eller åtminstone heretisk”. Lembke framhåller helt riktigt att Jesus betalade priset för vår salighet genom sitt lidande och sin död och att ingen kan bli frälst förutan Lammets blod. Han ansluter till Anselms lära om att Jesus genom sitt lidande åstadkom en omätlig gottgörelse för våra synder, men avvisar att Jesus konkret var gjord till synd och därmed en förbannelse i Faderns ögon.

Han hävdar bland annat att Jesus inte kunde lida ”den andliga döden, separationen från Gud, åtminstone inte enligt Chalcedon-konciliets kristologi som stadfästes år 451, ty Jesu mänskliga natur är ju oupplösligt förenad med hans gudomliga dito.”

Men denna invändning träffar inte eftersom det på korset inte var fråga om en åtskillnad mellan Jesu gudomliga och mänskliga natur. Nej, såsom samtidigt sann Gud och sann människa blev han skild från Gud Fadern.

Även om det är omöjligt för vårt förnuft att förstå att en person i treenigheten kan överge och döma den andra så är det Bibelns tydliga och trösterika budskap att Gud Sonen var gjord till världens synd och stod under Guds heliga vrede på korset. Här finns många bibelord att hänvisa till, inte minst Jesaja 53: ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet var lagt på honom… all vår skuld lade HERREN på honom… Det var HERRENS vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge.” Andra bibelord att hänvisa till är exempelvis Sak 3:9, Rom 4:25, 5:6-11, 1 Kor 15:3, 2 Kor 5:21, Gal 3:13, Heb 9:28, 1 Pet 2:24.

När vredesbägaren var tömd och Jesus dött bort från synden (Rom 6:10) så var gemenskapen med Fadern återställd.

I boken Kors och Frelse: oppgjør med postmodernistisk kritikk av forsoningslæren (Aguila-forlag 2016) pekar Arne Helge Teigen på att vi med hjälp av läran om Guds treenighet å ena sidan kan hålla fast vid att det var Guds Son, Jesus Kristus, som dog under Guds dom på korset. Varken Fadern eller Anden dog. Å andra sidan kan vi också säga att Fadern och Anden var delaktiga i Jesu död och att Jesu död drabbade den ende Guden. ”Gud krävde av sig själv det vi var skyldiga honom. Gud gjorde själv upp för våra synder, genom Guds Son Jesus Kristus. Läran om treenigheten ger oss därmed grund för att förstå att på korset mötte Gud – Gud.”

Detta är mycket viktigt, menar Teigen, för att bemöta dem som kritiserar tanken att Gud offrade en oskyldig person istället för oss syndare. En del kallar det ”kosmisk barnmisshandel”. Eftersom Gud inte offrade någon utanför sig själv träffar inte den kritiken. ”I och genom Jesus Kristus, gav Gud sig själv i döden för att göra upp för våra synder. Så är det eftersom Gud Fadern och Gud Sonen är ett.” (sid 80f, mina översättningar)

Ovanstående summariska redogörelse siktar främst till att betona vikten av återkommande fördjupning i budskapet om försoningen och outtröttlig förkunnelse av det. Människans hjärta läcker nämligen som ett såll när det gäller evangelium. Det behöver tas emot på nytt hela tiden.

Gunnar Andersson

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan