Många och stora kyrkor, där flödet från kyrkbänkarna ut till gravarna inte balanseras av flödet från dopfuntarna till kyrkbänkarna – ungefär så kan verkligheten beskrivas i Svenska kyrkan. För dem som blir kvar är glädjen att slippa trängas kortvarig och övergår snabbt i känsla av vemod eller ett sammanbitet fasthållande som för länge sedan förlorat drivkraften av att blir berikad och välsignad i församlingen.

Men församlingarnas kris är inte endast ett resultat av Sveriges sekularisering. Folkrörelser, partier och kulturliv för vuxna är också drabbat av att generationerna födda före Andra världskriget totalt misslyckats med att hålla fast vid sina värden och vanor och lämna dem vidare till generationerna födda efter Andra världskriget. Som en följd av detta är det inte bara tomt, kallt och ensamt i kyrkorna – hela vårt samhälle är präglat av att de generationer som ville ge sina barn frihet att vara oberoende bara gav dem ensamhet och rotlöshet. Ensamheten och rotlösheten präglade förmodligen också människorna i de växande och mångkulturella städer som blev resultatet av att Alexander den store genom vägbyggen och erövringar förde samman öst och väst. Denna rotlösa blandkultur brukar vi kalla för hellenismen.

Det här var den miljö som Paulus och de andra apostlarna riktade sin mission till, alltså en miljö som påminner om Sverige idag. Nu vet vi att apostlarnas mission, deras sätt att bygga församlingar var mycket framgångsrik. Hur gjorde de? Vad var deras sätt att arbeta, som präster och herdar? Hur såg deras pastoral ut? En kärnpunkt i apostlarnas pastoral möter i 1  Tess 2:6-8: ”Vi har inte heller strävat efter att bli ärade av människor, vare sig av er eller av andra, även om vi som Kristi apostlar kunde ha kommit med anspråk. I stället uppträdde vi kärleksfullt ibland er. Som när en mor sköter om sina egna barn, ville vi i innerlig kärlek ge er inte bara Guds evangelium utan också oss själva, eftersom ni har blivit så kära för oss.”

Apostlarna arbetar alltså på ett sådant sätt att talet om Kyrkan som en moder inte bara skulle vara en symbol utan en berörande erfarenhet. Såsom aposteln Johannes anförtroddes ansvaret för Jesu mor Maria så har de andra apostlarna anförtrotts ansvaret för de kristna församlingarna. Där arbetar de så att de förkunnar om Faderns utgivande kärlek i Sonen och om evangeliet om Jesu offer av sig själv. Själva burna och formade av denna självutgivande kärlek lever de ut den kärleken bland människorna de möter i missionen och bland dem som de samlar kring ordet och sakramenten i församlingarna.

Det är ingen tillfällighet att Guds ord är fullt av relationsord som fader, moder, son, dotter, barn. Det talar till oss om de känslomässiga skikt i oss som den Helige Ande vill beröra. Det avslöjar vilka djupa relationer som Gud, den treenige, vill ingå med oss. När vår tids präster och andra medarbetare börjar låta sig själva och sin tjänst formas så av den Helige Ande att det kan sägas om dem ”de uppträder kärleksfullt som när en mor sköter om sina egna barn och att de i innerlig kärlek ger Guds evangelium och även sig själva” – då kan någonting stort ske.

Till en början kanske inte det blir fler i kyrkan men de få som kommer kan börja uppleva att kyrkan inte enbart erbjuder oss att tro utan att se, utan också erbjuder påtagliga upplevelser av att bli sedd och berörd, att bli tröstad och bekräftad, att få känna värmen i gemenskapen och att finna ett hem. När den lilla skara av trogna som finns kvar i kyrkans gudstjänster möter präster som ger ut av sig själva i innerlig kärlek, då kommer ryktet inte gå att tysta. Ryktet om en påtaglig och praktisk självutgivande kärlek som strålar ut från korset genom dem som tagit emot Jesus och nu tjänar honom, kommer att sprida sig till de ensamma och besvikna, till de rotlösa och frånskilda, till de mobbade och utstötta.

Så kan den kristna församlingen präglas av allt Fadern lär oss i sitt ord att följa och tro men också av den påtagliga upplevelsen av att kyrkan är en moder som innerligt älskar sina barn. Ett sådant pastoralt program är inget som människor bara kan planera och genomföra. Det rymmer många risker och omöjligheter. Men där Jesu kärlek får strömma ut genom förkunnelse, bön, lovsång och i handlingar, där kan den apostoliska missionens övernaturliga framgång upprepas.

Fredrik Sidenvall

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan