Vi kom i god tid till vår kamrats begravning. Begravningsentreprenören gick omkring, ordnade blommorna och fotograferade. Kapellet var välordnat och neutralt. Det fanns ingen bild av Jesus, men det stod i alla fall ett tomt kors på altaret. Efter en stund kom vaktmästaren och tog bort det. Snart skulle vi få veta varför. Det skulle bli en borgerlig begravning.

Begravningsbyråns representant gjorde – efter sina förutsättningar – sitt bästa, läste några dikter och uppmanade oss att göra detta till en "ljus högtid". Det sista var inte alldeles lättsmält. En ungdomskamrat låg död i sin kista efter ett inte helt lätt liv. Vem av oss andra skulle det bli nästa gång? Men nu skulle vi alltså göra det till "en ljus högtid".

Dikterna var visst inte dåliga. Som litteratur var de bra, av våra bästa författare. Men den som lyssnade till innehållet kunde finna en gemensam grundton: resignation. Det var allt – resignation i ett vackert språk.

Och så måste det bli, när korset tagits bort. Då finns det ingen försoning, ingen seger, ingen uppståndelse, inget evigt liv. Vad återstår då? Bara resignation och krav. Hade det blivit bättre med en präst istället för en begravningsentreprenör? Ja, om Jesus hade fått vara med, också i orden och sångerna.

Det finns andra sätt att hantera situationen, när man tagit bort korset. Dr Anselm Ramelow – en av den nutida dominikanordens främsta förkunnare – har sagt att den moderna kulturen söker hantera tillvaron genom att "förbanna mörkret och skingra tankarna". Men det passar sig ju inte på en begravning.

Nu var korset borttaget, och det fanns ingen präst som kunde tala om försoning, uppståndelse och evigt liv. Det fanns inga psalmer som kunde ge oss ord att uttrycka vårt hopp om något mer än en kista.

Men det fanns en orgel och det fanns en kantor. Och hon började med Bach. I hans sinnrika musik kan man gång på gång höra, hur två olika melodier klingar samman på det mest geniala sätt. De behåller sin karaktär och integritet i en fullständig harmoni och samklang med varandra. Det är ett mirakel. I musikvetenskapen kallas det kontrapunkt. Man kan inte missta sig på den triumf och glädje som genomströmmar ett sådant verk. Det är en gestaltning av tillvaron sådan den kunde och borde vara – ett liv i fullständig frihet och fullständig gemenskap. Det är en sådan relation vi längtar efter i våra familjer, i vårt samhälle. Det är målet för relationen mellan Gud och världen, det är relationen mellan gudomligt och mänskligt i Jesus Kristus. Också den som inte vet något om kontrapunkt kan överväldigas av tonernas samklang och skönhet.

Mellan två dikter gav oss kantorn inspirerade improvisationer över psalmen I himmelen, i den nuvarande psalmboken nr 169. De gav något helt annat än diktarens vemodiga ord om att falla som höstens löv. Här fanns ett mål, en grundläggande optimism: "I himmelen, i himmelen, där Herren Gud själv bor / hur härlig bliver sällheten, hur outsägligt stor ..." Korset var borta från kapellets altare, men tonerna hördes, ljusa och högtidliga. De kom inte med krav, de var en gåva. Gick det att inte höra det?

Ingmar Bergman var en stor konstnär och en komplicerad människa. I en intervju säger han eftertänksamt, när han reflekterat över ateismen: "Men – varifrån kommer musiken?"

Christian Braw

Noterat Menu

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan